swedeinchina.blogg.se

Det var ganska exakt på dagen 26 år sedan jag besökte Sydney. Tanken var att jag skulle åka tillbaka hit efter att ha jobbat ihop lite pengar men den drömmen föll med trafikolyckan. Jag kunde aldrig drömma om att jag skulle få chansen igen att återse Australien eftersom kroppen inte orkade längre. Totalt var jag här i sju månader under 1989 och bodde i Surfers Paradise. Jag hann även resa runt halva Australien. Airlie Beach, Cairns, Cape Tribulation, Darwin, ner genom öknen till Alice Springs och Ayers Rock. På den tiden fick man klättra upp på klippan, men det får man inte längre eftersom det räknas som en helig plats för abourginerna. Sedan åkte jag vidare till Adelade, Melbourne och Sydney innan jag återvände till Surfers Paradise, lagom till jul. På julafton fick jag ett paket från Sverige med bland annat ett kasettband, för alla som minns ett sådant. Pappa hade pratat in en lång julhälsning och spelat in musik av en grupp, som han hävdade var en sammansättning av Göran Hansson, Stefan Eriksson, Bosse Örestig. Eftersom jag kan mina Bröderna Djup så genomskådade jag det. Men jag minns fortfarande känslan av att sitta långt från Sverige i värmen och lyssna och småskratta åt de där hemma. Och hur tacksam jag var för det bandet. Nu är det ju inga större problem att hålla kontakt med varandra genom Skype och annat, men då var det svindyra och därmed sällan använda 'collect call' som gällde.

 

När vi nu planerade resan var  det svårt att bestämma vad vi skulle se. Australien är stort och tiden begränsad. Vi valde att flyga till Sydney och det var häftigt att återigen få stå vid Sydney Opera House, se Sydney Harbour Bridge, sola på Bondi Beach och åka till Manly. Att dessutom få tillbringa en dag med en amerikansk familj från Ningbo gjorde inte saken sämre. Därefter flög vi upp till Hamilton Island och Whitsunday Islands. Vi ville alla se Whitehaven beach, den strand som årligen utnämns som världens vackraste,  samt snorkla ute på barriärrevet. Jag är så stolt att jag äntligen lärt mig snorkla. Sist jag var i Carins blev båtresan ut på revet en katastrof. På vägen ut var hälften av passagerarna sjösjuka. När vi sedan stannade av mitt på havet var jag livrädd och fick panik eftersom jag aldrig snorklat förut. Alla andra simmade i väg men jag och en åttiårig dam kom inte längre än till ankarkedjan som vi båda höll krampaktigt i. Gigantiska fiskar simmade under oss och inte blev jag mindre rädd när besättningen började peka ut vilka som var hajar. Nä, det blev inte som jag tänkt mig men den här gången kunde även jag se både fiskar och koraller. Vilken upplevelse! Ena dagen seglade vi och andra dagen tog vi en snabbare båt för att hinna med Whitehaven Beach. Trots att jag blev sängliggande tre dagar efter sista turen var det värt varenda minut. Det är det vackraste ställe jag någonsin sett. Barnen har blivit lite kräsna efter den turen. Nu spelar det ingen roll vilken strand vi tar dem till, allt vi får höra är att: ja, den här var fin men inte som Whitehaven beach…

 

Tanken var att  vi skulle bila ner mot Surfers Paradise men det vi missat var att man var tvungen att ha ett internationellt körkort på engelska. Efter att ha pratat med biluthyrningfirman sa de att för dem räckte det med vanligt körkort så vi valde till slut att chansa. Första turen var lite spännade. Per gjorde det bra som klarade av att köra i vänstertrafik. Men jag vet inte hur många gånger vindrutetorkaren åkte i gång varje gång han skulle blinka. Allt är bakvänt och det är inte helt lätt att  ställa om sig. Att sedan åka genom landskap med varningsskyltar för både koalor och kängrusar är bara det speciellt.

 

Vi tog oss i alla fall  först till Hervey Bay. Därifrån kan man åka ut till Fraser Island, världens största sandö. Lite sugna var vi men det är inte helt ofarligt. På ön finns giftiga ormar, spindlar, dingos och krokodiler och efter att ha blivit livrädd för ödlorna på Whitehaven beach så inser jag att mina äventyrliga dagar är över. Förresten låg jag då så övriga familjen hade en bra dag på stranden utan mig.  Med nöd och näppe tog jag mig till Noosa där det finns en nationalpark. Även den missade jag men de andra hade en bra vandring där ute. 

 

Idagbesökte vi Lone Pine Coala Sancury utanför Brisbane. Att få besöka en park där de respekterar djuren och lägger vinsten på att göra livet bra för djuren kändes bra. Personalen var väldigt fina med djuren. Och jag och barnen var lyckliga att få krama en koala och gå omkring och mata kängrusar. 

 

Nu är vi framme i Surfers Paradise, där jag bodde i nästan 7 månader, och här ska vi vara tills vi åker hem. Det har alltid setts som Australienarnas Mallorca och det har vuxit enormt mycket på gott och ont sedan jag var här sist. Jag ser framemot att gå runt och se om det finns någonting kvar från den gamla, goda tiden. Även om det inte gör det kommer jag och tjejerna kunna roa oss vid de gigantiska poolerna och på stranden. Även om den förstås inte är lika fin som Whitehaven beach… Tolvslaget kommer att tillbringas på stranden med fyrverkerier. Målsättningen är att till skillnad från andra år hålla mig vaken den här gången. Per missar det eftersom han måste åka hem redan den 26:e.

 

Jag lägger ut kort från surfplattan nu men får komplettera med bilder från den stora kameran senare.

 

Jag önskar alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

 

 

 

Flera av er har säkert redan hunnit bli lite less på julmat redan. Riktigt så är det inte för oss och det gör det hela mer speciellt den gång det serveras. I går var dagen inne när vi fick avnjuta svensk julmat. Innan dess hade vi provat både en kinesisk variant (rekommenderas inte) och jättegod dansk sådan.

Det var tre år sedan vi åt ett svenskt julbord förutom det vi, enligt bästa förmåga, lagar själv. Den här gången hade jag tagit med mig köttfärs, skinka, prinskorv, julmust, leverpastej och majonäs från Sverige och jag bakade mjukt tunnbröd till det. Att få göra köttbullar på färs som man inte behöver dissekera först för att få bort brosk, ben, senor och andra anatomisk intressanta saker är en lyx. Extra viktigt kändes det att ge barnen julstämning i år, kanske för att jag hann känna av den innan jag lämnade Sverige. Snön låg vit och det lyste fint av julstjärnor och adventsstakar i de fönster där man varit ute i god tid med att pynta. Då kände jag verklig saknad av en svensk jul i Sverige. Julen har alltid varit speciell för oss men det är svårt att försöka återskapa samma sak här. Vi försöker dock så gott det går för barnens skull. Och för min.

Förra helgen var det den traditionella julgranständningen och skandinavisk julfest på Shang-Ri La. För första gången är det helkinesiskt styre på Shang-ri La och det märktes. Det är lite svårt att förstå hur de tänker när man driver ett hotell som vill ha utländska men som inte anstränger sig mer när väldigt många, mycket höga, utländska chefer är samlade. Eller, de försökte nog men det blev katastrof och långt ifrån den standard som man kan förvänta sig.

Till exempel kan man fråga sig vad Despicteble Me har med julen att göra??? Och julpyntet i form av godisklubbor? Eller spektaklet med skrik och skrän för att göra en show av det hela? De har missat konceptet helt men det är så otroligt typiskt kineser att göra det. Förmågan att kunna anpassa sig är ett stort bekymmer för kineser, på många sätt. Kanske inte för kineserna själva, men för resten av världen. Julgranen och julkören var, som tur var, kvar men det var också det enda som påminde om julstämning. För att inte tala om maten. Potatisen var det godaste och det säger en hel del eftersom den var ganska smaklös. Det låg hela fåglar framme och de stod och slet sönder dessa framför ögonen på oss. Att stå och försöka välja ut kött bland fågelhuvuden, fötter och annat var bara för mycket för mig. Mycket av det jag smakade på fick jag spotta ut igen för det var oätligt. Köttbullarna, eller det som skulle föreställa det, var när jag till slut fick tag i några råa inuti. Det kan tyckas att jag gnäller över petitesser, men för oss är det inte det och jag vet inte riktigt varför. Jag tror julen någonstans är fundamentalt viktig och julfirandet och gemenskapen med andra likasinnade betyder mer än man tror när man befinner sig väldigt långt borta från Sverige. Shang-Ri La låg redan innan den här kvällen dåligt till hos mig. Jag har inte glömt de döende kaninerna de hade i foajen i påskas…

Men sällskapet var mycket trevligt och barnen var nöjda. Det är det viktigaste. Luciatåget, tomten och det andra som ordnades av de skandinaviska arrangörerna var som vanligt bra och väldigt rörande och vi är tacksamma att det finns de som lägger ner tid på att ordna en gemensam julfest. För oss har den här kvällen blivit vår nya jultradition och den blir extra betydelsefull när alla där hemma är långt borta.

Alexandra och Appu