swedeinchina.blogg.se

Jag är nu åter i Sverige efter en ovanligt lång resa. Först tre timmars bilresa till Shanghai. Därefter en 10 timmars flygning till Köpenhamn och därefter en timmes flyg till Stockholm. Där fick jag övernatta på Clarion hotell som ligger bra till i Sky City. Värk trots att jag ätit mängder med värktabletter och övertrött. När jag checkat in och skulle upp till mitt våningsplan tryckte jag på knappen och inget hände. Var så trött att jag bara stod där och stirrade. Jag hade nog fortfarande stått kvar där i hissen om det inte kom en man och visade att jag måste dra kortet för att ta mig upp. Det gör man ju på i stort sett varje hotell jag bott på men i det tillståndet klarade jag inte av tänka ut det. Helt tomt i huvudet, tommare än vanligt. Stupade i säng och var hyfsad utvilad när jag kom hem till Umeå. Sedan dess har värken gjort mig mer eller mindre utslagen men nu är jag i alla fall hemma hos Liza. Nu väntar jag bara in barnen som kommer när skolan slutar och fram till dess kommer jag att ägna stor del av dagarna till att slutföra studierna. Att läsa fem kurser på en termin var lite väl överambitiöst i min ålder. Det kommer jag inte att göra igen.

Det var en emotionell resa, jag var helt enkelt inte redo att lämna Kina denna gång. Det blir svårare och svårare för varje gång. Just denna gång var det med vissheten att Ningbo inte kommer vara detsamma när jag kommer tillbaka. Allt för många människor som vi tycker om kommer att flytta därifrån och det blir svårt att föreställa sig ett liv där borta utan dem. Framförallt familjen Maul som har blivit våra närmaste vänner, som har ställt upp i vått och torrt och som har berikat vårt liv så mycket kommer att flytta. Till vår stora glädje fick vi precis veta att de kommer att stanna i Kina så de kommer att bo en dryg timmes flygresa bort. Det känns jättebra, vi var inte redo att släppa hem dem till Danmark ännu.

Fysiskt är jag alltså tillbaka i lägenheten i Holmsund, men landa mentalt kommer jag nog inte göra än på ett tag. Passar till dess på att ta långa promenader i skogen och lyssna på alla vårfåglar. Alla ljud och dofter kommer nog att ta mig tillbaka till det land som jag är uppvuxen i. Men ändå…

 

Shanghai United Family Hospital rekommenderas varmt. Min läkare/kirurg är nog den varmaste, omtänksammaste läkare jag träffat och Sveriges sjukvård har en hel del att lära när det gäller effektivitet och engagemang. Det har varit så många turer runt denna gallblåsa och fortfarande ett år efter rekommenderad bortplockning av den har jag inte ens fått tid för operation trots att jag tjatat mig blå. De läkare jag pratat med här förstår ingenting av det jag berättar om hur mitt ärende har hanterats i Sverige. Här gör man det som krävs när det behövs, man väntar inte tills patienten antingen självdött eller fått ytterligare problem som en direkt följd av ursprungsproblemet.

Tänk om jag hade fått hjälp tidigare med nacken. Ett livslångt lidande hade kanske kunnat undvikas. Kanske ska höra med Dr Maskay. Fast, jag tror det tåget har gått, nu är det nog bara amputation som återstår...

Att komma hem till barnen var underbart. De har gjort det bra som klarat sig själva med hjälp av vänner här. Och att dessutom få blommor av dem var fint. Jag har dessutom fått igång vpn så nu lyssnar jag för fullt på Peter LeMarcs avskedskoncert på YouTube medan jag försöker ta igen en veckas förlorad studietid. Livet är bra!

 

Den här veckan har varit speciell av många anledningar. Dels så har tjejerna haft lov hela veckan. Jag och tjejerna hade tittat på olika resmål som vi hade tänkt åka till, men vi slutade bort det. Det är skönt att bara vara hemma också, särskilt när veckan har bjudit på 30-gradig värme och sol. Dels så har det varit Seths sista vecka här i Kina. Vi kommer verkligen att sakna honom och det är bara att gratulera Umeå och Sörfors som från och med nu får ha honom där.

 

Vi har passat på att umgås så mycket som möjligt med varandra den här sista tiden. Det är svårt att förstå att det är över två år sedan vi började planera resan hit till Kina med just familjen Karlsson. Vi hade inte kunnat få bättre resesällskap och vad som än händer i framtiden kommer vi alltid ha den här tiden tillsammans. När man flyttar utomlands, och kanske då främst ett land som Kina, blir man väldigt beroende av övriga expats som också är här. Man får ta det man får på något sätt, men att vi skulle träffa så många människor som vi verkligen trivs med och nu får svårt att klara oss utan, trodde man väl aldrig.

 

Seth har nog stått för några av de största skratten och minnena härifrån. Det är få som bjuder på sig själv som han gör och han delar gärna med sig av sina misstag. Bland det första som hände när vi kom hit var att vi åkte på hot pot. Mer och mer för oss ny mat kom in och vi visste inte hur den skulle ätas. En form av obestämbar, slemmig skaldjur kom in och vi satt länge och tittade på den, undrade vad det var och hur man skulle tas sig an den. Då tog Seth täten, plockade upp den, stoppade den rå in i munnen och precis när han svalde den kom en servitris springande och skakade på huvudet. Den skulle tydligen både skalas och kokas innan man åt den. Det här är kanske inte lika roligt för en utomstående men vi skrattar fortfarande åt det.

 

Seth och jag har ungefär lika stor fallenhet för kinesiska. Han försökte i början och ville fråga den nya chauffören hur gammal han var. Han använde ett översättningsverktyg på telefonen och ställde frågan. Han fick en konstig blick tillbaka och inget direkt svar. Samma sak upprepade sig och till slut var han tvungen att fråga Linda varför chauffören inte svarade. Han hade blivit lite sårad när Seth flera gånger frågat honom –Varför är det du nu igen? När Seth sedan presenterade Katarina (hans fru) som sin häst gav han upp det kinesiska språket. Men att han inte kan språket så bra verkar inte vara några problem för honom. Han, Elsa och jag tillbringade några timmar i Gulao-parken innan han åkte och kineserna var som galna i honom. De samlades runt oss och många ville prata med honom och skaka hand, så nånting speciellt är det med karln. Han går hem hos alla.

 

En konstnär underhöll folksamlingen framför oss i Gulao-parken.

I dag fick jag förmånen att prova Tai chi för första gången. Tillsammans med andra skandinaviska damer försökte jag mig på denna kinesiska försvars- och hälsosamma konstform tillsammans med en riktig mästare. Svårt och jätte-, jätteroligt.

Efteråt hårtvätt och klippning för 25 kr.

Kina är för närvarande på plussidan igen...

Efter att ha vaknat mitt i natten av ett nytt gallstensanfall har jag fått nog och åker till Shanghai på fredag för undersökning. Resten av familjen passar på att gå till tandläkaren och Per, Alexandra och Linnea ägnar resten av helgen till Formel 1 som går av stapeln och jag och Elsa får roa oss själva så gott det går. Det är bara så svårt att välja vad av allt som finns att göra. Jag hoppas på att få göra bort operationen så snart som möjligt men vi får se vad de säger. Eventuellt följer jag med till Ningbo på söndag eller så blir jag kvar i Shanghai. Just nu vill jag bara plocka bort eländet i magen så jag slipper ha ont.

I går kom Per hem med en liten, liten pappersbit. Det spelade ingen roll hur många gånger jag gissade, jag kunde inte lista ut vad det var. Eftersom vi är i Kina borde det ha varit självklart för mig att förstå att för att spara papper har någon suttit och klippt, vikt ihop och häftat en smal remsa av Pers lönebesked. Jag hoppas att storleken av beskedet inte speglar innehållet...

 

Långfredagen är en vanlig dag men måndagen är ledig för alla eftersom det är Qing min, en av de sällsynta helger som kineserna är lediga från jobbet. Långfredagen innebar alltså skola och arbete som vanligt men på kvällen hade Elsa hade sin norska vän här på övernattning. Jag följde med dem till simhallen här i compoundet. Den och gymmet är det främsta skälet att vi valde att bo kvar här och inte flytta till någon annan del av Ningbo. Vi har blivit skrämmande bekväma av oss när tanken på att behöva förflytta oss för att komma till ett gym eller badhus känns jobbig...

 

På påsklördagen åkte vi på kinesisk massage och jag fick med mig Alexandra dit. Hon har varit hos den kinesiske akupunktören och det var ett kapitel för sig. Hon är väldigt rädd för nålar och under behandlingen trodde jag att hon skulle krossa Appus hand, som var där som stöd. Efteråt sa hon att hon hellre går på massage än går tillbaka till läkaren. Fast det var förstås innan hon visste vad kinesisk massage var. Under hela behandlingen gick hon igenom allt som vi andra gjorde första gången; allt från att tro att de sliter kroppen i stycken och att man aldrig ska ta sig levande upp från bänken igen till att vilja slå massören för att de gör illa en så mycket. Men hon behöver det för att få bukt med hennes konstanta huvudvärk; i morgon ska hon följa med till läkaren igen och på torsdag massören. Hon vet bara inte om det ännu.

 

Kvällen tillbringades hos Martin och Arna tillsammans med ett annat danskt par. Arna lärde oss mahjong och vi spelade till långt in på natten. Maken till krångligt men roligt spel finns inte. De andra skandinaviska fruarna träffas regelbundet och spelar men jag har inte haft tid med det. Dessutom fick jag storstryk under kvällen. Det är tur att det inte var riktiga pengar vi spelade om för då hade jag varit nästan 20 000 kronor fattigare.

 

På påskdagen var vi bjudna till Appus föräldrar på lunch. Fantastisk god indisk mat som åts med fingrarna. Jag kom därifrån med curry över hela kjolen och var alldeles gul om händerna och det var en upplevelse. Under måltiden slogs jag av hur märkligt livet är; här sitter vi i Kina tillsammans med en indisk familj som vi aldrig träffat och äter tillsammans. Den delen av dagen var i alla fall trevlig, mindre roligt blev det efteråt. Arna hade nämnt något om att de hade kaniner på Shangri-La och fastän jag visste att det skulle sluta olyckligt så lovade jag tjejerna att vi skulle åka dit. I foajen hade de gjort en hage med kaniner och små kycklingar tillsammans med massa påskpynt. I en kines ögon är det säkert jätteroligt men vi hann bara komma in så var jag nära på att skrika av ilska och frustration. Massor med kinesiska barn som höll kaninerna i öronen, benen, tappade dem i stengolvet, höll fåglarna i vingarna, drog dem i benen, ja det var hemskt. Föräldrarna och vakterna som stod där gjorde ingenting, för dem har djur varken känslor eller kan känna smärta. Vi hade fullt schå att försöka hålla koll på och ta av barnen alla djur eller åtminstone försöka visa dem hur de skulle hålla dem. Men det var barn överallt och till slut var jag tvungen att gå ut därifrån innan jag på fullt allvar slagit till någon av ungarna eller deras föräldrar som inte fattar bättre. Det här är det absolut värsta med Kina. Jag borde kanske uppröras mer av brott mot mänskliga rättigheter, folk som bara försvinner för att de har annan syn än partiet eller massavrättningar, men för mig är det och kommer alltid vara djuren som ligger absolut närmast hjärtat. Jag var fullständigt rasande igår. Maktlösheten är så stor och tankarna jag hade om kineser var inte höga när jag på riktigt dåligt humör stegade därifrån och det jag sett låg sedan över mig och tjejerna som ett mörkt täcke resten av kvällen. Bilderna över hur djuren led, en kanin var nästan döende av all stress den utsatts för, har etsat sig fast på hornhinnan och kommer att ta tid att förtränga. Innan jag gick tog vi i alla fall varsin kaninunge och satte oss med dem i sofforna. De var så matta att alla somnade i våra famnar, säkert lättade att få lite lugn och ro för en liten stund.

 

Tjejerna och Appu stannade lite längre än mig och Alexandra försökte prata de på hotellet till rätta, men det förstod jag var helt meningslöst, för kineserna förstår inte problemet. Alexandra är starkare än mig på det sättet och jag beundrar henne för det. Jag tänker i alla fall skriva till hotellet och berätta vad vi tycker. Nu är ju påsken snart över och jag bara bävar för hur de kommer att ta bort dem. Avlivingsmetoderna är lika grymma som allt annat oavsett vilket djur det är. Flickorna erbjöd sig köpa dem men det gick inte. De hade väl inte utnyttjat dem klart. Hur i hela friden ska man göra för att ändra en hel nations inställning och vart ska man börja?

Bara för att ge er perspektiv över hur effektivt och smidigt allt går som jag tar för mig nu; Det tog över fyra timmar att överföra och ladda ner bilden på Elsa och nästan en timme tills att fick så mycket tid inne på hemsidan att jag kunde publicera förra inlägget utan att bli utkastad. Det är uppenbart att bloggsidor inte uppskattas i Kina. Och ungefär så håller det på för varje liten sak jag ska göra.

Men nu är det dags att sluta gnälla. Jag läste precis om August Borg, andre ambassadsekreterare vid Sveriges ambassad i Pyongyang som också är en av Sveriges minsta. Han är en av två svenskar som arbetar där. Han har under sin tid i Nordkorea inte lärt känna en enda nordkorean eftersom de inte är tillåtna att sätta sin fot i hans kvarter. Hemma hos honom finns el, men den är av så dålig kvalitet att det inte går att använda varken dator och tv. Rinnande vatten i lägenheten är också något som finns väldigt sporadiskt. Hans familj tillåts inte komma och hälsa på i världens mest slutna diktatur och efter att ha läst om hans tillvaro känns Kina plötsligt vidöppet, bekvämt ytterst civiliserat.

Det kan ibland vara bra att få perspektiv så att man inte sitter och ältar lyxproblem. Appu var här och åt middag en kväll och då kom vi in på flytten. Flickorna tycker att vi bor alldeles för trångt och det märktes att han, som är från Indien, inte riktigt förstod problemet. Men just nu har vi inget alternativ än att flytta eftersom misstänkt svart mögel börjar sprida sig under tapeterna. Det gick väl an när det bara var i vårt sovrum, men nu när även barnens rum drabbats vill vi inte vara kvar längre. Att det är fuktigt i lägenheten fick jag bevis på i höstas. En natt när jag tände lampan i badrummet såg jag ett grått myller på den vita badrumsmattan. Den var full med smådjur som verkade ha samlats och täckte precis hela mattan. Tack och lov var det inte kackerlackor som jag befarade, utan gråsuggor som trivs utmärkt i fuktiga miljöer. På dagen ser man inte till dem men jag drar mig för att besöka toaletten nattetid.

Vi har varit och tittat på olika boendealternativ. Vi hittade ett hus som vi tyckte om och som var väldigt fint, men efter mycket vånda har vi slutat bort det. Det låg lite för långt bort från alla för att det skulle kännas bra, främst för barnens skull. Här i compoundet har vi i alla fall än så länge vänner och därmed också en trygghet om det skulle hända något. Tyvärr är det så att många (i värsta fall alla) skandinavier som bor här flyttar hem till sommaren, så ett annorlunda liv väntar oss om vi skulle bli ensamma. In flyttar i alla fall Marcus, Pers blivande medarbetare, med sin amerikanska familj. Vi har därmed gått från att vara nykomlingar i Ningbo till att vara de som ska lotsa in nya människor in i det kinesiska samhället.

Lägenheten vi valt är likadan som den vi har nu, men den är spegelvänd. Väldigt förvirrande för min hjärna att hitta rätt rum. Den ligger på nionde våningen och vänd åt ett annat håll så vi kommer kunna utnytta balkongen betydligt mer än vi gör nu, vilket vi har saknat. Lite riskabelt blir det att byta landlord. Som hyresgäst har man bara skyldigheter, inga rättigheter och landlordarna all makt. Skulle något gå sönder kan det bli stora diskussioner om vem som ska betala så det är en risk man tar. Den kvinna som äger lägenheten visar inte allt för mycket samarbetsvilja så vi håller tummarna att det inte händer något.

Inleder helgen med ett träningspass nere på gymet med Andreas Sundgren i öronen och kommer njuta extra mycket av och vara tacksam över badet jag sedan kryper ner i. Ha en trevlig helg!

Resan var längre, eller åtminstone kändes den det, i och med att vi åkte via Köpenhamn. Vi missade precis SAS flygstrejk på långflygningar och vi blev inte kvar i Köpenhamn som Seth med familj några extra dagar. Och det var nästan lite synd, för jag har utvecklat en stor kärlek till Danmark och danskarna. Jag skyller det på Arna, som kvittrar på danska hela tiden. Det kändes nästan lite hemtamt när jag klev på planet till Köpenhamn med alla danskar ombord. Och flygplatsen sen, massor med butiker med dansk design. Det var nästan så att jag började dregla lite men jag hann inte ens in i någon av dem. Först skulle LEGO-butiken avhandlas med Elsa och sedan skulle jag vara rådgivare åt Alexandra inne på Victoria Secret där varenda doft skulle testas- ja, sen var tiden slut. Förmodligen en väldig tur för plånboken. När jag får tid får jag fortsätta drömma mig bort på Taobao där alla kända märken finns, till betydligt lägre priser. Inte för att jag skulle köpa kopior, det är olagligt och omoraliskt...

 

SAS imponerade inte. Entertainmentsystemet var uruselt och någon möjlighet att få lite extra dricka under den 9 och halv långa flygningen var inte att tänka på. Så det var att ta sig igenom resan, inte mer. Vi kom fram till ett ganska kyligt Shanghai med temperaturer runt 8-10 grader de första dagarna men nu har det blivit sommarvärme. Som varmast har det 25 grader så det börjar blomma fint i både magnolia- och körsbärsträden.

 

Det första jag gjorde när jag kom på Arlanda i januari var att koppla upp mig mot internet och jag kom på mig själv att gapa av förvåning över hur snabbt hemsidorna kom fram. Under hösten hade jag glömt bort hur ett normalt internet fungerar och det var nästan så att jag inte hann med allt som dök upp. Ingen tid att gå och göra te eller baka en kaka medan man väntar på att en ny sida ska öppnas. Nja, inte riktigt men väl tillbaka i Kina igen håller jag på att bryta ihop över hela systemet. Ibland kommer jag in på mina studieportaler, ibland inte. Kommer jag in, kan jag inte se de filmer som en av kurserna är uppbyggd på och jag vet inte hur jag ska lösa det. Jag har redan missat en inlämningsuppgift och en muntlig tentamen på grund av det kinesiska nätet så jag är lite lätt stressad.

 

En toppentekniker har installerat Windows åt mig nu och det är en obeskrivlig lättnad att slippa Ubuntu och Linux. Fortfarande efter ett och ett halvt år har jag inte lyckats komma överens med det och jag vill bara säga att det inte bara är handhavandefel. Ibland läste datorn av minneskort, telefoner och externa hårdiskar jag stoppade in, ibland inte. Inget av alla sådana problem underlättar ett dugg men förhoppningsvis slipper jag åtminstone de bekymren i framtiden. Problemet är att jag nu förlorat allt jag skrivit under min Kina-tid; min hundbok, alla arbeten med mera. Det är helt mitt eget fel och mest akut var att jag förlorat allt jag skrivit inför inlämningsuppgiften som skulle skickas in i tisdags. Timmar av arbete på genomgång och beskrivning av diskriminerings- och  arbetstidslagen samt LAS var borta. Jag har ömsom suttit med huvudet i händerna alldeles bedrövad och ömsom skrivit med tårarna rinnande i ren ilska. Att då dessutom sitta framför ett nätverk som tar en evighet på sig, vissa sidor som inte går att komma åt och om man lyckats komma in får man skynda sig eftersom vpn stänger av sig var och varannan minut-ja då är det lätt hänt att man nästan, men bara nästan bryter ihop. Partiet arbetar extra mycket med att störa vpn-trafiken just nu och man kan inte säga annat än att de lyckas ganska bra. Göran Leijonhufvud, en av mina favoritförfattare om Kina, förvarnade nyss i sin blogg att han inte kommer att skriva på ett tag för att han ska åka till Kina och därmed inte räknar med att internet ska fungera något vidare. Förhoppningsvis kommer jag nog att vänja mig, om inte annat acceptera, men jag hoppas att jag hinner ikapp med allt innan dess.

 

Men fördelen med att göra om allt är att jag till slut kan säga att jag har blivit en fena på flera arbetsrättsliga lagar. Vad jag nu ska med den kunskapen till här. Kineserna har nog aldrig hört talas om dygnsvila, en säker och trygg fysisk och psykosocial arbetsmiljö eller företrädesregler vid uppsägning. Nu ska jag bara försöka hinna ikapp allt annat skolarbete som är kvar. Det och den förestående flytten nästa vecka håller mig sysselsatt så att jag inte hinner längta allt för mycket efter det som finns i Sverige. Jetlagen gör att jag inte heller har sovit så mycket, men då har hela (danska) serien av Mordkommissionen och Mads Mikkelsen hållit mig sällskap under nätterna. Ibland är det skönt att koppla bort verkligheten med något helt annat. Och nu när jag har sett hela kom Elsa lägligt till mig igår kväll och sa: Mamma, du som inte har något att göra på dagarna, skulle du kunna reda ut den här garnhärvan åt mig.....?