swedeinchina.blogg.se

Jag vill bara börja med att säga att jag och bloggen inte är de bästa av vänner just nu. Texten gör inte alls som jag vill och jag vet inte om det beror på att jag inte är uppkopplad via vpn. Om texten ser konstig ut och är ihopklumpad är det inte för att jag inte har någon som helst känsla för styckindelning utan för att den lever sitt eget liv. Om det inte blir bättre får jag lägga ner den eller skapa en ny på någon annan sida.

 

Efter en intensiv och mycket trevlig vecka sitter vi nu på Beijings flygplats för hemresa till Ningbo. Med stor sorg lämnar vi mor, syster, kusin och kusinbarn som har ytterligare ett dygn att tillbringa i Beijing. Det har varit otroligt roligt att ha dem här och jag är så glad att de kunde ta sig hit så att vi har fått visa dem vårt Kina och den vardag vi lever i. Att framför allt mamma skulle komma på besök var oväntat och att hon dessutom säger att hon gärna vill komma tillbaka är en högoddsare! Jag tror att de har uppskattat resan och Kina. De har blivit fotade av allehanda kineser och deras självkänsla måste ha vuxit en bra bit nu. En kinesisk man var helt säker på att Anna var en prinsessa eftersom hon både såg ut och förde sig som en sådan. Vår ena chaufför sa att det var synd och skam att hon inte var skådespelare, så vacker som hon var. Den andre chauffören hade bara positiva saker att säga om alla. Elenor var den coolaste tjej han sett och Alva var vacker. Han tyckte mamma var något positivt också men jag förstod inte riktigt vad. Osv, osv. Många kineser tittade storögt på vårt följe när Per kom gående tillsammans med 8 kvinnor och barn. Det är oklart om de tyckte synd om honom eller om de trodde han var rik. Ju mer pengar desto fler kvinnor gäller, eller åtminstone gällde, i Kina.

De har fått se Shanghai, Ningbo och Beijing-tre helt olika kinesiska städer med Beijings tunga, politiska och kulturella nav, Shanghais internationella och lättsinniga stämning och Ningbos småstadskänsla. Vi har haft vädergudarna med oss, inget regn och med varmt väder i både Shanghai och Ningbo och hyfsat bra luft i Beijing. Eller, allt är relativt. Veckan innan vi åkte till Beijing låg nivåerna runt 400 ppm och det ska jämföras med det högsta värdet 70 ppm som uppmäts någon dag per år vid E4:an genom Umeå, i april när dubbdäcken fortfarande ligger på. När det är 200 ppm i Ningbo får barnen hålla sig inne, men här i Beijing känns den luften uppfriskande. När vi tillsammans tittade på alla kort i går kväll såg vi hur smogen lagt sig som en slöja runt staden på varje bild. I dag däremot är det klarblå himmel och bara 33 ppm. På väg mot flygplatsen önskade vi att vi kunde vara kvar en dag till för att fota staden från Trumtornet. Det är inte många dagar per år som sikten är så bra som idag. Däremot har vi frusit här i Beijing. Med grader mellan 10-16 grader och annan luftfuktighet än Ningbos har vi gått och huttrat. Men det är nog bara att ställa in sig på att vintern är på väg, även om jag hoppas att den dröjer ett tag till i Ningbo. Där är det fortfarande perfekt temperatur och jag tänker passa på att njuta av värmen så länge det går. Vi hann uppleva så mycket och jag måste dela upp inläggen för att någon överhuvudtaget ska ta sig igenom all text och alla bilder. Fortsättning följer. Jag hade önskat att besökarna kunde stanna ett tag till. Det finns så mycket kvar att visa dem och som Elsa sa direkt efter att vi sagt god natt och hej då till Anna, mamma, Elenor och Alva i går kväll: -Jag saknar dem redan…

 

Den här figuren alltså! Jag tycker den är så fruktansvärt rolig. Jag får känslan av att jag ser mig själv i spegeln när jag tittar på den. Den står i slutet av Den förbjudna staden. Kan också skådas i Ningbo...

Muren ringlar sig bakom Elsa. Mäktig upplevelse att få se och bestiga ett av världens nya sju underverk.

 

 

 

Det har blivit en del cyklande sedan jag anlände. Det har varit ett strålande väder med temperaturer mellan 21-30 grader och bra luft, med andra ord alldeles för bra väder för att sitta inomhus och studera. Och varje gång väntar nya upplevelser. Häromdagen när jag stod och väntade vid ett övergångsställe kommer en äldre man och ställer sig mitt framför mig, alldeles för närgånget, och bara ler. Han var en av alla dessa renhållningsarbetare och jag misstänker att de inte står så högt i rang. De tillhör den fattigare delen av stadens befolkning, men oj vilket leende jag fick! Ett stort, delvis tandlöst leende och massor av frågor. Jag förstod inte ett ord av vad han sa men han var lika lycklig för det. Och leendet smittade av sig. Lite gladare lämnade jag honom och trampade vidare 

 

 

Den här bilden tycker jag om. Bland alla lamborginis, porschar och andra lyxbilar som börjar dyka upp i Ningbo så finns det även alternativa sätt att skjutsa sin fru. På en praktisk cykel. Jag blir nästan lite rörd över det här paret. Brevid står en av Kinas hjältar som håller staden ren. Utan dem skulle man vada fram i skräp, matrester och förmodligen lite avföring. 

 

 

 

När man ska köpa blommor åker man till en blomstermarknad. Jag har Arna att tacka för att hon drar med mig på sådana här utflykter. Jag är dålig på att upptäcka saker och ting på egen hand och det var trevligt att gå där med henne. Blommor kostar för övrigt ingenting här, så det är ingen större katastrof om blommorna, av någon anledning, skulle gå hädan efter ett tag.

 

 

Jag är för närvarande alldeles blåslagen. Jag skulle följa med tjejerna en kväll när de skulle spela badminton och när jag skulle korsa en mindre väg så kraschade jag och det ganska rejält. Jag tänker inte ge er tillfredsställelsen att beskriva hur det gick till utan vi nöjer oss med att säga att jag låg mitt på vägen, intrasslad i cykeln. Medan jag låg där och inte kom loss tittade jag mig omkring för att se att det inte kom någon bil. Vägen var inte upplyst och det kändes inte helt säkert att ligga där. Ingen bil i sikte, men i ögonvrån ser jag en motorcykel med blåljus. Min enda tanke var att nu är det kört. Jag hade inga identitetshandligar på mig, vilket man ska ha och jag hade precis kört omkull på en slät, asfalterad väg. Bara en sån sak skulle kunna vara skäl för förhör, inspärrning och drogtest. Poliserna var nog så tagna av vad som hände och de stod mest och kliade sig i huvudet hur i hela friden det där hade gått till. Lite hjälp med cykeln och en undran om jag var ok var vad de fick fram. Jag hoppas inte att det var deras första möte med en utlänning, för om det är så är jag rädd att vårt släkte är idiotförklarat och förmodligen en snackis på polisstationen. Blåmärkena är inget problem, men min axel och överkropp behövde inte den smällen. Enda fördelen är att det var vänster sida den här gången. Kanske blir det lite mer jämvikt nu med värken.

 

Dessutom fick vår nya familjehobby ett tvärt slut när Per vid en träning slet sönder vaden och fick ledas ut av sina döttrar. Det var bara att ge sig ut och leta efter en kryckaffär. Eftersom det inte blev bättre besökte han först en kinesisk läkare som smetade på spädbarnsbajsliknande kräm och sedan lindade det. Enda fördelen med krämen var att den luktade så starkt att det tar bort lukten av avlopp och mögel som kommer från vårt fuktskadade badrum. Inget ont som inte har något gott med sig så att säga. Synd bara att den luktade illa. Det fungerade inte och till slut hittade han ett annat sjukhus där han fick genomgå magnetröntgen. Ingen fraktur konstaterades men gips sattes på för att avlasta muskeln. Bilderna skickades sedan till försäkringsbolagets läkare som ansåg att han skulle besöka ett sjukhus i Hong Kong för ev operation. Nu börjar det bli lite stressigt och min hemresa ligger i farozonen. Förutom att Per har ont känns det även lite jobbigt med tanke på jorden runt-resan i juni. Den blir svår att genomföra med gips.

 

I morgon åker vi till Shanghai och håller tummarna att deras läkare kan åtgärda skadan.

Nu är äntligen min dator tillbaka. Jag har länge haft problem med den och beklagat mig men Per har bara muttrat något om handhavandefel. Till slut blev han leds på mitt klagande och bad en av sina IT-killar titta på den. Det satt hårt inne men till slut medgav Per att det var fel på mjukvaran. Nu fungerar det betydligt bättre, men fortfarande tycker jag Ubuntu är lite knepigt att förstå sig på. Internetuppkopplingen är fortfarande dålig. Ibland kan den glänsa till och då kan man kan se något program på svtplay utan att det hackar, men i vanliga fall kan ett program ta en hel dag att se. Jag brukar ha ett program i bakgrunden när jag pluggar. Det är ingen studieteknik att rekommendera men det är rätt trevligt att få ta del av något svenskt emellanåt. Mitt absoluta favoritprogram, Veckans brott, är tyvärr slut så nu har jag gått över till Saknad. Jag tycker att det är fascinerande ur många aspekter. Dels är grundaren själv intressant att studera. Jag vet att han fått mycket kritik men den drivkraft han besitter för att hjälpa andra är beundransvärd. Han är dessutom skicklig på att få PR för sin organisation. Med babyn på armen tvekar han inte att ställa upp för andra. När jag nämnde för familjen att jag tänker anmäla mig som frivillig när jag flyttar tillbaka till Sverige sa dock alla i mun på varandra att det var en mycket dålig ide. Men jag har bestämt mig för att ignorera kommentarer som:-Har de inte tillräckligt många försvunna att leta efter, ska de behöva hålla reda på dig också i skallkedjan så att du inte försvinner? Intressant att studera en ideell förening med dess konfliker och hur de hanteras.

Men nu har jag, eller rättare sagt flickorna, upptäckt PPTV.com. Det är en kinesisk sida som innehåller allt möjligt och bäst av allt: engelskspråkiga filmer. Streamingen är snabb eftersom det är inom landet och även om sidan är helt omöjlig att söka inom så har jag tillräckligt med serier att titta på fram till jag åker hem. Till exempel hittade jag mängder av engelska deckare, min absoluta svaghet, och femte säsongen av The Good Wife, en av de få amerikanska serier jag har sett. Jag köpte den i Malaysia för drygt 10 kr. Den visade sig innehålla tre avsnitt. Jag övervägde att klaga, men släppte tanken på det. Trots allt var de tre avsnitten av god kvalitet. Inte som Pers film som han köpte för 8 kr. Efter några minuter började han höra snarkningar från personen som spelade av filmen från en annan enhet. Då måste man säga att kvaliteten på de kinesiska filmerna är betydligt bättre. De säljs bakom stängda dörrar längst in i videobutiken vi brukar gå till. Den enda gången jag varit missnöjd med hans filmer var vid, ja just det, The Good wife säsong 5. Glädjen över att ha hittat den (ja, jag begär inte särskilt mycket av livet) utbyttes snabbt till missnöje när det visade sig att det bara var de nio första avsnitten med. När jag höll på att ge upp hoppet över att någonsin få se de sista avsnitten hittade jag den på PPTV. Så här i efterhand kunde jag lika gärna ha hoppat över att se dem. Något mycket oväntat händer och det har förstört hela min världsbild. Som tur är kommer det nog att komma allt mer engelska filmer hit. Kineserna är väldigt förtjusta I västerländska filmer och inom sex timmar har en nyanländ film översatts på kinesiska och släppts. Det verkar inte så vanligt längre att de dubbas, utan filmerna släpps på orginalspråk.

Barnen har även hittat BAIDU. Här finns en sida, play.baidu.com, där man man spela låtar och även ladda ner spellistor på telefonen. Gratis. Äntligen kan jag spela lite musik när jag går där på löpbandet vilket gör det uthärdligt. Och på sidan finns allt med betoning på allt, även svensk musik. Jag har sökt på alla möjliga artister som Lasse Tenander och Fred Åkerström och baske mig om inte deras gamla låtar finns där. Skaparen av denna söksait tillhör de fem rikaste kineserna, om han inte är den rikaste. Förmögenhet deklareras inte alltid som den ska och därför är det en gråzon. Få vill dra till sig myndigheternas ögon men däremot skyltar man gärna med att man har pengar.  Min ständige inspirations- och informationskälla avseende Kinafrågor Jojje Olsson beskriver i sin bok hur rika kinesiska män gärna spenderar 100 000 kronor en kväll med sina kompisar på en utekväll. Ju dyrare och äldre whisky desto bättre image. Ytlighet är viktigt för en kines och det visar sig på många områden. Även om man sitter inne i ett eget rum, som är väldigt vanligt här, så är det viktigt att kunna visa för sig själv och för sina närmaste vänner att man är någon eftersom man kan spendera pengar.  Sitter man i baren eller på nattklubben ser man till att etiketten är vänd utåt så att alla, och då främst tjejerna, kan se hur välbärgad man är. Sägs det, jag är inte den flitigaste gästen på Kinas partyställen. Men kineserna är nog det enda folk som dricker whiskyn utblandat med grönt te, det vanligaste (enda?) groggvirket.

Jag har börjat drömma om svensk mat nu. I går natt drömde jag om limpa och natten dessförinnan drömde jag om palt.Jag ger mig dock inte in på att försöka tolka drömmarna, jag är lite rädd för vad som ska komma fram om min inre värld. Exempelvis drömde jag nyligen om att vi hade fest med bland annat Sten Vedin (?!) som en av gästerna...

 

..via internet och lyste upp min inte allt för muntra dag. Systerdotter Hilde, snart 2 år, är sin mor upp i dagen.

Efter två veckor av ständiga bakslag när det gäller min rehabilitering av nacken har de få livsandar som finns kvar äntligen vaknat till liv. När det är påsk hemma är det högsommarvärme här. Det blommar och doften av nyklippt gräs sprider sig. Barnen har dock koll på att det är påsk hemma. De saknar sina kusiner särskilt mycket nu, eftersom de träffas varje år i fjällen och påskar tillsammans. Elsa har varit bekymrad över hur det ska bli med den saken nu. Ett tag funderade vi på att skicka ut henne och påska här. Det hade varit väldigt, väldigt intressant att se kinesernas reaktion när det knackar på en påskkärring hemma....ärligt talat undrar jag om de skulle se någon skillnad. Vi är ju konstiga oavsett, så lite färg i ansiktet, en hilka och en kvast gör nog varken till eller från.

 

Jag har precis kommit hem från en lång cykeltur i den kinesiska natten. Dels behövde jag rensa tankarna lite och dels begav jag mig ut för att leta efter påsktuppen. Elsa har funderat mycket på om han kommer att hitta ända till oss så det var bara att pallra sig iväg. Än en gång sänder vi en tacksamhetens tanke till Ingvar Kamprad som gör det möjligt att upprätthålla de "svenska" traditionerna i utlandet.

 

I går var jag full av entusiasm. Min hemresa är nu bokad till den 19 maj. Det kommer bli jobbigt att lämna barnen men därhemma finns bland annat en hund som väntar! Dessutom börjar det gå upp för mig vilken upplevelse vi kommer att få vara med om under hemresa nummer två. Tokyo, Hawaii, Los Angeles med omgivningar, New York och slutligen London. I går började jag titta på hotell och planera vad som vi kan tänkas göra på de olika ställena. I dag försvann dock all lust att planera vidare. Jag fick veta att Mira är svårt sjuk i hepatit (cirros). Fina, snälla, glada, vackra, smarta, vänliga, grod- och lämmelätande Mira som jag hjälpte till att förlösa för dryga 7 år sedan. En del av Liza och därmed en del av mig. Eftersom prognosen är mycket dålig känns det väldigt, väldigt sorgligt och därför blir det ett kort inlägg ikväll. Till alla er som har det lite muntrare önskar jag en fortsatt Glad Påsk!

Det blev ingen helg i Shanghai. Vår chaufför blev sjuk och var tvungen att ställa in i sista stund. Det spelade ingen roll, vi hade en skön helg hemma i Ningbo istället. När vädret går från småkyligt till rena sommarvädret över en natt är det som att komma utomlands. En lång promenad under lördagen genom staden där träden blommar för fullt i sommarkläder var skönt. Många kineser hade också letat sig ut och parken vid Merriot sjöd av liv. Många flög med drakar i parken och stämningen var behaglig. Flera kineser kom fram för att prata eller snarare säga att vi borde ha mer kläder på oss. De var bekymrade över att vi var barärmade. Kineserna själva hade tjocka jackor och långbyxor trots den över 20-gradiga värmen. De går inte efter temperatur utan efter kalender. Den kalla tiden är enligt kineserna, tror jag, mellan första oktober och sista mars. Punkt slut. Under denna tid går man ordentligt klädd oavsett temperatur.

 

I dagarna tänker jag på mina favoritläkare i Sverige och herrarna Kollberg och Norrman. Förutom att jag undrar om deras kliniker går runt nu när jag inte är där och ränner så vill jag skicka en stående inbjudan till en mycket surrealistisk upplevelse, som jag tror att de skulle uppskatta. Jag fick erbjudande att förra fredagen följa med en kinesiska till akupunktören, samma en som diagnostiserade mig som förkyld. Jag beslöt att ge honom en ny chans eftersom han uppenbarligen kan utföra mirakel. Jag tog chansen att få hjälp att förklara min skada med hjälp av en tolk, även om jag så här i efterhand förstår att han fortfarande inte förstår men vem gör det. I vanlig ordning samlades alla som var i rummet, jag räknade dem till 18 stycken, runt oss när läkaren skulle prata med mig och min tolk. Alla deltog väldigt intresserat med kommentarer och frågor. Läkaren å andra sidan svarade på alla frågor de hade om mig. Efter att ha berättat lite fick jag frågan om jag hade menstruation. Nej, sa jag och församlingen hummade och nickade. Efter ett tag fick jag frågan igen. Är du säker på att du inte har det? Ja-a, jag är faktiskt ganska säker på det. Efter ytterligare ett tag så frågade läkaren en tredje gång om jag var riktigt, riktigt säker. Herregud karl, hur kan man vara osäker på en sådan sak?? Sa jag inte men hann precis tänka det då gick det upp för mig att det blivit en miss i översättningen och att han egentligen undrade om jag kommit in i klimakteriet. -Aha, nej nej! varav alla började skratta gott och det tog ett tag innan församlingen hade lugnat sig så att läkaren fick en syl i vädret igen. När jag sedan gick till en pall och satt mig för att få behandling följde hela skocken med för att se hur laowai-en skulle klara behandlingen. Nu ska jag gå dit varannan dag för att ta 10 behandlingar och sedan får vi se. Det blir alltså minst 10 tillfällen att fläka ut sitt privatliv för en mängd främlingar, men det kan det vara värt om det fungerar. Det går liksom inte att med ord beskriva rummet, människorna och ja hela scenariot utan det måste upplevas. Och ändå när man går ut från mottagningen frågar man sig om det man nyss varit med om verkligen har hänt eller om det bara är en mycket märklig, fascinerande och underhållande dröm...

Livet i Kina blir intressant så fort man sticker ut näsan från dörren. Gör man som jag och ligger hela dagarna händer inte så mycket. Till exempel så hade jag missat att det var APEC-möte här i Ningbo. På skandinaviska damlunchen i tisdags diskuterade vi den dåliga internetuppkopplingen och då var det någon som nämnde att det kunde bero på att man stypt hastigheten för “förhindra problem” runt mötet. Mötet är nu över och den dåliga uppkopplingen kvarstår så vi kan nog stryka det skälet. Förra fredagen tog Linnea, Elsa och jag cyklarna till IKEA. Tjejerna var sugna på köttbullar och jag, jag var sugen på IKEA. Elsas sadel hade gått sönder och på en annan hade en trampa lossnat så vi gick först förbi en cykelreparatör som finns alldeles intill vårt hus. När vi kom fram trodde jag först inte mina ögon. Runt en lyktstolpe hade de byggt upp väggar av plåt och presenningar och dörren bestod av en upprullad presenning. När jag tittade in i tältet/skjulet var skjulet indelat i två pyttesmå rum. I det närmast öppningen fanns det verktyg och en tvättmaskin. När jag steg in såg jag sedan ett litet kök, bord och en säng, med en man i. I samma veva kom hans fru och två barn in och hon såg den trasiga cykeln så hon skrek på sin man att stiga upp ur sängen och komma ut. Förmodligen satt han där för att hålla värmen under alla täcken och filtar. Först sa han något som jag inte förstod. Sen frågade han mig (på kinesiska) om jag inte pratar kinesiska. Nej, jag pratar inte kinesiska sa jag (på kinesiska). Aha du förstår inte kinesiska. Nej, jag förstår inte kinesiska. Så där kunde vi ha hållit på en lång tid, men när han väl fått på sig byxorna fixade han den ena cykeln. Den andra kunde han inte göra något åt. Sen fick vi inte betala något för hjälpen. Jag funderar på att baka något åt dem, men jag vet inte hur det mottas. När jag hade bakat kolakakor och försökte bjuda Ayin närmade hon sig försiktigt burken, som om den skulle anfalla henne vilken sekund som helst, rynkade näsan och frågade: -Vad är det DÄR?

 

Att umgås en kväll med döttrarna fick mig som vanligt att skratta mycket. Eller som Elsa sa till mig:-Har du märkt att livet är mycket roligare när Linnea är med? Så sant som det är sagt. IKEA var trevligt som vanligt. Men livsfarligt. Jag behöver egentligen ingenting, men ändå lyckas jag alltid komma hem med massor av saker. När vi cyklade hem på kvällskvisten såg vi de vackraste magnoliaträd som håller på att blomma. Det är första gången jag ser sådana i verkligheten och jag kunde inte låta bli att ta en liten kvist. På vägen hem såg jag återigen efter strandpromenaden misstänkta kvinnor stå och vänta i buskarna. Det kanske är någon kinesisk sed som jag inte känner till eller förstår mig på, men förmodligen är det “yrkesarbetande” kvinnor. Bedrövad blir man varje gång man passerar kvällstid och man har lust att slå varje man som är på väg dit i huvudet. Det plus en sak som Elsa sa medan vi var på IKEA gjorde att jag var försjunken i grubblerier under cykelturen hem. Min yngsta dotter, som jag lagt ner min själ att uppfostra, är full av visdomsord. Vid ett tillfälle under kvällen pratade vi om vad Alexandra, som var ute med kompisar, gjorde. Linna sa på skämt att hon nog lever livet (eftersom hon slapp sina föräldrar) och då slänger minstingen ur sig. -Jag skulle kunna säga Lev livet! till dig, mamma men jag kom på att du har ju inget liv!

 

Jag vet inte om det var de orden eller om det var att jag hade så mycket att bära ut från IKEA som gjorde att jag glömde plånboken där. Jag upptäckte det i söndags och fantastiskt nog hade någon lämnat in den. När det gäller sådana saker är ärligheten stor i Ningbo och det är en befrielse att kunna vara ute utan att vara rädd för att något ska hända. Överlag är nog Ningbo betydligt säkrare att vistas i än de flesta platser i Sverige. Det är många som bor här som känner sig mer osäkra när de kommer tillbaka till sina hemländer än de varit under tiden de bott här. Om samma sak gäller i Shanghai, som vi ska besöka i helgen är mer tveksamt. Med minnen från när vi anlände till Shanghai i samband med att vi flyttade hit, är vi lite mer vaksamma men det ska bli intressant att få upptäcka Shanghai lite mer ingående i sommarvärme och strålande sol som det spås bli i helgen. Per var där senast i onsdags i samband med Rolling Stones koncert och snart stundar Formel 1 där som Per, Alexandra och Linnea ska uppleva, men jag har inte varit där så ofta. Och om två veckor är det Hong Kongs tur. Återigen är jag tacksam att få uppleva och lära känna ett helt nytt land. Jag hoppas att någon dag få visa mamma, Anna och Elenor åtminstone delar av det en vacker dag! Även övriga är förstås välkomna! Om inte annat vill jag visa upp att jag visst har ett liv! Eller.....?