Skönt att vara hemma igen efter en lyckad operation. Allt gick enligt planerna, eller nästan. Gallblåsan var full med sten och det är en otroligt skön känsla att slippa både den och den mer eller mindre konstanta värken i magen. Jag bara går omkring och är glad och tacksam just nu. Eftersom operationen gick som en dans hade jag sett fram emot att åka hem tidigt. Men då hade varken jag eller läkaren räknat med nacken. Självklart skulle jag bli dålig och det var sannerligen ingen höjdare att behöva springa på toaletten och må dåligt när man dels är lika otymplig som en val med trasiga magmuskler och dels är fastkopplad i diverse maskiner. Det var inte helt enkelt att dra hela historien om nacken på engelska heller, särskilt när det gör så ont att man bara vill försvinna in i sig själv och komma tillbaka till omvärlden när värken släppt. Som tur höll det bara i sig ett och ett halvt dygn och sedan dess är allt annat bagateller. Det kändes bra när jag efter ett tag kunde ansluta mig till zombiesarna som hasade omkring i avdelningens korridorer för att få igång kroppen igen.
Sista natten hade jag inte alls särskilt ont och då var det riktigt behagligt att ligga där i mitt egna, luftkonditionerade rum. Satte igång en säsong av Greys Anatomy och det uppskattades särskilt mycket av de kinesiska sjuksköterskorna som började dröja sig kvar allt längre för varje gång de kom in. Men när det var som jobbigast kretsade tankarna kring Lesley som gjorde sin operation vaken, utan bedövning, och sedan fick dela sal med fyra andra i 40 gradig värme och utan smärtstillande. Vilka hjältinnor/hjältar hon och alla andra som genomgått samma sak är.
Min utsikt under några dagar...sämre kan man ha det.
Shanghai United Family Hospital rekommenderas varmt. Min läkare/kirurg är nog den varmaste, omtänksammaste läkare jag träffat och Sveriges sjukvård har en hel del att lära när det gäller effektivitet och engagemang. Det har varit så många turer runt denna gallblåsa och fortfarande ett år efter rekommenderad bortplockning av den har jag inte ens fått tid för operation trots att jag tjatat mig blå. De läkare jag pratat med här förstår ingenting av det jag berättar om hur mitt ärende har hanterats i Sverige. Här gör man det som krävs när det behövs, man väntar inte tills patienten antingen självdött eller fått ytterligare problem som en direkt följd av ursprungsproblemet.
Tänk om jag hade fått hjälp tidigare med nacken. Ett livslångt lidande hade kanske kunnat undvikas. Kanske ska höra med Dr Maskay. Fast, jag tror det tåget har gått, nu är det nog bara amputation som återstår...
Att komma hem till barnen var underbart. De har gjort det bra som klarat sig själva med hjälp av vänner här. Och att dessutom få blommor av dem var fint. Jag har dessutom fått igång vpn så nu lyssnar jag för fullt på Peter LeMarcs avskedskoncert på YouTube medan jag försöker ta igen en veckas förlorad studietid. Livet är bra!
