swedeinchina.blogg.se

 

 

Då texten av någon anledning blir katastrofalt dålig, med meningar som försvinner och stavfel som får mig att rodna av skam, väljer jag att i fortsättningen skriva betydligt kortare inlägg. När jag läser igenom det jag pulicerat är det är svårt att tro att jag ägnat snart två terminer åt svenska skrivregler och rättstavning. Mina lärare skulle gråta av förtvivlan om de skulle läsa igenom texterna. Det är bara att be om ursäkt och jag vet inte riktigt hur det kan komma sig att överföringen inte blir som jag tänkt mig. Även om det är svårt att tro så korrekturläser jag det jag skriver och ändå blir det inte bra.

 

Hur som helst så har vi förhoppningsvis blivande Ningbo-bor på besök. Jag minns själv hur det var första gången vi besökte Kina. Det var omtumlande och alla intryck var omöjliga att ta in. Jag tror att jag mestadels av tiden gick omkring i ett chocktillstånd. Nu var det vår tur att vara värdar och vi tog en lång promenad med centrum som utgångspunkt. Det ska bli spännande att höra hur detta trevliga svenska par uppfattade Kina. Just nu är det lite tidigt att fråga, erfarenheten säger att de måste hem till Sverige och landa lite först innan de kan sammanfatta vad det var som egentligen hände.

 

 

Jag fick precis höra att denna vinter har varit den kallaste  i Ningbo på 50 år. Och det har varit kallt. Inte så många dagar med snö, men kylan har ändå krypit in under skinnet.  Nu sedan några veckor tillbaka har det äntligen vänt. I eftermiddag tog Elsa och jag en cykeltur och det var riktigt skönt att få njuta av sol och värme igen. En dag som denna är ångesten stor över att min tid i Kina är över om mindre än två månader. Jag är inte redo att lämna detta land.

 

Medan jag legat sjuk i en veckas tid har övriga i familjen varit betydligt aktivare. Klasserna 4, 5 och 6 har sedan det kinesiska nyåret arbetat med självständig forskning i science och igår var det science night där arbetena presenterades. Föräldrar, lärare, jury och elever fick ta del av arbetena och det är så imponerande att se dessa duktiga, kreativa och ansvarstagande elever. Kraven på eleverna är höga, och det är inte alltid lätt, men utvecklingen de får på köpet är svårslaget och saknar svensk motsvarighet. Varenda gång jag besöker skolan slås jag av att det är sådan klasskillnad på denna och den svenska skolan. Resurserna är sämre här och ändå är standarden på undervisningen sä mycket bättre.

 

Att se sin 11-åriga dotter stolt och glad presentera sin hypotes, resultat och slutsats på engelska inför alla som kom fram var både stort och rörande. Hon lyckades imponera juryn och vann priset som bästa science project i sin klass. Jag har aldrig någonsin sett Elsa så glad och det var en väldigt känslofylld kram vi gav varandra efteråt. Så mycket man önskar att alla barn någon gång får uppleva känslan av att verkligen lyckas.

 

 

 

 

Så jag uppgav mediciner, fick gå vid sidan av och skanna mitt pass och sedan var det inte mer med det. Ingen kontroll, inga följdfrågor.

 

På väg hem till Kina basunerades det ut i planet att det var dödsstraff att föra in droger i Kina. Det är första gången jag har varit med om att de sagt det inför landning. Även om kontrollen i Kina är inte speciellt mycket att hänga i  julgranen skulle jag aldrig chansa om jag nu hade den läggningen. Desto oroligare var jag eftersom vi hade köttfärs med oss från Australien. Även om det är fel, jag vet, så går det verkligen inte att äta den som finns här. Jag har ingen aning om vad påföljden är, man skulle kunna utgå från att det inte är dödsstraff men säker kan man inte vara, men jag ville verkligen inte bli av med färsen. Som tur var skannade de inte väskorna så nu kan vi lyxa till det med några måltider utan knaster.

 

Att vi befinner oss i ett odemokratiskt land har blivit uppenbart de senaste dagarna. Helt mystiskt har fem publicister i Hong Kong som har gett ut Kinakritisk litteratur försvunnit. Det är inte särskilt svårt att lista ut vilka som ligger bakom försvinnandena. Sverige har blivit något av ett skämt ute i världen då en av de försvunna är svensk medborgare med kinesiskt ursprung. Något större intresse att söka klarhet om vad som hänt denne har inte visats från de svenska myndigheterna och insatta ifrågasätter Sveriges passivitet. Man undrar om det hade varit skillnad om en med svenskt utseende försvunnit. Det skulle vara bra att veta. Nämligen har myndigheterna här förbjudit innehav av alla kartor som inte är gjorda av de kinesiska myndigheterna. Kina ligger i gränskrig med i stort sätt alla länder och har sin alldeles egna tolkning av hur Kinas gränser går. Jag ligger alltså dåligt till då vi äger en svensk version av Första klass reseguide om Kina vars karta används av alla i världen utom Kina...

 

 

Nu är vi hemma i Kina igen. Det var med stor vånda jag lämnade Australien. Människorna, klimatet, upplevelserna-underbart. Den resa vi fått uppleva denna jul var fantastisk och svår att sammanfatta med några ord. Därför får bilderna tala för sig själva.

.
Nu är vi i alla fall tillbaka till vardagen, åtminstone för en kort stund. Om en vecka reser Alexandra och jag till Stockholm för vidare utredning på Astrid Lindgrens sjukhus. Äntligen kanske hon får hjälp för sina ledsmärtor.

Det var ganska exakt på dagen 26 år sedan jag besökte Sydney. Tanken var att jag skulle åka tillbaka hit efter att ha jobbat ihop lite pengar men den drömmen föll med trafikolyckan. Jag kunde aldrig drömma om att jag skulle få chansen igen att återse Australien eftersom kroppen inte orkade längre. Totalt var jag här i sju månader under 1989 och bodde i Surfers Paradise. Jag hann även resa runt halva Australien. Airlie Beach, Cairns, Cape Tribulation, Darwin, ner genom öknen till Alice Springs och Ayers Rock. På den tiden fick man klättra upp på klippan, men det får man inte längre eftersom det räknas som en helig plats för abourginerna. Sedan åkte jag vidare till Adelade, Melbourne och Sydney innan jag återvände till Surfers Paradise, lagom till jul. På julafton fick jag ett paket från Sverige med bland annat ett kasettband, för alla som minns ett sådant. Pappa hade pratat in en lång julhälsning och spelat in musik av en grupp, som han hävdade var en sammansättning av Göran Hansson, Stefan Eriksson, Bosse Örestig. Eftersom jag kan mina Bröderna Djup så genomskådade jag det. Men jag minns fortfarande känslan av att sitta långt från Sverige i värmen och lyssna och småskratta åt de där hemma. Och hur tacksam jag var för det bandet. Nu är det ju inga större problem att hålla kontakt med varandra genom Skype och annat, men då var det svindyra och därmed sällan använda 'collect call' som gällde.

 

När vi nu planerade resan var  det svårt att bestämma vad vi skulle se. Australien är stort och tiden begränsad. Vi valde att flyga till Sydney och det var häftigt att återigen få stå vid Sydney Opera House, se Sydney Harbour Bridge, sola på Bondi Beach och åka till Manly. Att dessutom få tillbringa en dag med en amerikansk familj från Ningbo gjorde inte saken sämre. Därefter flög vi upp till Hamilton Island och Whitsunday Islands. Vi ville alla se Whitehaven beach, den strand som årligen utnämns som världens vackraste,  samt snorkla ute på barriärrevet. Jag är så stolt att jag äntligen lärt mig snorkla. Sist jag var i Carins blev båtresan ut på revet en katastrof. På vägen ut var hälften av passagerarna sjösjuka. När vi sedan stannade av mitt på havet var jag livrädd och fick panik eftersom jag aldrig snorklat förut. Alla andra simmade i väg men jag och en åttiårig dam kom inte längre än till ankarkedjan som vi båda höll krampaktigt i. Gigantiska fiskar simmade under oss och inte blev jag mindre rädd när besättningen började peka ut vilka som var hajar. Nä, det blev inte som jag tänkt mig men den här gången kunde även jag se både fiskar och koraller. Vilken upplevelse! Ena dagen seglade vi och andra dagen tog vi en snabbare båt för att hinna med Whitehaven Beach. Trots att jag blev sängliggande tre dagar efter sista turen var det värt varenda minut. Det är det vackraste ställe jag någonsin sett. Barnen har blivit lite kräsna efter den turen. Nu spelar det ingen roll vilken strand vi tar dem till, allt vi får höra är att: ja, den här var fin men inte som Whitehaven beach…

 

Tanken var att  vi skulle bila ner mot Surfers Paradise men det vi missat var att man var tvungen att ha ett internationellt körkort på engelska. Efter att ha pratat med biluthyrningfirman sa de att för dem räckte det med vanligt körkort så vi valde till slut att chansa. Första turen var lite spännade. Per gjorde det bra som klarade av att köra i vänstertrafik. Men jag vet inte hur många gånger vindrutetorkaren åkte i gång varje gång han skulle blinka. Allt är bakvänt och det är inte helt lätt att  ställa om sig. Att sedan åka genom landskap med varningsskyltar för både koalor och kängrusar är bara det speciellt.

 

Vi tog oss i alla fall  först till Hervey Bay. Därifrån kan man åka ut till Fraser Island, världens största sandö. Lite sugna var vi men det är inte helt ofarligt. På ön finns giftiga ormar, spindlar, dingos och krokodiler och efter att ha blivit livrädd för ödlorna på Whitehaven beach så inser jag att mina äventyrliga dagar är över. Förresten låg jag då så övriga familjen hade en bra dag på stranden utan mig.  Med nöd och näppe tog jag mig till Noosa där det finns en nationalpark. Även den missade jag men de andra hade en bra vandring där ute. 

 

Idagbesökte vi Lone Pine Coala Sancury utanför Brisbane. Att få besöka en park där de respekterar djuren och lägger vinsten på att göra livet bra för djuren kändes bra. Personalen var väldigt fina med djuren. Och jag och barnen var lyckliga att få krama en koala och gå omkring och mata kängrusar. 

 

Nu är vi framme i Surfers Paradise, där jag bodde i nästan 7 månader, och här ska vi vara tills vi åker hem. Det har alltid setts som Australienarnas Mallorca och det har vuxit enormt mycket på gott och ont sedan jag var här sist. Jag ser framemot att gå runt och se om det finns någonting kvar från den gamla, goda tiden. Även om det inte gör det kommer jag och tjejerna kunna roa oss vid de gigantiska poolerna och på stranden. Även om den förstås inte är lika fin som Whitehaven beach… Tolvslaget kommer att tillbringas på stranden med fyrverkerier. Målsättningen är att till skillnad från andra år hålla mig vaken den här gången. Per missar det eftersom han måste åka hem redan den 26:e.

 

Jag lägger ut kort från surfplattan nu men får komplettera med bilder från den stora kameran senare.

 

Jag önskar alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

 

 

 

Flera av er har säkert redan hunnit bli lite less på julmat redan. Riktigt så är det inte för oss och det gör det hela mer speciellt den gång det serveras. I går var dagen inne när vi fick avnjuta svensk julmat. Innan dess hade vi provat både en kinesisk variant (rekommenderas inte) och jättegod dansk sådan.

Det var tre år sedan vi åt ett svenskt julbord förutom det vi, enligt bästa förmåga, lagar själv. Den här gången hade jag tagit med mig köttfärs, skinka, prinskorv, julmust, leverpastej och majonäs från Sverige och jag bakade mjukt tunnbröd till det. Att få göra köttbullar på färs som man inte behöver dissekera först för att få bort brosk, ben, senor och andra anatomisk intressanta saker är en lyx. Extra viktigt kändes det att ge barnen julstämning i år, kanske för att jag hann känna av den innan jag lämnade Sverige. Snön låg vit och det lyste fint av julstjärnor och adventsstakar i de fönster där man varit ute i god tid med att pynta. Då kände jag verklig saknad av en svensk jul i Sverige. Julen har alltid varit speciell för oss men det är svårt att försöka återskapa samma sak här. Vi försöker dock så gott det går för barnens skull. Och för min.

Förra helgen var det den traditionella julgranständningen och skandinavisk julfest på Shang-Ri La. För första gången är det helkinesiskt styre på Shang-ri La och det märktes. Det är lite svårt att förstå hur de tänker när man driver ett hotell som vill ha utländska men som inte anstränger sig mer när väldigt många, mycket höga, utländska chefer är samlade. Eller, de försökte nog men det blev katastrof och långt ifrån den standard som man kan förvänta sig.

Till exempel kan man fråga sig vad Despicteble Me har med julen att göra??? Och julpyntet i form av godisklubbor? Eller spektaklet med skrik och skrän för att göra en show av det hela? De har missat konceptet helt men det är så otroligt typiskt kineser att göra det. Förmågan att kunna anpassa sig är ett stort bekymmer för kineser, på många sätt. Kanske inte för kineserna själva, men för resten av världen. Julgranen och julkören var, som tur var, kvar men det var också det enda som påminde om julstämning. För att inte tala om maten. Potatisen var det godaste och det säger en hel del eftersom den var ganska smaklös. Det låg hela fåglar framme och de stod och slet sönder dessa framför ögonen på oss. Att stå och försöka välja ut kött bland fågelhuvuden, fötter och annat var bara för mycket för mig. Mycket av det jag smakade på fick jag spotta ut igen för det var oätligt. Köttbullarna, eller det som skulle föreställa det, var när jag till slut fick tag i några råa inuti. Det kan tyckas att jag gnäller över petitesser, men för oss är det inte det och jag vet inte riktigt varför. Jag tror julen någonstans är fundamentalt viktig och julfirandet och gemenskapen med andra likasinnade betyder mer än man tror när man befinner sig väldigt långt borta från Sverige. Shang-Ri La låg redan innan den här kvällen dåligt till hos mig. Jag har inte glömt de döende kaninerna de hade i foajen i påskas…

Men sällskapet var mycket trevligt och barnen var nöjda. Det är det viktigaste. Luciatåget, tomten och det andra som ordnades av de skandinaviska arrangörerna var som vanligt bra och väldigt rörande och vi är tacksamma att det finns de som lägger ner tid på att ordna en gemensam julfest. För oss har den här kvällen blivit vår nya jultradition och den blir extra betydelsefull när alla där hemma är långt borta.

Alexandra och Appu