Ningbo, dag ett
För att återgå till veckan mor, Anna, Elenor och Alva var på besök har vi nu kommit till dag ett i Ningbo. Seth, som numera tillhör familjen, pratar fortfarande om hur trevliga han tyckte min släkt var. Alla häftigast tyckte han mamma var som satt och drack whisky med honom på balkongen en söndagkväll. Och dessutom tyckte han att alla var så roliga. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det, och jag vill nog inte veta, men han återkommer hela tiden att de inte alls var som han hade väntat sig. Jag förstår ingenting, som om jag skulle vara något annat än häftig, rolig och trevlig.
Två dagar hade jag på mig att visa upp Ningbo. Det är en omöjlighet att hinna med allt som finns att göra här på två dagar och det var inte helt lätt att välja aktiviteter. Det kändes viktigt att alla fick ett bra intryck av Ningbo. Måndagen inleddes med en timme på gymmet och jag upptäckte för första gången hur roligt och peppande det var att träna tillsammans med andra. En snabb dusch och sedan vidare till min läkare. Vi fick vänta ganska länge men man får uppleva mycket när man sitter i hans väntrum/behandlingsrum. Det tar tid att insupa denna, för oss västerlänningar, annorlunda och unika miljö och framför allt för Anna var väntan väl värd. Hon har precis som jag haft ont i nacken i stort sett hela sitt vuxna liv. På första sticket i ryggen nästan lättar hon av smärtan som sticket orsakar, men medan hon sitter där försvinner värken i nacken. Efter det har hon inte haft ont så vitt jag vet. När hon besökte vår gemensamma sjukgymnast Tomas efter att ha kommit hem igen, tiden var bokad redan innan resan, upptäckte han förundrat och fascinerat att det problem han behandlat i flera år helt plötsligt var borta. Jag gläds så mycket åt Anna. Om man inte haft ont i nacken är det svårt att föreställa sig hur mycket den påverkar en och att få slippa den skulle vara, ja fantastiskt. Varför det inte går lika bra för mig vet jag inte, men jag fortsätter gå. Läkaren tycker att min kropp är en enda oreda och på frågan hur länge han trodde att det skulle ta för mig att bli bra skrattade han bara. Jag tror det betyder länge…
Efter läkaren skjutsade chauffören oss till Second Bridge, en marknad med allt möjligt, främst för att vi skulle köpa te. Vi blev inbjudna på teprovning och hade kunnat spendera betydligt längre tid där men efter detta besök skulle vi hinna med massage, hämta klänningar vi bett att få uppsydda hos skräddare, Tesco, middag med Seth på Tapenaki. Vi hade även planerat in KTV (typiskt kinesiskt när man hyr ett rum och sjunger karaoke), men där gick gränsen för vad man orkar med på en dag. Jag kom förresten inte ens så långt som till middagen. En blandning av gallstensanfall och påverkan av massagen gjorde att jag var tvungen att åka hem redan vid sex och somnade direkt.
Tesektionen på Second bridge.
Men massagen; det var länge sedan jag skrattade så mycket. Och plågades. Det började med att några i sällskapet behövde låna toaletten innan vi började. Jag har aldrig behövt fråga efter toalett förut och det visade sig att jag inte hade en aning vad toalett heter på kinesiska. Situationen som uppstår när vi ska försöka visa ordet toalett är riktigt, riktigt rolig och till slut har våra charader samlat minst tio av företagets massörer som alla försöker förstå vad vi menar. Det blev en uppvisning i hur det kan vara att komma hit till Kina och försöka göra sig förstådd av ett folk som ibland har svårt att tänka ”outside the box”. Anna och jag hamnade i samma rum och massagen hann knappt börja förrän jag förstod att Anna började utveckla samma känsla som alla som blivit ditsläpade av någon; Hämnd. Det gör inte bara ont, det gör fruktansvärt ont. Men lättnaden när plågan är över och de reaktioner som massagen sätter igång ger en behaglig känsla i kroppen. Och märkligt nog glömmer man smärtan snabbt. Det hinner det inte gå många dagar efter ett massagetillfälle innan man börjar fundera på att det skulle vara skönt med lite massage...