Vill bara meddela att vi lever och frodas trots att jag inte skrivit på ett tag. Jag påbörjade några inlägg när vi var i Malaysia, men på vägen hem gick datorn sönder. Jag hävdar att det berodde på Pers alla whiskyflaskor som han köpt med sig för en spottstyver i/på Langkawi, och fyllt ut alla väskor med. Det visade sig att affärsmännen för flera år sedan gjorde ett gigiantiskt inköp av single-malt whisky, fina sorter. Det man hade missat var att Malaysierna inte dricker sådant och att utlänningar förmodligen inte har kunskap om vilket sortiment som finns och därför är man nu tvungen att slumpa bort flaskorna för att bli av med dem. Langkawi är dessutom en skattefri zon så det var billigt redan från början. Oavsett vem jag ska skylla på, är vi en dator fattigare och men en massa flaskor whisky rikare. Det är ju trevligt för Per.. Mer om Malaysia kommer senare.
Vi kan i alla fall konstatera att vi har det bra. Vi har det senaste halvåret hunnit se Thailand, Vietnam, Malaysia och, förstås, Kina. Alla resor har varit extremt lärorika men det har inte varit enbart positiva upplevelser. Kina framstår som ett extremt utvecklat land jämfört med de övriga länderna vi rest i, och vad man tittar på beror förstås på vilka glasögon man har. Om man bara är turist är det förstås trevligt och skönt med värme, bad och upplevelser men för min del har det varit svårt att inte se det slitna, underutvecklade, fattiga och dåligt förvaltade av miljön. Däremot är jag väldigt tacksam att jag återigen fått chansen att resa igen, något som jag aldrig trodde skulle hända igen efter bilolyckan. Jag konstaterar dock att man ser saker och ting på ett annat sätt när man reser som 19-åring och som 43-åring. Och även om kroppen inte håller riktigt för allt resande, jag kan vara med på ungefär hälften av sakerna som alla andra, så kan jag ändå vara med. Jag hoppas jag kommer hem som en ödmjukare människa, för förändrat mig har resan gjort och jag tror det kommer att ta tid att bearbeta allt vi varit med om.
Väl hemma i Ningbo har jag arbetat med en uppsats i Kinesisk historia där jag tittar på hur djuren har det i dagens Kina. Jag kan säga att det inte har varit något muntert arbete. Just nu känns det som att någon slitit ut hjärtat ur bröstkorgen, slitit sönder det i femtielva delar och lyckats peta tillbaka en geggig sörja. Ändå ska jag ta mig igenom det, om det så ska vara det sista jag gör. Om jag tycker att det är jobbigt, hur tycker inte djuren som utsätts att det är? Att djurhållningen var kass i Kina visste jag men det jag nu har läst om går inte ens att ta till sig. De västerlänningar som besöker exempelvis björnfarmar blir aldrig desamma som innan de gick in. Och min fråga i uppsatsen är förstås hur människor dagligen kan arbeta i dessa miljöer utan några problem.
Så här kan de asiatiska björnarna ligga dag ut och dag in på de kinesiska björnfarmarna för att de ska tappas på galla. Många gånger är det ett öppet sår rakt in till gallan och den används till allt från traditionell kinesisk medicin till tandkräm. Det finns alternativ till gallan i form av örter och man har hittat allt från cancerogena ämnen till medicinrester i gallan och ändå......(bild kopierad från Animals Asias hemsida)
Som med så mycket annat här i Kina (och Asien) är saker och ting så annorlunda att det inte går att förstå förrän man varit här-och knappt då. Och väl här kan man, om man vill, leva med skygglapparna på. Och man måste det ibland, annars klarar man inte av att vara här. Kina är ju stort och lever man i en stad som Ningbo kan man delvis sålla bland intrycken. Här lever många ett ganska bra liv men vi har ju bara sett en liten del av Kina ännu. Klyftorna mellan människorna i Kina är giganta, både ekonomiskt och socialt. Och det kan förstås tyckas märkligt att fokusera på djurens hantering, men det behövs engagemang för båda. Och det är belämmande att se hur eftersatt forskningen och engagemanget för djuren är. Det finns dock en ljusning men det är en lång, lång väg att gå... Jag kan ibland fnissa lite när jag tänker tillbaka på förra sommarens frågesport om Kina, som Elenor och Jonas hade ordnat. Då var det inte mycket jag kunde om Kina och jag inser hur mycket jag faktiskt har lärt mig under det senaste året.
I går var ett tillfälle där vi blev smärtsamt påminda om att vi befinner oss i Kina. Vi hade släpat med oss barnen på en långpromenad. Vi behövde alla röra på oss och luften var helt ok för att vara ute i. Efter en kvarts promenad såg vi först några hönor, mitt i stan, spatserande omkring på promenaden. Inget fel med det, de satt inte inburade och efter fredagens syn med två får som stod parkerade utanför en butik så slutar man förvånas med det man ser. Men strax efter det att vi såg hönorna låg det en bedårande liten valp på trottoaren, på ett brunnlock som förmodligen var ganska varmt och skönt för valpen att ligga på. Vi tittade in på rivningsområdet/soptippen som låg i anslutning till trottoaren och såg vi den förmodade tiken och i några ruckel satt det folk (förmodligen deras bostad). Chocken kom när valpen reste sig för att gå in på tomten; hela bakkroppen var, inte förlamad, men stel och bakbenen rörde sig inte. Och vad gör man då? Det slutade med att vi gick med tunga steg därifrån trots att första instinkten var att ta med sig valpen till veterinären. Men med risk för rabies och andra sjukdomar törs man inte bara ta med sig en hund hem. Vi drog till slut slutsatsen att valpen var omhändertagen av människorna intill (även om jag inte riktigt litar på att det är så) för den såg relativt välnärd ut. Vi kommer att åka dit igen med något för den att äta och hålla lite koll på den, men i ett sådant här fall önskar man att man hade ett facit på vad som är rätt beteende...
Det kinesiska nyåret är i antågande och nu börjar läckerheterna dyka upp i butikerna. Vad sägs om:
Halvdöd sköldpadda?
Can´t wait!
