swedeinchina.blogg.se

 

Nu är det dags att lämna Umeå/Holmsund/Sverige igen. När man precis har börjat vänja sig med den nya lägenheten på Berggatan i Holmsund, rena offentliga toaletter, svensk mat och frisk luft så ska man ställa om sig på att mentalt byta värld. Det är betydligt svårare än det låter även om de båda världarna har så mycket bra att erbjuda och trots att jag ser framemot att ta del av allt som finns på båda ställena. Det borde inte vara svårt men eftersom det är två helt olika liv så tar det en stund för hjärnan att förstå omställningen. För övriga familjen är lite enklare. De vill HEM till Kina, men för mig som varit mer i Sverige är balansgången svårare. Jag har svårare att släppa de som finns kvar här. Möjligtvis beror det på att jag är lite trögare än de andra också...

Livet i Kina är så bra som det kan bli och det kommer att bli de sista månaderna med många av skandinavierna som flyttar tillbaka till Sverige för gott till sommaren. Och jag kommer definitivt inte att sakna den blaskiga, regniga vintern som varit i år. Som jag hade sett framemot att åka mycket skidor nu när jag varit hemma. Fyra gånger blev det. Å andra sidan är dessa gånger oslagbara upplevendemässigt. Att åka skate efter isen längs Obbolas kust i solnedgången tillsammans med Liza var en höjdpunkt. Så också att träffa kompisar och släkt, även om jag inte hann med så mycket som jag tänkt. Ett oväntat och mycket efterlängtat jobberbjudande som projektassistent på Umeå Universitet gjorde att allt fokus hamnade på det. Lyckan att kunna orka arbeta igen efter många års sjukskrivning är obeskrivbar. När jag suttit och skrivit har kroppen fyllts av ett lyckorus. Men det och heltidsstudier har gjort att jag fått göra avkall på annat men det har det varit värt. Att jag faktiskt orkat arbeta är ett mått på att jag, tillsammans med min kinesiska läkare, har lyckats vända den mörkaste, svartaste avgrund som jag befunnit mig i och nu kan för första gången kan blicka framåt. Nu är jag mer laddad än någonsin att fortsätta träna och fokusera på den framtid som faktiskt verkar finnas för mig med. Per och Kina har möjliggjort den här vändningen och det kommer jag alltid att vara tacksam för.

 

Jag tar ett sista djupt andetag och andas in frisk, oförorenad luft, pussar på Liza en sista gång och går tillsammans med tjejerna på flygen som via Stockholm och Köpenhamn tar oss till Shanghai. 18 timmar senare sadlar jag om till att bli kines igen.

 

Malaysia/Borneo jan 2015