swedeinchina.blogg.se

Jag är nu åter i Sverige efter en ovanligt lång resa. Först tre timmars bilresa till Shanghai. Därefter en 10 timmars flygning till Köpenhamn och därefter en timmes flyg till Stockholm. Där fick jag övernatta på Clarion hotell som ligger bra till i Sky City. Värk trots att jag ätit mängder med värktabletter och övertrött. När jag checkat in och skulle upp till mitt våningsplan tryckte jag på knappen och inget hände. Var så trött att jag bara stod där och stirrade. Jag hade nog fortfarande stått kvar där i hissen om det inte kom en man och visade att jag måste dra kortet för att ta mig upp. Det gör man ju på i stort sett varje hotell jag bott på men i det tillståndet klarade jag inte av tänka ut det. Helt tomt i huvudet, tommare än vanligt. Stupade i säng och var hyfsad utvilad när jag kom hem till Umeå. Sedan dess har värken gjort mig mer eller mindre utslagen men nu är jag i alla fall hemma hos Liza. Nu väntar jag bara in barnen som kommer när skolan slutar och fram till dess kommer jag att ägna stor del av dagarna till att slutföra studierna. Att läsa fem kurser på en termin var lite väl överambitiöst i min ålder. Det kommer jag inte att göra igen.

Det var en emotionell resa, jag var helt enkelt inte redo att lämna Kina denna gång. Det blir svårare och svårare för varje gång. Just denna gång var det med vissheten att Ningbo inte kommer vara detsamma när jag kommer tillbaka. Allt för många människor som vi tycker om kommer att flytta därifrån och det blir svårt att föreställa sig ett liv där borta utan dem. Framförallt familjen Maul som har blivit våra närmaste vänner, som har ställt upp i vått och torrt och som har berikat vårt liv så mycket kommer att flytta. Till vår stora glädje fick vi precis veta att de kommer att stanna i Kina så de kommer att bo en dryg timmes flygresa bort. Det känns jättebra, vi var inte redo att släppa hem dem till Danmark ännu.

Fysiskt är jag alltså tillbaka i lägenheten i Holmsund, men landa mentalt kommer jag nog inte göra än på ett tag. Passar till dess på att ta långa promenader i skogen och lyssna på alla vårfåglar. Alla ljud och dofter kommer nog att ta mig tillbaka till det land som jag är uppvuxen i. Men ändå…

 

Shanghai United Family Hospital rekommenderas varmt. Min läkare/kirurg är nog den varmaste, omtänksammaste läkare jag träffat och Sveriges sjukvård har en hel del att lära när det gäller effektivitet och engagemang. Det har varit så många turer runt denna gallblåsa och fortfarande ett år efter rekommenderad bortplockning av den har jag inte ens fått tid för operation trots att jag tjatat mig blå. De läkare jag pratat med här förstår ingenting av det jag berättar om hur mitt ärende har hanterats i Sverige. Här gör man det som krävs när det behövs, man väntar inte tills patienten antingen självdött eller fått ytterligare problem som en direkt följd av ursprungsproblemet.

Tänk om jag hade fått hjälp tidigare med nacken. Ett livslångt lidande hade kanske kunnat undvikas. Kanske ska höra med Dr Maskay. Fast, jag tror det tåget har gått, nu är det nog bara amputation som återstår...

Att komma hem till barnen var underbart. De har gjort det bra som klarat sig själva med hjälp av vänner här. Och att dessutom få blommor av dem var fint. Jag har dessutom fått igång vpn så nu lyssnar jag för fullt på Peter LeMarcs avskedskoncert på YouTube medan jag försöker ta igen en veckas förlorad studietid. Livet är bra!

 

Den här veckan har varit speciell av många anledningar. Dels så har tjejerna haft lov hela veckan. Jag och tjejerna hade tittat på olika resmål som vi hade tänkt åka till, men vi slutade bort det. Det är skönt att bara vara hemma också, särskilt när veckan har bjudit på 30-gradig värme och sol. Dels så har det varit Seths sista vecka här i Kina. Vi kommer verkligen att sakna honom och det är bara att gratulera Umeå och Sörfors som från och med nu får ha honom där.

 

Vi har passat på att umgås så mycket som möjligt med varandra den här sista tiden. Det är svårt att förstå att det är över två år sedan vi började planera resan hit till Kina med just familjen Karlsson. Vi hade inte kunnat få bättre resesällskap och vad som än händer i framtiden kommer vi alltid ha den här tiden tillsammans. När man flyttar utomlands, och kanske då främst ett land som Kina, blir man väldigt beroende av övriga expats som också är här. Man får ta det man får på något sätt, men att vi skulle träffa så många människor som vi verkligen trivs med och nu får svårt att klara oss utan, trodde man väl aldrig.

 

Seth har nog stått för några av de största skratten och minnena härifrån. Det är få som bjuder på sig själv som han gör och han delar gärna med sig av sina misstag. Bland det första som hände när vi kom hit var att vi åkte på hot pot. Mer och mer för oss ny mat kom in och vi visste inte hur den skulle ätas. En form av obestämbar, slemmig skaldjur kom in och vi satt länge och tittade på den, undrade vad det var och hur man skulle tas sig an den. Då tog Seth täten, plockade upp den, stoppade den rå in i munnen och precis när han svalde den kom en servitris springande och skakade på huvudet. Den skulle tydligen både skalas och kokas innan man åt den. Det här är kanske inte lika roligt för en utomstående men vi skrattar fortfarande åt det.

 

Seth och jag har ungefär lika stor fallenhet för kinesiska. Han försökte i början och ville fråga den nya chauffören hur gammal han var. Han använde ett översättningsverktyg på telefonen och ställde frågan. Han fick en konstig blick tillbaka och inget direkt svar. Samma sak upprepade sig och till slut var han tvungen att fråga Linda varför chauffören inte svarade. Han hade blivit lite sårad när Seth flera gånger frågat honom –Varför är det du nu igen? När Seth sedan presenterade Katarina (hans fru) som sin häst gav han upp det kinesiska språket. Men att han inte kan språket så bra verkar inte vara några problem för honom. Han, Elsa och jag tillbringade några timmar i Gulao-parken innan han åkte och kineserna var som galna i honom. De samlades runt oss och många ville prata med honom och skaka hand, så nånting speciellt är det med karln. Han går hem hos alla.

 

En konstnär underhöll folksamlingen framför oss i Gulao-parken.