swedeinchina.blogg.se

Elsa blev tidigare i höstas tillfrågad om hon ville vara med i en reklamfilm. Produkten som filmen skulle marknadsföra var en "lera" som hon älskar att använda. Hon kan sitta i timmar och göra figurer av leran som lufttorkar. En av delägarna i företaget var med hela dagen och det hade varit intressant att prata mer med honom om marknadsföringsstrategi mm. Jag glömde till och med fråga om var det är tänkt att filmen ska sändas. 

 

Vår dag har nog inte varit densamma som för den typiske kinesen som jobbar från tidig morgon till tidig kväll, vardag som helgdag. Dagen inleddes med en timmes träning på gymmet. Jag kan inte påstå att det känns särskilt lockande att direkt från sängen hoppa i träningskläderna, men efter träningspasset är man desto nöjdare med sig själv. Och har man mindre än 100 steg till ett bra gym finns ärligt talat inga bra ursäkter för att inte gå. Därefter tog vi cyklarna till CoB där vi klippte oss och det här är en sak som jag särskilt uppskattar med Kina. Det är inte som i Sverige där man innan ska boka tid flera veckor i förväg oavsett vad man ska göra, utan här gör man vad man vill när andan faller på. Vill man klippa sig stegar man bara in på en salong, blir klippt och går sedan ut. Detsamma gäller läkarbesök, massage osv. Vi klippte oss på ett lite dyrare ställe, men för de knappa 90 kronorna fick man håret tvättat och huvudmassage. På vägen hann jag bli förälskad:

 

Jag var även tvungen att ta detta kort. Jag har sett dessa damer vid andra tillfällen sittandes på sina kontorsstolar på trottoaren. Tänk om jag ändå kunde prata kinesiska, det är så mycket jag skulle vilja fråga dem om…

På eftermiddagen följde jag med Elsa på fotmassage och blev som vanligt plågad i en dryg timme, men fördelen är att man inte känner av nackvärken när resten av kroppen gör lika ont. Känslan efteråt är dock så, så skön. Blåmärkena från förra massagen är fortfarande kvar

 

Kvällen tillbringades med den från Sverige återvändande Seth. Han har varit saknad av hela familjen och fem timmar försvinner fort i hans sällskap. Många djupa, svåra och filosofiska frågor avhandlades under kvällen och stort fokus låg på framtiden men också på skillnaderna mellan Sverige och Kina. Den största skillnaden är kanske den mentala inställningen bland befolkningarna, tonvikten på vad som är viktigt i livet. Ett konkret exempel är det jämfört med Kina gnälls mycket i Sverige. Här lägger man ingen energi på sådant. Här finns inga problem, bara möjligheter. Kanske presenteras inte alltid de bästa lösningarna men hela tiden finns ett driv framåt. Det här skulle man kunna skriva hur mycket som helst om men eftersom jag nu är trött konstaterar jag att bara att det inte kommer att bli helt enkelt att flytta hem igen. Och det ligger ingen snobbism (om det nu är ett ord) i det uttalandet, utan det är snarare att det på många sätt är enklare att leva när mei wenti (det ordnar sig)-mentaliteten omger en. När största nyheten i VK är att det saknas garderob i kulturväven säger det en hel del om vilken bubbla vi Umebor och svenskar trots allt lever i.

 

Det har varit en riktig glidardag men det har varit två mentalt och värkmässigt jobbiga veckor och tacksamheten att få uppleva en sådan här dag mitt i allt är stor.

Två dagar i Shanghai Äntligen fick vi möta upp de efterlängtade besökarna på Pudong airport. Lite surrealistiskt var det att se mamma, Anna, Elenor och Alva på kinesisk mark. Men förstås väldigt, väldigt roligt! Anna och Elenor är två av de roligaste människorna jag vet och de två tillsammans är en livsinjektion. De såg betydligt fräschare ut än vad jag gör efter att ha rest 18 timmar med flyg och redan kl 8.30 var alla redo att utforska Shanghai. Eftersom det är enkelt att ta tunnelbana från flygplatsen gjorde vi det och behövde bara gå en liten bit för att komma fram till hotellet. Vi bodde på Charms hotel och det rekommenderas. Rent och billigt, ca 300 kr per rum (dock ingår inte frukost) och gångavstånd till Nanjing road och the Bund. Dessutom välutrustat om lusten skulle falla på. Vi låste in väskorna på hotellet och började med att gå till Nanjing Road. Denna shoppinggata som har 1 miljon, 1 MILJON, besökare varje dag kändes som en bra inledning att strosa omkring på. Och lite roligt är det när man i denna stad med 23 miljoner invånare stöter ihop med en granne från Ningbo. Vi skrattade åt det faktum att vi möttes inne på klädbutiken Forever 21. Ingen av oss tillhör den tänka målgruppen direkt.

 

Eftersom det är svårt att återge allt vi gjorde, som att jag, mamma och Anna lyckades, tappa bort resten av gänget där på Nanjing road, och vi som de tre personer med minst lokalsinne skulle leta oss tillbaka till hotellet och andra små incidenter, går vi direkt över till nästa stopp som var fake market, där vi fördrev några timmar. Mamma och Per parkerade sig efter ett tag på en restaurang där vi senare också åt middag, men vi andra gjorde en del fynd. Tunnelbaka tillbaka för att få se the Bunds och Pudongs skyline by night, vilken är riktigt, riktigt fin. När vi var i Hong Kong, lyckades vi besöka den välkända vyn och skylinen precis under den timme det var Earth hour. Därför uteblev effekten lite men frågan är om inte Shanghais är häftigare även om Hong Kongs är upplyst. Men tummen upp för Hong Kong som anammar och uppmärksammar Earth Hour!! Det är bara en av de stora skillnader i inställning mellan fastlandskineser och hongkongkineser.

 

Lite tråkigt är det när vi tagit hur många fina bilder som helst under veckan och så visar de sig vara alldeles för stora för att ladda upp här på bloggen. Därför får ni ta del av en komprimerad version av nästan varje bild. Förhoppningsvis går det i alla fall att se vad de föreställer.

 

Här ser man Pudong. Svårt att tro att hela området har vuxit upp på bara dryga 20 år.

 

 Här en del av The Bund, Zhongshan Dong Yi Lu, fylld med symboler för den västerländska handelsmakten med bla Tullhuset, North China Daily News-byggnaden, Chartered Bank Building.

 

Vi var långt ifrån ensamma att gå ner mot the Bund. Det är svårt att uppskatta antalet människor men det är första gången jag upplevt något som kan klassas som trängsel i Kina. Så ja, det var många. Polisen i sällskapet gick omkring och var fascinerad över att det var så lugnt. Inget bråk, ingenting. Att ingen är onykter, trots att det var lördagkväll, har nog en hel del med saken att göra. Jag har hittills inte sett en enda onykter kines sedan vi flyttade hit och jag måste ta reda på vad det beror på. Fylla finns säkert och jag har hört att de är liberala när det gäller åldersgräns på barer och pubar, om det ens finns någon sådan. Men något samhällsproblem är det inte och det är skönt. Jag tror det kan ha att göra med deras inställning till livet. Jag vill beskriva dem som fatalister eftersom de har en förmåga att acceptera det som är. Och jag är avundsjuk, jag vill också ha den förmågan. Det är ett sätt att nå sinnesfrid.

 

Avsaknaden av alkohol (och höga straff) påverkar också säkerheten. Ingenstans i världen har jag känt mig så säker och trygg som här. Det är svårt att beskriva den känsla som infinner sig när man rör sig i olika miljöer men här har jag aldrig varit rädd. Det är värt hur mycket som helst att tjejerna kan röra sig ute på kvällarna utan vårt sällskap. Varken i USA, Malaysia, Vietnam eller något av de andra länder vi besökt skulle jag ens överväga att låta dem gå ut själva på kvällarna. I Shanghai bör man kanske vara något mer uppmärksam när det gäller ficktjuvar mm, klimatet är lite annorlunda där än i Ningbo, men än så länge har vi klarat oss.

 

Att ta sig fram gående längs gatorna gör att man får se saker man annars lätt missar. Och det var intressant att gå tillsammans med nya ögon i form av Anna och Elenor, som noterade saker som jag annars inte skulle ha gjort. Jag saknar lite av den nyfikenhet som främst Elenor har. Jag tror att min skepsism mot framför allt vilka djur som kan befinna sig bakom köttet och min känslighet för lukter, gör att jag automatiskt tittar bort från alla matstånd. Tack vare dem har jag vågat mig på att smaka en hel del och det har uteslutande varit en positiv upplevelse.

 

 

Ja, kanske inte allt..

 

Ibland, eller ganska ofta, förstår jag inte hur kineser tänker. Stolt blir jag över mina döttrar och deras empati för andra varelser. Mitt på trottoaren satt en hundvalp i en liten bur, i gassande sol utan vatten. Först fyllde de på valpens vattenskål och sedan gick de sonika in till ägaren och talade om för honom att han måste ge hunden både vatten och skydd mot solen. De gav sig inte förrän han gick ut och fixade det. Det hör nog inte till vanligheterna att en vuxen blir tillsagd av ungdomar i Kina, han såg ganska förvånad ut, men förhoppningsvis fick han sig en tankeställare. Det går inte att rädda alla hundar, men för varje själ som får det bättre tänds en låga av hopp om en bättre värld, även för hundar.

 

 

 

All denna text och jag har inte ens kommit till dag två ännu. Lite snabbt säger jag att vi promenerade till Yugarden, ett spännande, myllrande område men som inte är så gammalt som det ser ut (inte helt ovanligt i Kina). Det var första gången jag var där och vi upptäckte mycket spännande på vägen dit. Stora apotek med traditionell medicin, väldigt billiga marknader mm. Väl inne på området träffade vi på en engelsktalande kines som tyckte att vi skulle gå upp på ett av taken för att fota utsikten. Som av en händelse visade det sig att han hade en restaurang/tehus på samma våningsplan. Jag satt mest och var orolig över att han skulle skinna oss. Framför allt i Beijing har man satt i system att locka med sig utlänningar till tehus, som sedan får betala en väldigt saftig nota. Men i det här fallet var det fasta priser och en mycket trevlig stund. Värden och hans personal bjöd på sig själv och vi fick för första gången vara med om en teceremoni. Bland annat fick vi provsmaka två teer, Romeo och Julia. Ni får själva gissa vilket som var vad.

 

 

 

 

Gästerna åt för första (?) gången med pinnar, med varierande resultat. Nudlarna flög och gled och hur delar man en dumpling med två pinnar? De kan i alla fall skylla på att de är nyanlända. Jag däremot.....

 

 

 

Lite fler bilder från Yugarden innan vi blev upphämtade av våra chaufförer vid hotellet. Eller, vi hann inte ens in till själva, den enligt ryktet, vackra trädgården som ligger mitt i alltihopa. Vad synd, vi måste nog åka dit igen…

 

 

 

Starbucks coffee, alltså. De är skickliga. Jag skrev ett arbete om dem när jag läste internationell marknadsföring. Att etablera sig och dessutom göra succe i Kina, ett land där man inte ens dricker kaffe är bara det fascinerande. Att dessutom få öppna cafeér på kulturmässigt viktiga platser, som Den förbjudna staden, är ännu mer otroligt. Yugarden tror jag iofs inte räknas som en sådan men ändå.

Jag har varit sängliggande sedan släkten åkte hem. Jag vet inte om det är släkten eller mina ambitioner som framkallat den kroppsliga utmattningen. Först värk och nu i feber, bihåleinflammation och med sprängande huvudvärk. Jag har missat mycket eftersom jag snällt fått ligga hemma medan familjen varit runt på diverse saker. I tisdags ett bröllop, betydligt högre klass än det förra. Linnea gick omkring och njöt av alla lyxbilar som stod uppradade efter varandra och maten hade visst varit väldigt god. I dag är de i väg på utflykt.

 

Men en sak har inte gått mig förbi; en liten historia som jag fått ta del av. På varje våningsplan finns två lägenheter och i mitten finns en soptunna som man delar med grannen. En dag när Arna skulle lämna sina sopor står där en kartong, vidöppen, med något som man helst inte vill veta hur och vad den använts till. Framför allt vill man inte ha den informationen om sina grannar. Förtvivlat försöker jag sudda ut vissa bilder i mitt huvud...

Jag vill bara börja med att säga att jag och bloggen inte är de bästa av vänner just nu. Texten gör inte alls som jag vill och jag vet inte om det beror på att jag inte är uppkopplad via vpn. Om texten ser konstig ut och är ihopklumpad är det inte för att jag inte har någon som helst känsla för styckindelning utan för att den lever sitt eget liv. Om det inte blir bättre får jag lägga ner den eller skapa en ny på någon annan sida.

 

Efter en intensiv och mycket trevlig vecka sitter vi nu på Beijings flygplats för hemresa till Ningbo. Med stor sorg lämnar vi mor, syster, kusin och kusinbarn som har ytterligare ett dygn att tillbringa i Beijing. Det har varit otroligt roligt att ha dem här och jag är så glad att de kunde ta sig hit så att vi har fått visa dem vårt Kina och den vardag vi lever i. Att framför allt mamma skulle komma på besök var oväntat och att hon dessutom säger att hon gärna vill komma tillbaka är en högoddsare! Jag tror att de har uppskattat resan och Kina. De har blivit fotade av allehanda kineser och deras självkänsla måste ha vuxit en bra bit nu. En kinesisk man var helt säker på att Anna var en prinsessa eftersom hon både såg ut och förde sig som en sådan. Vår ena chaufför sa att det var synd och skam att hon inte var skådespelare, så vacker som hon var. Den andre chauffören hade bara positiva saker att säga om alla. Elenor var den coolaste tjej han sett och Alva var vacker. Han tyckte mamma var något positivt också men jag förstod inte riktigt vad. Osv, osv. Många kineser tittade storögt på vårt följe när Per kom gående tillsammans med 8 kvinnor och barn. Det är oklart om de tyckte synd om honom eller om de trodde han var rik. Ju mer pengar desto fler kvinnor gäller, eller åtminstone gällde, i Kina.

De har fått se Shanghai, Ningbo och Beijing-tre helt olika kinesiska städer med Beijings tunga, politiska och kulturella nav, Shanghais internationella och lättsinniga stämning och Ningbos småstadskänsla. Vi har haft vädergudarna med oss, inget regn och med varmt väder i både Shanghai och Ningbo och hyfsat bra luft i Beijing. Eller, allt är relativt. Veckan innan vi åkte till Beijing låg nivåerna runt 400 ppm och det ska jämföras med det högsta värdet 70 ppm som uppmäts någon dag per år vid E4:an genom Umeå, i april när dubbdäcken fortfarande ligger på. När det är 200 ppm i Ningbo får barnen hålla sig inne, men här i Beijing känns den luften uppfriskande. När vi tillsammans tittade på alla kort i går kväll såg vi hur smogen lagt sig som en slöja runt staden på varje bild. I dag däremot är det klarblå himmel och bara 33 ppm. På väg mot flygplatsen önskade vi att vi kunde vara kvar en dag till för att fota staden från Trumtornet. Det är inte många dagar per år som sikten är så bra som idag. Däremot har vi frusit här i Beijing. Med grader mellan 10-16 grader och annan luftfuktighet än Ningbos har vi gått och huttrat. Men det är nog bara att ställa in sig på att vintern är på väg, även om jag hoppas att den dröjer ett tag till i Ningbo. Där är det fortfarande perfekt temperatur och jag tänker passa på att njuta av värmen så länge det går. Vi hann uppleva så mycket och jag måste dela upp inläggen för att någon överhuvudtaget ska ta sig igenom all text och alla bilder. Fortsättning följer. Jag hade önskat att besökarna kunde stanna ett tag till. Det finns så mycket kvar att visa dem och som Elsa sa direkt efter att vi sagt god natt och hej då till Anna, mamma, Elenor och Alva i går kväll: -Jag saknar dem redan…

 

Den här figuren alltså! Jag tycker den är så fruktansvärt rolig. Jag får känslan av att jag ser mig själv i spegeln när jag tittar på den. Den står i slutet av Den förbjudna staden. Kan också skådas i Ningbo...

Muren ringlar sig bakom Elsa. Mäktig upplevelse att få se och bestiga ett av världens nya sju underverk.