swedeinchina.blogg.se

Förra veckan var jag ute och cyklade, i dubbel bemärkelse. Skolan skulle fira united nation day och då skulle varje land bjuda på typiska rätter. Jag funderade och funderade men kom inte på en enda rätt att laga. Eller rättare sagt så var det alltid någon ingrediens i varje rätt som inte går att få tag på här i Kina. Så jag tog ett, då bra, beslut att ta cykeln till Metro som har det största utbudet av utländska varor för att få inspiration. Metro ligger ungefär 6 km från vår lägenhet. Lätt som en plätt tänkte jag, tog fram en karta, räknade antalet korsningar jag skulle passera, skrev ner gatnamnen där jag skulle svänga och begav mig av. Inget av gatnamnen stämde och jag fick gå på känsla (och när det gäller lokalsinne är den inget att hänga i julgranen). Till slut, när jag var redo att ge upp, kom jag fram. Från baksidan, men ändå. Yes, himmel vad bra jag är tänkte jag och hade förträngt att det var en hemresa också. Under den blev jag klart varse om att det är en sex-miljoners stad vi befinner oss i. Paniken började närma sig när det började mörkna ute. Jag kunde inte ta en taxi hem för då skulle jag aldrig få tillbaka cykeln, jag kunde inte fråga någon om vägen eftersom jag inte skulle förstå deras förklaring på kinesiska. Samtidigt kunde jag inte låta bli att fascineras över det jag såg. Vägg i vägg med bilaffärer där man säljer lyxbilar som RR, Bentley, Porsche m fl ligger små trånga gränder med fallfärdiga hus, lokala marknadsstånd och ett myller av folk.

Trafiken på stora vägar flyter bra och jag har lärt mig läsa alla pilar hit och dit. När fotgängare har grön gubbe vet jag numera att minst två bilfiler har grönt över övergångsstället samtidigt och att bilisterna anser att de har företräde. Sedan är det ju dessa motorcyklister som dagligen utmanar ödet genom att köra precis hur som helst. Men när man kommer till de mindre vägarna (ett körfält i varje riktning) är det anarki. Jag önskade flera gånger att jag var snabbare med kameran för det är helt fascinerande att betrakta. Och mitt i allt ihop ska man försöka kryssa fram mellan alla bilar, mopeder och fotgängare. Att cykla i Kina är inte så mycket en fysisk utmaning som en mental. När jag kom hem satte jag mig ner och där satt jag och stirrade tills jag gick och lade mig. För hem kom jag till slut, med allt annat än ingredienser till någon maträtt. Resultatet: en äppelkaka och en mycket trevlig dag på skolan.

 

 

Några har undrat varför jag inte lägger ut några bilder på mig. Ja, svaren på det är många. Bland annat tror jag att världen blir en bättre värld utan en massa bilder på mig snurrandes runt i cyberrymden. Däremot har jag inga problem att blottlägga mina barn, vilket inte är helt logiskt. Jag ska för en gång skull frångå min princip att inte lägga ut en bild på mig och jag gör det i slutet av inlägget. Se och njut!

 

Barnen börjar bli stora. I dubbel bemärkelse kan man säga. Alexandra och Linnea har vuxit om mig. Vart tog de små trollungarna vägen? Jag tror att jag håller på att bearbeta att de är på väg att bli stora eftersom jag på nätterna har börjat drömma att de är små igen. Det är inte bara dem som är på väg in i en ny fas i livet, utan även jag. Från att alltid ha haft ett antal barn med mig vad jag än har gjort så kan de vara ensam hemma en stund. En kväll förra helgen samlades föräldrar och lärare på en pub och deltog i frågequiz. Tjejerna var hemma och hade hur roligt som helst. När jag ringde och pratade med dem sa Alexandra: -Du måste lära dig tagga av, mamma. Det är jätteskönt att vara hemma själv. Vad svarar man på det?!

 

Ett av skälen till att vi valde att åka hit till Kina var att barnen skulle få ta del av en ny kultur och ge dem perspektiv på hur bra de har det i Sverige. Önskan är att de ska börja uppskatta allt det där som de har hemma och som de (och även jag) tar för givet. Resultatet återstår att se men vi lever inte direkt i misär här. Vi har en fin lägenhet i ett exklusivt compound. Vi har även privatchaufför (västerlänningar får inte, och bör inte, köra här) och de går på en skola där alla elever har minst en förälder som har hög befattning. Dessutom är det mesta, utom livsmedel, billigt så man kan unna sig saker som vi annars inte gör hemma. Allt det här motverkar syftet litegrann.

 

Ningbo är en tämligen rik stad med många miljonärer, mängder av fina bilar och fina vägar, bra samhällsstuktur mm. Ännu lyxigare är det i Shanghai. Jag läste någonstans att privatpersoner som tillhör medelklassen i Shanghai har tillgångar för 10 miljoner (!) och mer. Det går förstås att diskutera hur de fått dessa tillgångar, men det blir intressant att se vilken påverkan dessa, allt fler rika kineser, får när de börjar bege sig ut i världen.

 

Det andra skälet var att vi skulle få vara tillsammans med barnen och ägna all fritid åt dem. Inget hus som ska renoveras, ingen bil som inte startar, inget jobb på gården osv osv. Men helt plötsligt när vi har all tid i världen att umgås, hinner barnen bara hem från skolan så går de in till var sitt rum och stänger dörren! Jag hinner knappt säga hej till dem så är de borta! Riktigt så osociala är de inte hela tiden, men de har kommit in i åldern när det inte är lika roligt att umgås med mamma längre. Hur det nu är möjligt? Bättre mamma får man leta efter, eller?! Jag börjar deras dag med att sjunga för dem på morgonen. Tror ni att de är tacksamma för det? Icket. Och jag förstår ingenting; vem vill inte vakna till skönsång? I och för sig minns jag hur pappa sjöng för mig och det var INTE uppskattat, men det är skillnad - jag sjunger ju bra! Förutom att jag är allmänt pinsam så är det tydligen extra pinsamt att jag skrattar åt mina egna skämt-som INTE ENS ÄR ROLIGA! Det finns dock en fördel med deras ändrade attityd och det är att jag har världens bästa hot att ta till vid behov. Och det här är ett tips till alla tonårsföräldrar: -Om du inte gör som jag säger kommer jag att komma och hälsa på dig på skolan en hel dag. Det fungerar varje gång!

 

Linnea är väldigt tystlåten i skolan, men direkt hon lämnar skolan tar hon igen alla ord hon inte fått ur sig under dagen. Och hon är en väldigt, väldigt rolig flicka! Vid middagarna håller hon låda så att vi andra vrider oss av skratt. Hon kommer även med underfundiga kommentarer som är så otroligt roliga och det var vid ett sådant tillfälle jag sa till henne att hon ärvt sin humor efter mig. Den min hon då visade sa allt. Helt spontant skrek hon nej och såg helt förfärad ut. Som om det skulle vara ett straff att ha fått min humor??!!

 

Som en morgon i Vietnam när Alexandra var väldigt länge på toaletten. Jag sa flera gånger till henne att jag var kissnödig. Till slut kom hon ut och sa att nu är toaletten ledig. Nu är det försent sa jag och började gapskratta. -Är du seriös skrek hon, gick in till sig och slängde igen dörren. Det är tacken för att man försöker sprida lite glädje här i världen...

 

Ha en trevlig helg!

 

 

Vi har ingen TV här. Eller rättare sagt, vi har två apparater men inga tv-kanaler. Jag tog enväldigt beslutet att vi inte skulle lägga ut 300 kr per månad för att se ett antal kinesiska kanaler. Västerländsk TV har tidigare inte existerat i Kina men nu går det tydligen att få tag i Discovery mm. Någonstans tog jag för givet att vi skulle kunna se svtplay eller andra svensktalande kanaler. Det går sådär kan jag säga. I stort sett det enda programmet vi får in på svtplay är Djursjukhuset. Ett väldigt bra program förvisso, som jag gärna ser men jag hade gärna varierat mig lite. Jag har även kunnat se första avsnittet av Svenska Hollywoodfruar och ett halvt hackigt avsnitt av Ullared. Där någonstans valde jag att byta strategi och har nu börjat lyssna på Sveriges radios dokumentärer. Och oj, vilken guldgruva av bra dokumentärer!

 

I dag laddade jag ner dokumentären av Hagamannen och blev så glad när jag hörde en välkänd röst! Hur har jag kunnat missa att svåger Anders medverkat (som journalist kanske ska tilläggas) i den dokumentären?! Jag har läst hans bok om just Hagamannen som var väldigt välskriven och nu har han ytterligare imponerat på mig. Anders Boström, jag är stolt över dig!

 

Faktum är att vi pratade om Hagamannen för en tid sedan pga en händelse här. Ett svenskt företag i Ningbo, vi kan kalla det företag X, hade en leverantörsrepresentant på besök i fabriken pga en installation av en maskin. På kvällen bjöd leverantören ut en av företagets anställda på representationsmiddag. De åkte tillsammans till en restaurang där inte extremt mycket, men lite, alkohol dracks. Leverantören blev väldigt stökig och uppträdde allmänt illa (vissa kineser tål inte sprit). Killen från företag X lyckades till slut få med sig honom ut från restaurangen, in i en taxi och släppte av honom vid dennes hotell. Han hade då lugnat ner sig påtagligt och han bedyrade att han skulle gå direkt in till hotellrummet.

 

Morgonen därpå dyker leverantören inte upp på jobbet som avtalat och den anställde blir orolig. Han försöker ringa och åker även till hotellet men det finns ingen där. Sängen är inte använd och pass och övriga viktiga papper finns kvar. Polisen kopplas in och efter lite letande dyker leverantören upp i en av stadens kanaler, död.

 

Förutom att det är en otroligt tragisk händelse för personen och dess familj så var det en jobbig tid för killen han var ute med. Eftersom männen i Kina inte bara försörjer sin fru och barn utan ofta är ekonomiskt ansvariga för föräldrarna får det förstås stora ekonomiska konsekvenser för familjen om mannen dör. Praxis i Kina är att familjen ställer krav på pengar från det företag som den nu döde mannen arbetade vid och får de inga pengar från dem går de vidare till det företag som han besökte och kanske främst den person som var ute med honom. Om han riskerar att bestämd blir han förmodligen utblottad.

 

Det var denna lilla historia som ledde vidare till samtal om Hagamannen och Motorcentralen. Vi diskuterade länge vid vilken tidpunkt företagets ansvar slutar för de anställda vid tex firmafester, arbetsmiddagar, konferenser mm. Om det är så att företaget har ansvar för alla tills de kommit hem törs väl ingen arbetsgivare bjuda på alkohol längre. Vid intag kan ju vad som helst hända. Hagamannen slog ju alltid till efter firmafester (dock vet jag inte om alla var ordnade av företaget). Hur kunde Motorcentralen komma så lindrigt undan, som företag och arbetsgivare?

 

Apropå problem så har de dansande tanterna flyttat in. I dag är första dagen då temperaturen ligger under 20 grader, 19,8, så nu dansar de inomhus, nere i lobbyn. Lobbyn är fullt upplyst och det är mycket svårare att hitta någon diskret plats. Jag har ju faktiskt fått vänner här i huset och vill helst inte att de ska behöva se mig stå där och flaxa. Hm, en svår nöt att knäcka och jag lovar, fortsättning följer....

Jag hoppas att ni vaknar upp till en ny, fantastisk dag! Medan ni har legat och sussat har jag varit på Metro och storhandlat mat, min favoritsyssla här i Kina, och skickat in en ansökan till nästa termins kurser. Förhoppningsvis blir det kinesiska, hästens sinne och beteende och projektledning för hela slanten.

I dag känner jag mig lite filosofiskt lagd och vill dela med mig av två kinesiska historier/ordspråk. Båda kommer från Johan Björksténs bok Kinesiska - språket i mittens rike.

Den första har sensmoralen: Behandla din nästa som hon vill bli behandlad, inte som du själv vill bli behandlad:

Det var en vacker havsfågel som flög till ett land. Kungen bjöd den att dricka vin och äta kött och ordnade musik för den att lyssna på. Fast kungen behandlade den så väl, ville fågeln varken äta eller dricka och efter tre dagar dog den. Orsaken var ett det som kungen gav den var sådant som han själv tyckte om, inte sådant som fågeln tyckte om.

Den andra historien är från Ming-dynastin (1368-1644) och jag vet inte varför jag tycker att den är så otroligt rolig....

En fru slog sin man. Mannen gömde sig under sängen. Frun skrek:
-Kom genast fram!
-Nej, sa mannen,
-Kom fram med dig!
-När karln i huset säger att han inte kommer ut så kommer han inte ut heller!

När Elsa fyllde år gjorde vi ett bildspel med bilder från Sverige som hon visade i sin klass. Det går barn från hela världen i klassen och eftersom hon är enda svenska kändes det lite kul att få visa upp hur det ser ut i Sverige. Så nu är Innertavle, alla våra djur och Hans-Görans kor uppvisade inför, enligt Elsa, mycket storögda barn. Barnen var väldigt fascinerade över alla djur vi hade men störst intryck gjorde tydligen Pers bild av Jonas Hörnlund på skoter. Det var inte lätt för stackars Elsa att försöka svara och förklara alla frågor vad en skoter var på engelska. Förlåt Jonas att jag publicerar bilden utan att fråga dig! 



Nej, innan jag hinner fastna i känslorna för allt där hemma är det bäst att fortsätta plugga. Vi har i uppgift att besvara frågan huruvida djur är intelligenta. Jag har förmånen att läsa om djurens kognition och får grotta ner mig i djurens medvetande. Väldigt intressant men svårt för en gammal kvinnas hjärna att ta till sig all teori.

Några som definitivt borde lära sig mer om att djur har känslor är kineserna. Jag har länge tänkt skriva om deras hundslaktsfestival, hur vansinnigt illa de behandlar djur (inte alla-det finns ca 60 miljoner kinesiska djurvänner) och hunduppfödning till kött mm men jag måste samla mental ork för det. Just nu stänger jag av och blundar för det för att överhuvudtaget kunna leva här. Jag försöker också lära mig (kommer aldrig kunna förstå) den kulturella betydelsen av att inte bara äta hund, utan att plåga ihjäl den innan eftersom kineserna anser att adrenalinet i köttet ger dem kraft. Eller syftet med att flå hundarna medan hjärtat fortfarande slår. Jag funderar fram och tillbaka på vad jag skulle kunna göra för att hjälpa djuren här, men det är inte så lätt när jag inte kan språket så bra. Jag kommer dock inte lämna Kina utan att bidra på ett eller annat sätt till att djuren får det bedrägligare.

Nämensåatt, nu avslutar jag det här märkliga inlägget utan röd tråd, tar ett djupt andetag och negligerar det värkande hjärtat. I stället ska jag fokusera på stoppet i vårt avlopp i köket. VVS-killarna här har sina egna modeller för hur man bygger avlopp med devisen att det går så länge det går!

Just nu är det en lite tung period. Jag har haft lite svårt att motivera mig i studierna i de två nya momenten, kroppen är seg och huvud och nacke gör ont. Träningen görs på ren tjurighet.

 

Jag tror det beror på att jag börjat titta på hemresor. I och med det har jag mot bättre vetande börjat glänta lite på locket till den låda jag paketerat ner alla känslor för Liza, Nisse och alla andra som betyder något för mig. Jag har kunnat prata om alla hemma, men valt att förtränga känslorna för att klara av att vara här. Det har hittills gott jättebra och jag trivs bra här.Men som sagt, gläntar man på locket så blir det lite jobbigt. 

 

Men som tur är har jag världens roligaste syster Anna Svensson som skickar långa mail hemifrån. Att läsa hennes brev gör att man får skratta gott! Jag funderar på om jag ska samla alla mail, brev och bilder +andra av hennes texter och ge ut en bok. Det skulle bli en bästsäljare! Jag ser upp till henne otroligt mycket, även om gudarna ska veta att vi haft våra duster, men så här från andra sidan jorden så håller vi sams rätt bra!

Avslutar med en bild från en ingång till en kinesisk livsmedelsbutik. Det kan vara lite svårt att se vad det är, men det är två babykaruseller, ett miniflipperspel och en personvåg.!?  Vem, varför, när och hur många är bara några frågor som poppade upp i huvudet och snurrar där än....

 

 

Kram till er alla!

Man kanske ska publicera det man skriver också och inte bara spara det som utkast.... här kommer gamla nyheter:

Nu börjar Vietnamresan lida mot sitt slut. I morgon reser vi från Long Hai som är en liten, liten by och där vi bott på en Resort som ligger alldeles ute vid havet. När vi anlände här på lördagkvällen så var det partaj och skönsång hela natten och hyddorna vi bodde i var väldigt lyhörda. Något av sällskapen höll mig vaken i stort sett hela natten. Till deras fördel så sjöng de riktigt bra! På sett och vis var jag glad för sjungandet för det gjorde att det inte prasslade så mycket i alla vrår. Vi har haft både små geckos på väggarna, jättesöta, och mindre söta kackerlackor. När man ser något springa över väggen och in under tavlan som hänger rakt ovanför huvudet så blir åtminstone jag lite nervös! Men allt har gått bra, vi har inte blivit bitna eller omslingrade av någon kobra. På söndagen blev vi i stort sett ensamma på resorten. Hela området för oss själva! Det är ju lågsåsong nu men aldrig trodde vi att vi skulle vara ensamma. Jag hade inga problem med tystnaden och lugnet men tjejerna blev lite rastlösa. Lite sällskap fick vi alla fall under veckan, ena dagen var det ett bröllopsfölje som tillbringade ett dygn här och en dag var det filminspelning. Per hade inget emot alla fotomodeller som trippade omkring här minsann!

 

Nu åker vi vidare till Saigon eller Ho Chi Minh City som det heter nu. 

 

 

 

När vi landade i Shanghai vid 13-tiden i söndags sa Frank, vår chaufför, att det var på väg en tyfon mot Ningbo. Vi hann precis hem och sedan dess har vi hållit oss inne. Vi bor i ett högt, stabilt hus så vi har inte märkt av den så mycket men det finns de som har det värre. Skolan har varit stängd två dagar pga tyfonen och regnet. Förmodligen är barnen lediga i morgon också.