swedeinchina.blogg.se

Dagen innan vi skulle åka besökte de den läkare/sjukgymnast/akupunktör som vi hört talas om så länge. Själv var jag inte med eftersom jag var rädd att akupunkturen skulle trigga igång min värk och att resan till Malaysia skulle bli förstörd. Glada i hågen kom de tillbaka, spridandes en stark doft av suspekta dofter och med minskad värk. Ulrik som har kämpat med frozen shoulder i ett och ett halvt år var särskilt fascinerad att han nu kunde lyfta armen igen. Det är andra fallet av frozen shoulder som samma läkare botar, som vi hört talas om. I Sverige får man räkna med upp till två års värk och träning - här har de aldrig hört talas om att det tar mer än två veckor. Det är nästan magiskt; från att inte kunna lyfta armen så kan man efter ett nålstick vifta med den hur man vill. Jag var nog minst lika glad som Marie och Ulrik, har man levt med värk så blir man så glad för andras skull om de slipper den.

Samma dag vi skulle åka vaknar jag själv jättedålig. Lilla julafton kvällen innan hade gått bra och även seminariet på natten hade flytit på väl. Men som sagt, när jag vaknade, vaknade jag med den värsta värk jag haft sedan jag flyttade till Kina. Jag var helt utslagen och jag är så tacksam att Marie och Ulrik ryckte in och tog hand om barnen och matlagning. På eftermiddagen bestämde jag mig för att följa med dem på deras återbesök. Jag hade ingenting att förlora, jag hade redan nått botten när det gällde värken så mycket sämre kunde det inte bli.

Jag önskar dock att jag var lite mer vid medvetande för det var onekligen fascinerande att komma in hos honom. Det var mycket folk I det lilla rummet, luften var tjock av rökelse och alla blickar riktades mot oss. Det finns inget som heter sekretess utan alla lägger sig i de övrigas sjukdomar. Framförallt drog Marie, som är lång, blond och snygg, blickarna till sig och när läkaren bad Ulrik ta av sig tröjan sträckte alla lite extra på nackarna och det tittade fram ansikten överallt från de små båsen.

Själv kom jag in som ett lik. Läkaren börjar alltid med att ställa diagnos genom att känna på pulsen. Han sa någonting om alla...utom mig. Han kände, tittade på mig, kände igen osv. Till slut fick jag gå och sätta mig på en pall och han började sticka nålar. Jag var så pass påverkad att det var svårt att känna om det blev bättre eller sämre. Någonstans inom mig hade jag hoppats på att bli botad av ett enda nålstick som alla andra jag har hört talas om, men det kommer inte att bli fallet. När inte det fungerade tog han fram ett ben och skrapade mot nacken. Läkaren sa inte mycket men såg mer och mer fundersam ut. Inte heller det hjälpte och när jag sedan fick springa ut i korridoren och må illa (extremt förnedrande situation) insåg jag att jag måste hem och tillbaka till sängen. Jag gick in till läkaren igen och sa att jag var på väg hem. Hans ord ekade i huvudet medan jag stapplade hemåt -Gå hem och vila du, I think you have a cold.

Vi höll till i Giselas lägenhet som ligger i andra änden av huset och jag gick emellan lägenheterna med mat och stolar. På mig hade jag mitt förkläde i mormorsstil med äpplen på och mina röda dockstatofflor. Vid ett tillfälle fick jag hjälp av en kinesisk mamma med ett litet barn i barnvagn att hålla upp en av dörrarna in mot lobbyn. När jag hade gått igenom höll jag i min tur upp dörren till henne så att hon kunde komma igenom med barnvagnen. Hon blir glad och säger xie xie Ayi. Xie xie betyder tack och Ayi säger man till alla som kommer hem och städar och hjälper till hemma. På lunchen sa jag att jag hade blivit utnämnd som Ayi och att jag var lite stött över det. Nej, nej det ska du inte vara, det är mer ett vördnatsfullt uttryck för....äldre tant. Ja men då så. Då är det helt ok.

Jag och flickorna tog bussen för att åka och köpa lite julklappar den 15 dec. Strålande väder, som en junidag hemma, men luften fortfarande dålig. Det var första gången vi åkte buss en lördag och jag vet inte om det alltid är mycket folk på lördagar eller om det var för att julen börjar närma sig, men det var mycket folk i bussen. När jag och tjejerna klev på blev vi snabbt bussens attraktion. Vi stod upp och stackars Elsa hamnade brevid en pratglad kinesisk man med förmodligen några droppar under västen. Han pratade konstant med främst Elsa under hela bussresan. Women bu neng Zhong wen, vi pratar inte kinesiska, försökte jag säga men som vanligt är det ingen kines som förstår vad jag säger så han bara log, nickade och fortsatte babbla. Det enda jag kunde uttolka av hans 20 minuter långa harang var att han var fascinerad över att jag hade tre döttrar. Är man utlänning är man undantagen enbarn regeln, annars är det inte ovanligt att man får betala runt 200 000 kronor per extra barn (beroende på inkomst). Det är dock på väg att ske lättnader, eftersom man har insett att det i framtiden inte kommer att finnas tillräckligt med folk att ta hand om den äldre generationen.

Det känns inte som att det var så länge sedan pappa köpte en dansande tomte och spelade för barnen som med skräckblandad förtjusning lyssnade och tittade på den. De minns fortfarande den tomten. Om pappa fortfarande hade levt hade jag nog baxat hem en sådan här i fullsize-format. Jag är ganska säker på att han hade uppskattat den. Flickorna gick omvägar när de började spela och dansa...

 Lite schaskig julpyntning, som riskerar att skrämma slag på barnen.

 

Avslutar med en liten kinesisk solskenshistoria. Eller ja, jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla den. En kinesisk man har stämt och precis vunnit över sin fru. Han stämde sin fru för att deras barn hade blivit så ful. Det visade sig att hon innan hon träffade honom hade gjort skönhetsoperation som hon inte talat om för honom. Så nu hade barnet fått kvinnans tydligen inte så vackra gener och domstolen gav honom alltså rätt. Empatin om andra lyser med sin frånvaro, vilket jag anser är ganska typiskt för det kinesiska samhället. Återkommer om det.

Vi höll till i Giselas lägenhet som ligger i andra änden av huset och jag gick emellan lägenheterna med mat och stolar. På mig hade jag mitt förkläde i mormorsstil med äpplen på och mina röda dockstatofflor. Vid ett tillfälle fick jag hjälp av en kinesisk mamma med ett litet barn i barnvagn att hålla upp en av dörrarna in mot lobbyn. När jag hade gått igenom höll jag i min tur upp dörren till henne så att hon kunde komma igenom med barnvagnen. Hon blir glad och säger xie xie Ayi. Xie xie betyder tack och Ayi säger man till alla som kommer hem och städar och hjälper till hemma. På lunchen sa jag att jag hade blivit utnämnd som Ayi och att jag var lite stött över det. Nej, nej det ska du inte vara, det är mer ett vördnatsfullt uttryck för....äldre tant. Ja men då så. Då är det helt ok.

Jag och flickorna tog bussen för att åka och köpa lite julklappar den 15 dec. Strålande väder, som en junidag hemma, men luften fortfarande dålig. Det var första gången vi åkte buss en lördag och jag vet inte om det alltid är mycket folk på lördagar eller om det var för att julen börjar närma sig, men det var mycket folk i bussen. När jag och tjejerna klev på blev vi snabbt bussens attraktion. Vi stod upp och stackars Elsa hamnade brevid en pratglad kinesisk man med förmodligen några droppar under västen. Han pratade konstant med främst Elsa under hela bussresan. Women bu neng Zhong wen, vi pratar inte kinesiska, försökte jag säga men som vanligt är det ingen kines som förstår vad jag säger så han bara log, nickade och fortsatte babbla. Det enda jag kunde uttolka av hans 20 minuter långa harang var att han var fascinerad över att jag hade tre döttrar. Är man utlänning är man undantagen enbarn regeln, annars är det inte ovanligt att man får betala runt 200 000 kronor per extra barn (beroende på inkomst). Det är dock på väg att ske lättnader, eftersom man har insett att det i framtiden inte kommer att finnas tillräckligt med folk att ta hand om den äldre generationen.

full

Det känns inte som att det var så länge sedan pappa köpte en dansande tomte och spelade för barnen som med skräckblandad förtjusning lyssnade och tittade på den. De minns fortfarande den tomten. Om pappa fortfarande hade levt hade jag nog baxat hem en sådan här i fullsize-format. Jag är ganska säker på att han hade uppskattat den. Flickorna gick omvägar när de började spela och dansa...

 Lite schaskig julpyntning, som riskerar att skrämma slag på barnen.

 

Avslutar med en liten kinesisk solskenshistoria. Eller ja, jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla den. En kinesisk man har stämt och precis vunnit över sin fru. Han stämde sin fru för att deras barn hade blivit så ful. Det visade sig att hon innan hon träffade honom hade gjort skönhetsoperation som hon inte talat om för honom. Så nu hade barnet fått kvinnans tydligen inte så vackra gener och domstolen gav honom alltså rätt. Empatin om andra lyser med sin frånvaro, vilket jag anser är ganska typiskt för det kinesiska samhället. Återkommer om det.