En något försenad påskhälsning till alla! Det har varit lite svårt att komma ihåg att det är påsk för här går vi omkring i sommarkläder, men vi tackar för alla bilder från fjällen med strålande sol och vit snö och påskkärringar! Per har arbetat sin första vecka som GM och även om det har varit mycket arbete för honom tror jag att han tycker det känns mycket bra.
Långfredagen är en vanlig dag men måndagen är ledig för alla eftersom det är Qing min, en av de sällsynta helger som kineserna är lediga från jobbet. Långfredagen innebar alltså skola och arbete som vanligt men på kvällen hade Elsa hade sin norska vän här på övernattning. Jag följde med dem till simhallen här i compoundet. Den och gymmet är det främsta skälet att vi valde att bo kvar här och inte flytta till någon annan del av Ningbo. Vi har blivit skrämmande bekväma av oss när tanken på att behöva förflytta oss för att komma till ett gym eller badhus känns jobbig...
På påsklördagen åkte vi på kinesisk massage och jag fick med mig Alexandra dit. Hon har varit hos den kinesiske akupunktören och det var ett kapitel för sig. Hon är väldigt rädd för nålar och under behandlingen trodde jag att hon skulle krossa Appus hand, som var där som stöd. Efteråt sa hon att hon hellre går på massage än går tillbaka till läkaren. Fast det var förstås innan hon visste vad kinesisk massage var. Under hela behandlingen gick hon igenom allt som vi andra gjorde första gången; allt från att tro att de sliter kroppen i stycken och att man aldrig ska ta sig levande upp från bänken igen till att vilja slå massören för att de gör illa en så mycket. Men hon behöver det för att få bukt med hennes konstanta huvudvärk; i morgon ska hon följa med till läkaren igen och på torsdag massören. Hon vet bara inte om det ännu.
Kvällen tillbringades hos Martin och Arna tillsammans med ett annat danskt par. Arna lärde oss mahjong och vi spelade till långt in på natten. Maken till krångligt men roligt spel finns inte. De andra skandinaviska fruarna träffas regelbundet och spelar men jag har inte haft tid med det. Dessutom fick jag storstryk under kvällen. Det är tur att det inte var riktiga pengar vi spelade om för då hade jag varit nästan 20 000 kronor fattigare.
På påskdagen var vi bjudna till Appus föräldrar på lunch. Fantastisk god indisk mat som åts med fingrarna. Jag kom därifrån med curry över hela kjolen och var alldeles gul om händerna och det var en upplevelse. Under måltiden slogs jag av hur märkligt livet är; här sitter vi i Kina tillsammans med en indisk familj som vi aldrig träffat och äter tillsammans. Den delen av dagen var i alla fall trevlig, mindre roligt blev det efteråt. Arna hade nämnt något om att de hade kaniner på Shangri-La och fastän jag visste att det skulle sluta olyckligt så lovade jag tjejerna att vi skulle åka dit. I foajen hade de gjort en hage med kaniner och små kycklingar tillsammans med massa påskpynt. I en kines ögon är det säkert jätteroligt men vi hann bara komma in så var jag nära på att skrika av ilska och frustration. Massor med kinesiska barn som höll kaninerna i öronen, benen, tappade dem i stengolvet, höll fåglarna i vingarna, drog dem i benen, ja det var hemskt. Föräldrarna och vakterna som stod där gjorde ingenting, för dem har djur varken känslor eller kan känna smärta. Vi hade fullt schå att försöka hålla koll på och ta av barnen alla djur eller åtminstone försöka visa dem hur de skulle hålla dem. Men det var barn överallt och till slut var jag tvungen att gå ut därifrån innan jag på fullt allvar slagit till någon av ungarna eller deras föräldrar som inte fattar bättre. Det här är det absolut värsta med Kina. Jag borde kanske uppröras mer av brott mot mänskliga rättigheter, folk som bara försvinner för att de har annan syn än partiet eller massavrättningar, men för mig är det och kommer alltid vara djuren som ligger absolut närmast hjärtat. Jag var fullständigt rasande igår. Maktlösheten är så stor och tankarna jag hade om kineser var inte höga när jag på riktigt dåligt humör stegade därifrån och det jag sett låg sedan över mig och tjejerna som ett mörkt täcke resten av kvällen. Bilderna över hur djuren led, en kanin var nästan döende av all stress den utsatts för, har etsat sig fast på hornhinnan och kommer att ta tid att förtränga. Innan jag gick tog vi i alla fall varsin kaninunge och satte oss med dem i sofforna. De var så matta att alla somnade i våra famnar, säkert lättade att få lite lugn och ro för en liten stund.
Tjejerna och Appu stannade lite längre än mig och Alexandra försökte prata de på hotellet till rätta, men det förstod jag var helt meningslöst, för kineserna förstår inte problemet. Alexandra är starkare än mig på det sättet och jag beundrar henne för det. Jag tänker i alla fall skriva till hotellet och berätta vad vi tycker. Nu är ju påsken snart över och jag bara bävar för hur de kommer att ta bort dem. Avlivingsmetoderna är lika grymma som allt annat oavsett vilket djur det är. Flickorna erbjöd sig köpa dem men det gick inte. De hade väl inte utnyttjat dem klart. Hur i hela friden ska man göra för att ändra en hel nations inställning och vart ska man börja?
