Publicerad 2014-10-24 03:57:13 i Allmänt
Det har blivit en del cyklande sedan jag anlände. Det har varit ett strålande väder med temperaturer mellan 21-30 grader och bra luft, med andra ord alldeles för bra väder för att sitta inomhus och studera. Och varje gång väntar nya upplevelser. Häromdagen när jag stod och väntade vid ett övergångsställe kommer en äldre man och ställer sig mitt framför mig, alldeles för närgånget, och bara ler. Han var en av alla dessa renhållningsarbetare och jag misstänker att de inte står så högt i rang. De tillhör den fattigare delen av stadens befolkning, men oj vilket leende jag fick! Ett stort, delvis tandlöst leende och massor av frågor. Jag förstod inte ett ord av vad han sa men han var lika lycklig för det. Och leendet smittade av sig. Lite gladare lämnade jag honom och trampade vidare
Jag cyklade förbi cykelreparatörens hus, som är svårt att beskriva med ord.
En av alla bilolyckor som ständigt sker.
Centrala Ningbo, utsmyckad med blommor inför nationaldagen.
En rofylld bild och en stillsam plats mitt i stan. Bakom mig när jag fotar går en fyrfilig väg och det är ett myller av bilar och folk. Därför är dessa små oaser viktiga mitt i allt oväsen.
Ayis mat är en ständig överraskning. Hon är en tusenkonstnär när det gäller att få ihop en måltid på det som finns i kylen. För det mesta blir det jättebra. Andra dagar, som igår, blir det konstigt. Vårrullarna var jättegoda men kall potatis i vispgrädde...nja.
Dikötter är en forskare som specialiserat sig på bland annat Det stora språnget, en period i Maos era som det hittills inte pratats så mycket om, men som haft stor påverkan på Kinas befolkning. Maos storhetsvansinne gjorde att 40 miljoner (det faktiska antalet diskuteras fortfarande) människor dog i svält under åren 1958-62. När en av Pers anställda fick veta att Per läste den här boken gav han honom ett bokmärke. Som synes en avbild av Mao och det är unikt eftersom det bara går att köpa på ett enda ställe i världen; i Maos masoleum i Beijing. Det är humor på högsta nivå! Frågan är bara om det är medvetet eller inte. Jag måste fråga honom hur mycket han vet om vad som hände under den tiden. Gissningsvis inte mycket, eller åtminstone en starkt censurerad version...
Häromdagen fick jag en present av Per. En erhu-två(er) strängar(hu)- ett klassiskt kinesiskt intrument. Riktigt hur han tänkte när han gav mig den vet jag inte. Och efter att jag spelat någon minut undrar han nog detsamma...Men nu tränar jag för fullt för att kunna spela en liten trudilutt för besökarna från Sverige som anländer till Shanghai i morgon. Jag ser fram emot att få visa dem mitt Kina.
Publicerad 2014-10-19 12:15:11 i Allmänt
Den här bilden tycker jag om. Bland alla lamborginis, porschar och andra lyxbilar som börjar dyka upp i Ningbo så finns det även alternativa sätt att skjutsa sin fru. På en praktisk cykel. Jag blir nästan lite rörd över det här paret. Brevid står en av Kinas hjältar som håller staden ren. Utan dem skulle man vada fram i skräp, matrester och förmodligen lite avföring.
När man ska köpa blommor åker man till en blomstermarknad. Jag har Arna att tacka för att hon drar med mig på sådana här utflykter. Jag är dålig på att upptäcka saker och ting på egen hand och det var trevligt att gå där med henne. Blommor kostar för övrigt ingenting här, så det är ingen större katastrof om blommorna, av någon anledning, skulle gå hädan efter ett tag.
Ska man köpa kinesiskt porslin kan man med fördel köpa det på en sådan marknad. Det är förstås inget värde i dem men samma krukor säljs till betydligt högre priser på antikvitetmarknader.
Jag var ute och cyklade en dag förra veckan i det fina vädret och det var skönt att lämna kinesiskastudierna hemma ett tag. Vi behövde smör och då är det Metro som gäller. GPS:n på min nya telefon fungerar men den kunde inte hitta igen Metro. Hur svårt kan det vara att hitta, tänkte jag för 100 gången, och lika många gånger har jag kommit hem i oförättat ärende. Tre, TRE, timmar var jag ute och trampade runt och började tillslut skratta för mig själv när jag kom fram till IKEA, som nästan ligger på andra sidan stan. Jag börjar fundera på om jag har någon inneboende, omedveten IKEA-radar som gör att jag alltid hamnar där till slut. Det är dock inget stort bekymmer för mig, däremot grymtar Per en hel del. Nytt för i höst är tre dalahästar framför entren. Det och Arlas mjölk. Det är som att komma hem...
Publicerad 2014-10-18 14:34:00 i Allmänt
Nu är jag åter i Ningbo, ett Kina som tar emot mig med öppna armar. Det var härligt att bli mött på flygplatsen av tre tjejer som kom springande emot en och överföll mig med kramar. Flygresan var lika lång som vanligt, ungefär 18 timmar. Det är jobbigt att pendla mellan två helt olika världar och jag känner mig sliten. Men redan på arlanda började jag fasas in i den kinesiska kulturen igen. Det är för det första inte svårt att hitta till rätt gate; det är bara att ta rygg på en av alla kineser som ska med samma plan. Har inte tänkt på hur många platser Air China har på sina plan, men det är en hel del. Väl inne på gaten satt jag och skickade de sista sms:n och sneglade samtidigt fascinerat på folks beteende. För att försöka göra ombordstigningen så smidig som möjligt får man borda planet i omgångar, först de med platser längst bak i planet och sedan går man mot lägre nummer allt eftersom. Den organisationen är dock helt bortkastad på kineserna. När gaten öppnades gick hela församlingen och ställde sig för att få komma in. Utrop på svenska, engelska och kinesiska hjälpte inte och man fick armbåga sig fram genom hela hopen för att ha en chans att komma ombord på planet när ens nummer ropades upp. Kineser har aldrig behövt köa genom historien utan det var först under det stora språnget och kulturrevolutionen kösystemet började användas för att hämta ut sin matranson med kuponger. Även om de nu börjar lära sig vitsen med kösystem är det långt kvar innan alla anammat det. Vi har fått lära oss att det inte är någon framgångsrik metod att snällt stå och vänta och även våra armbågar har blivit vassare för att ha en chans att någonsin komma fram.
Väl på planet fick jag sitta med en strålande glad kinesisk man som uppfyllde alla kriterier på en typisk kines. I nio timmar satt han och petade näsan, smaskade högljutt (ljudet trängde igenom ljudet i hörlurarna) och rapade ogenerat. Numera är jag så van att det knappt bekommer mig längre, jag stänger av helt enkelt. Jag var dessutom så fylld av egna tankar att jag knappt märkte det och med ännu högre ljud i lurarna gick resan utan större bekymmer.
Vädret är perfekt, mellan 22-26 grader och sol. Det känns hemtamt att vara här, även om mycket hinner hända på några månader. Helt plötsligt har ett helt kvarter rest sig utanför fönstret, där man tidigare kunde se miltals av stad. Jag märker även att jag tappat lite av känslan för trafiken under den tid jag varit borta. Höll nästan på att bli överkörd första promenaden jag gjorde, men det är bara att ge sig ut igen och så småningom kommer jag nog snabbt in i den igen. Väl i lägenheten hade Ayi förberett middagen när vi kom till lägenheten och hon hälsade mig med orden (fritt översatt): Oj, vad smal du har blivit! Det är bra, du var alldeles för tjock förut! Ja, jag kunde inte annat än hålla med. Uppriktigheten är befriande.
Slutligen vill jag bjuda på ett smakprov av den största hiten i Kina just nu. http://music.baidu.com/song/120125029?fr Det sägs att den ska motsvara sydkoreas Gagnam style, men ågonting säger mig att spridningen världen över inte lär bli lika stor. Men här spelas den överallt och den har en irriterande förmåga att fastna och den lyckas nå igenom det konstanta bruset när man är ute. 你是我的小呀小苹果儿..du är mitt lilla äpple. Till och med jag kunde översätta titeln och jag konstaterar nöjt att ett halvårs kinesiska studier är väl investerade!
Ha en bra dag!
