Juligt
Julen börjar närma sig Ningbo. Förra helgen inleddes med skandinavisk julafton med julgranständning på Shangri-La. På vägen dit konstaterade Seth och vi att det var ett år sedan vi var med förra gången. Ett år! Tiden spelar oss ett spratt, det känns definitivt mer som ett par månader sedan. Måntro att tiden går snabbare i Kina?
Att besöka Shangri-La är som att komma in i en annan värld. När man kommer in genom dörrarna både känner man sig och blir behandlad som en kunglighet. Det är så vackert och exklusivt och man får känslan att alla hotellets 900 anställda har väntat på att just jag ska komma dit. När vi bodde där på besöksveckan för snart 2 (!) år sedan, var det en upplevelse utöver det vanliga, nästan outhärdlig påpassning. Varje kväll vid sex knackade det på dörren och då kom man för att vika undan täcket en bit, dra för gardinerna och ställa fram tofflor vid sängkanten-helt enkelt förbereda sänggåendet. Själv ville jag bara sjunka genom jorden och säga åt dem att det kan jag göra själv. Tillslut var jag tvungen att tacka nej, jag klarade inte av att någon skulle behöva göra det för mig. Jag inser nu efteråt att jag säkert sårade de anställda, jag nekade ju dem att göra sitt jobb. Detta är för övrigt en ständig källa till konflikt för mig. Går man och äter på ex vis Burger King är det ganska djupt inrotat att man tar bort brickan efter sig. En självklarhet. Men varje gång kommer det någon personal springande och tar brickan ifrån mig. Per och barnen menar att om jag själv tar bort brickan tar jag även bort arbete från de anställda och det vill de förstås inte. Men fortfarande kan jag bara inte lämna brickan på bordet och gå, det tar emot i hela kroppen att någon annan ska behöva göra det. Det hela kan verka som en bagatell men för mig en stor skillnad i kultur. Jag vill förstås ta seden dit jag kommer, men det är svårt att förlika sig med något som går emot de egna principerna så mycket. Det värsta är att barnen lär sig att det är ok att lämna skräp efter sig, vilket de kan glömma när de kommer hem igen.
Från Sangri-La till Burger King och tillbaka, som vanligt har jag lite svårt att hålla mig till ämnet. Något jag aldrig kommer att glömma är när jag låg dålig en dag på hotellrummet. Då kom de med en bricka med te, en ros och lite frukt tillsammans med ett kort där de önskade att jag skulle må bättre snart. Omtanken och att någon på hotellet gjort sig det besväret var rörande. Lite bilder från kvällen.
Dagen efter var vi bjudna till Thanksgiving middag hos en amerikansk-mexikansk familj. Jag hade sett framemot det, jag har aldrig varit på en sådan, men värken gjorde att jag inte kunde gå. Dagen som så många gånger förr tillbringades i sängen, men lite senare på kvällen släpade jag mig ner till Seth där familjen samt Arna och Martin samlats för lite samkväm och jazzande. Både Seth och Martin är duktiga musiker och Arna sjunger så det blev en väldigt trevlig kväll tillsammans med mycket goda vänner. Själv spred jag som vanligt glädje bara genom min närvaro...not, men jag fick vara med ändå!
Lite piggare på söndagen, och då träffades några familjer hos Arna och Martin och drack glögg. Lite senare på kvällen, enligt Svenssonsk tradition den 1:a advent, risgrynsgröt (dock utan skinka). Lite spänd var jag vad Appu skulle tycka om risgrynsgröt men jag tror den fick godkänt.
Per har varit i USA i nästan två veckor och därmed har jag haft ytterligare en tidsskillnad att hålla reda på. -13 timmar till Tennesse och – 7 till Sverige. Håller hjärnan i trim. Ensam är jag dock inte. Om någon är ensam går automatiskt de andra in och hjälper till och håller koll. Det är helt fantastiskt och en enorm trygghet. Man svetsas ihop på ett sätt som jag aldrig varit med om tidigare och det är nästan som att familjegränserna suddas ut lite. Det har till och med gått så långt att när vi på Shangri-La blev erbjuden att ta familjefoto undrade om vi skulle ha med Seth eller inte. Nu blev det inget kort överhuvudtaget, men Seth är numera en så självklar del i familjen så vi undrar hur det ska gå när han inte är kvar här. Jag är inte så säker på att vi har lust att släppa iväg honom. Barnen älskar honom och när jag och tjejerna hade en pizza- och spelkväll hos honom i fredags blev det väldigt många skratt. Men man får hålla koll på honom, han lär Elsa en massa dumheter. En morgon var det wasabi i tandkrämen...