swedeinchina.blogg.se

Det blev ingen helg i Shanghai. Vår chaufför blev sjuk och var tvungen att ställa in i sista stund. Det spelade ingen roll, vi hade en skön helg hemma i Ningbo istället. När vädret går från småkyligt till rena sommarvädret över en natt är det som att komma utomlands. En lång promenad under lördagen genom staden där träden blommar för fullt i sommarkläder var skönt. Många kineser hade också letat sig ut och parken vid Merriot sjöd av liv. Många flög med drakar i parken och stämningen var behaglig. Flera kineser kom fram för att prata eller snarare säga att vi borde ha mer kläder på oss. De var bekymrade över att vi var barärmade. Kineserna själva hade tjocka jackor och långbyxor trots den över 20-gradiga värmen. De går inte efter temperatur utan efter kalender. Den kalla tiden är enligt kineserna, tror jag, mellan första oktober och sista mars. Punkt slut. Under denna tid går man ordentligt klädd oavsett temperatur.

 

I dagarna tänker jag på mina favoritläkare i Sverige och herrarna Kollberg och Norrman. Förutom att jag undrar om deras kliniker går runt nu när jag inte är där och ränner så vill jag skicka en stående inbjudan till en mycket surrealistisk upplevelse, som jag tror att de skulle uppskatta. Jag fick erbjudande att förra fredagen följa med en kinesiska till akupunktören, samma en som diagnostiserade mig som förkyld. Jag beslöt att ge honom en ny chans eftersom han uppenbarligen kan utföra mirakel. Jag tog chansen att få hjälp att förklara min skada med hjälp av en tolk, även om jag så här i efterhand förstår att han fortfarande inte förstår men vem gör det. I vanlig ordning samlades alla som var i rummet, jag räknade dem till 18 stycken, runt oss när läkaren skulle prata med mig och min tolk. Alla deltog väldigt intresserat med kommentarer och frågor. Läkaren å andra sidan svarade på alla frågor de hade om mig. Efter att ha berättat lite fick jag frågan om jag hade menstruation. Nej, sa jag och församlingen hummade och nickade. Efter ett tag fick jag frågan igen. Är du säker på att du inte har det? Ja-a, jag är faktiskt ganska säker på det. Efter ytterligare ett tag så frågade läkaren en tredje gång om jag var riktigt, riktigt säker. Herregud karl, hur kan man vara osäker på en sådan sak?? Sa jag inte men hann precis tänka det då gick det upp för mig att det blivit en miss i översättningen och att han egentligen undrade om jag kommit in i klimakteriet. -Aha, nej nej! varav alla började skratta gott och det tog ett tag innan församlingen hade lugnat sig så att läkaren fick en syl i vädret igen. När jag sedan gick till en pall och satt mig för att få behandling följde hela skocken med för att se hur laowai-en skulle klara behandlingen. Nu ska jag gå dit varannan dag för att ta 10 behandlingar och sedan får vi se. Det blir alltså minst 10 tillfällen att fläka ut sitt privatliv för en mängd främlingar, men det kan det vara värt om det fungerar. Det går liksom inte att med ord beskriva rummet, människorna och ja hela scenariot utan det måste upplevas. Och ändå när man går ut från mottagningen frågar man sig om det man nyss varit med om verkligen har hänt eller om det bara är en mycket märklig, fascinerande och underhållande dröm...

Livet i Kina blir intressant så fort man sticker ut näsan från dörren. Gör man som jag och ligger hela dagarna händer inte så mycket. Till exempel så hade jag missat att det var APEC-möte här i Ningbo. På skandinaviska damlunchen i tisdags diskuterade vi den dåliga internetuppkopplingen och då var det någon som nämnde att det kunde bero på att man stypt hastigheten för “förhindra problem” runt mötet. Mötet är nu över och den dåliga uppkopplingen kvarstår så vi kan nog stryka det skälet. Förra fredagen tog Linnea, Elsa och jag cyklarna till IKEA. Tjejerna var sugna på köttbullar och jag, jag var sugen på IKEA. Elsas sadel hade gått sönder och på en annan hade en trampa lossnat så vi gick först förbi en cykelreparatör som finns alldeles intill vårt hus. När vi kom fram trodde jag först inte mina ögon. Runt en lyktstolpe hade de byggt upp väggar av plåt och presenningar och dörren bestod av en upprullad presenning. När jag tittade in i tältet/skjulet var skjulet indelat i två pyttesmå rum. I det närmast öppningen fanns det verktyg och en tvättmaskin. När jag steg in såg jag sedan ett litet kök, bord och en säng, med en man i. I samma veva kom hans fru och två barn in och hon såg den trasiga cykeln så hon skrek på sin man att stiga upp ur sängen och komma ut. Förmodligen satt han där för att hålla värmen under alla täcken och filtar. Först sa han något som jag inte förstod. Sen frågade han mig (på kinesiska) om jag inte pratar kinesiska. Nej, jag pratar inte kinesiska sa jag (på kinesiska). Aha du förstår inte kinesiska. Nej, jag förstår inte kinesiska. Så där kunde vi ha hållit på en lång tid, men när han väl fått på sig byxorna fixade han den ena cykeln. Den andra kunde han inte göra något åt. Sen fick vi inte betala något för hjälpen. Jag funderar på att baka något åt dem, men jag vet inte hur det mottas. När jag hade bakat kolakakor och försökte bjuda Ayin närmade hon sig försiktigt burken, som om den skulle anfalla henne vilken sekund som helst, rynkade näsan och frågade: -Vad är det DÄR?

 

Att umgås en kväll med döttrarna fick mig som vanligt att skratta mycket. Eller som Elsa sa till mig:-Har du märkt att livet är mycket roligare när Linnea är med? Så sant som det är sagt. IKEA var trevligt som vanligt. Men livsfarligt. Jag behöver egentligen ingenting, men ändå lyckas jag alltid komma hem med massor av saker. När vi cyklade hem på kvällskvisten såg vi de vackraste magnoliaträd som håller på att blomma. Det är första gången jag ser sådana i verkligheten och jag kunde inte låta bli att ta en liten kvist. På vägen hem såg jag återigen efter strandpromenaden misstänkta kvinnor stå och vänta i buskarna. Det kanske är någon kinesisk sed som jag inte känner till eller förstår mig på, men förmodligen är det “yrkesarbetande” kvinnor. Bedrövad blir man varje gång man passerar kvällstid och man har lust att slå varje man som är på väg dit i huvudet. Det plus en sak som Elsa sa medan vi var på IKEA gjorde att jag var försjunken i grubblerier under cykelturen hem. Min yngsta dotter, som jag lagt ner min själ att uppfostra, är full av visdomsord. Vid ett tillfälle under kvällen pratade vi om vad Alexandra, som var ute med kompisar, gjorde. Linna sa på skämt att hon nog lever livet (eftersom hon slapp sina föräldrar) och då slänger minstingen ur sig. -Jag skulle kunna säga Lev livet! till dig, mamma men jag kom på att du har ju inget liv!

 

Jag vet inte om det var de orden eller om det var att jag hade så mycket att bära ut från IKEA som gjorde att jag glömde plånboken där. Jag upptäckte det i söndags och fantastiskt nog hade någon lämnat in den. När det gäller sådana saker är ärligheten stor i Ningbo och det är en befrielse att kunna vara ute utan att vara rädd för att något ska hända. Överlag är nog Ningbo betydligt säkrare att vistas i än de flesta platser i Sverige. Det är många som bor här som känner sig mer osäkra när de kommer tillbaka till sina hemländer än de varit under tiden de bott här. Om samma sak gäller i Shanghai, som vi ska besöka i helgen är mer tveksamt. Med minnen från när vi anlände till Shanghai i samband med att vi flyttade hit, är vi lite mer vaksamma men det ska bli intressant att få upptäcka Shanghai lite mer ingående i sommarvärme och strålande sol som det spås bli i helgen. Per var där senast i onsdags i samband med Rolling Stones koncert och snart stundar Formel 1 där som Per, Alexandra och Linnea ska uppleva, men jag har inte varit där så ofta. Och om två veckor är det Hong Kongs tur. Återigen är jag tacksam att få uppleva och lära känna ett helt nytt land. Jag hoppas att någon dag få visa mamma, Anna och Elenor åtminstone delar av det en vacker dag! Även övriga är förstås välkomna! Om inte annat vill jag visa upp att jag visst har ett liv! Eller.....?