Livet i Níngbo just nu
Det har varit fullt upp sedan jag kom tillbaka och det känns som att tiden inte räcker till för någonting just nu. Per har varit på resande fot en hel del bland annat till Singapore och sedan Singapore igen och Indien. Han har även en hel del möten på kvällstid och det tillsammans med att jag sitter uppkopplad på lektioner flera kvällar i veckan gör att tiden bara rusar iväg. Det känns i alla fall bra att vara hemma när barnen kommer hem från skolan, även om jag inte är mentalt närvarande alla gånger.
Jag har äntligen kommit in på den utbildning som varit mitt mål under två års tid och lyckan är stor att äntligen vara igång och få gotta ner mig i det roligaste ämnen som finns; anatomi, fysiologi, svenska språket (oj, vad jag inser att jag har att lära där), datorkunskap med mera. Det enda problemet är att det är lite för roligt för att kunna sluta. Jag skulle kunna sitta dygnet runt och plugga, men till slut sa kroppen ifrån ordentligt. Jag har lärt mig min läxa, men ändå dras jag till datorn och böckerna så fort jag får en liten stund över. Mina studier innebär tyvärr en extra resa till Sverige och därmed en del tid borta från barnen, men jag tror att det kommer att fungera bra. Det är de uppoffringar vi får göra för att jag ska ha en chans att komma tillbaka till arbetslivet igen.
Mindre bra är att Alexandra har stora problem med sina leder och har väldigt ont. Vi har varit en vända till Shanghai och det kommer bli fler resor dit. Det är förstås främt jobbigt för henne, men även för oss. Det är frustrerande, jobbigt och hjärtskärande att inte kunna hjälpa henne mer och ständig värk är inte man önskar någon, särskilt inte sina barn. Det underlättar inte att all kommunikation med läkaren är på engelska och det är väl den enda fördelen med allt det här, att jag får träna lite på den engelska medicinska terminologin. Och jag känner redan nu att jag kommer bli en riktig pina för läkarna vi kommer att träffa. Jag kommer inte att ge upp förrän de kommit fram till en diagnos och ger henne en vettig behandling.
Nu är det dags att återgå till studierna. Utanför är en tyfon på väg in och vi får se hur stor den blir den här gången. Den som drog in över Ningbo i somras var den största på väldigt många år och träden utanför låg som plockepinn. Efter en dag var gatorna rensade. Vi sitter tryggt här uppe på 9:e våningen och är glada över att de flesta husen här är välbyggda och förberedda att klara av naturens nycker.
Jag har äntligen kommit in på den utbildning som varit mitt mål under två års tid och lyckan är stor att äntligen vara igång och få gotta ner mig i det roligaste ämnen som finns; anatomi, fysiologi, svenska språket (oj, vad jag inser att jag har att lära där), datorkunskap med mera. Det enda problemet är att det är lite för roligt för att kunna sluta. Jag skulle kunna sitta dygnet runt och plugga, men till slut sa kroppen ifrån ordentligt. Jag har lärt mig min läxa, men ändå dras jag till datorn och böckerna så fort jag får en liten stund över. Mina studier innebär tyvärr en extra resa till Sverige och därmed en del tid borta från barnen, men jag tror att det kommer att fungera bra. Det är de uppoffringar vi får göra för att jag ska ha en chans att komma tillbaka till arbetslivet igen.
Mindre bra är att Alexandra har stora problem med sina leder och har väldigt ont. Vi har varit en vända till Shanghai och det kommer bli fler resor dit. Det är förstås främt jobbigt för henne, men även för oss. Det är frustrerande, jobbigt och hjärtskärande att inte kunna hjälpa henne mer och ständig värk är inte man önskar någon, särskilt inte sina barn. Det underlättar inte att all kommunikation med läkaren är på engelska och det är väl den enda fördelen med allt det här, att jag får träna lite på den engelska medicinska terminologin. Och jag känner redan nu att jag kommer bli en riktig pina för läkarna vi kommer att träffa. Jag kommer inte att ge upp förrän de kommit fram till en diagnos och ger henne en vettig behandling.
Nu är det dags att återgå till studierna. Utanför är en tyfon på väg in och vi får se hur stor den blir den här gången. Den som drog in över Ningbo i somras var den största på väldigt många år och träden utanför låg som plockepinn. Efter en dag var gatorna rensade. Vi sitter tryggt här uppe på 9:e våningen och är glada över att de flesta husen här är välbyggda och förberedda att klara av naturens nycker.
