swedeinchina.blogg.se

 

I dag är det precis ett år sedan vi satte vår fot på kinesisk mark. Då kom vi hit till Ningbo på besöksresa och det var en omvälvande upplevelse. Det var jobbigt att lämna våra djur och då främst Ballerina som vi misstänkte var sjuk. Det var tur att vi inte visste hennes prognos redan då, vi var nog oroliga som vi var. Fortfarande ett knappt år efter hennes död är det fortfarande jobbigt och sorgligt att tänka på henne. Det var en egensinnig, genomsnäll och fullständigt underbar häst som gick lös på gården och var allmänt nöjd med livet. Tomheten utan henne är enorm men man får vara tacksam att sådana fantastiska individer korsar ens väg genom livet.

Första mötet med Kina är svårt att beskriva. När vi landade I Beijing fick man ta tåget mellan gaten och bagageutlämningen. Det ger en viss vägledning hur stor den flygplatsen är. På flygplatsen fick tjejerna ett gäng killar som beundrare. Samma killar såg vi några dagar senare på kinesiska MTV, som en dansande och sjungande pojkband. Det jag minns mest var dock allas blickar, gapande munnar och pekanden; folk höll bokstavligt taget att cykla av vägen när vi kom gående. Och lukterna förstås. De grillade djurkroppsdelarna av olika slag och den billiga parfymen man använder I stor mängd för att dölja mindre trevligare dofter. Numera tror jag att jag håller på att förvandlas till en kines; lukterna bekymrar mig faktiskt inte lika mycket nu. Det kan i och för sig bero på att jag lärt mig andas genom munnen samtidigt som jag undviker att andas genom näsan.

Men nu summerar vi den preliminära halvtid som vi varit här. Flickornas termin slutade igår och jag håller på att svämma över av stolthet för dem. Man skulle kunna tro att det var sommarlovet som började i går eftersom vi hade 20 grader varmt och strålande sol. Tjejerna har haft två veckor av exams och de har gjort ett fantastiskt bra jobb. Den internationella skola de läser vid följer den australienska läroplanen. Man kan säga att skolan har betydligt högre krav på eleverna än man har i Sverige. Gör man inte läxan får man dubbelt så mycket till dagen efter. Att byta stift I sin penna är slöseri med lektionstid och självklart tilltalar man lärare inte med förnamn utan vid Mr and Mrs. Det roliga är att tjejerna har tagit utmaningen på rätt sätt och vuxit enormt. De har visat stort ansvar för studierna utan inblandning av oss och när den mest fruktade och strängaste läraren på skolan lyser upp när han pratar om Alexandra och Linnea inser man att de sköter sig bra i skolan. Betygen och kommentarerna var långt över förväntan första terminen I en engelskspråkig skola. Båda fick var sitt A och flera B:n så det fanns stor anledning att fira I går kväll. Alexandra fick även en utmärkelse för att hon initierat och genomfört en insamling till barn som drabbades av tyfonen i september.

Lite mer orolig har vi varit för Elsa. Hon är den som tyckt att skolan varit lite småjobbig med långa skoldagar, vilket man kan förstå när de slutar 16 varje dag (utom fredagar då de slutar 15). Det ska jämföras med skolan hemma som oftast slutar före 13. Dels har hon varit tvungen att anpassa sig till en engelskspråkig skola och dels till en läroplan som ligger en bra bit före den svenska. Hennes betyg kom sent i går och det var med viss oro jag öppnade dokumentet. Oroat mig hade jag dock gjort till ingen nytta! C innebär att de utvecklas helt enligt plan vilket är det normala betyget, B är good och A är exellent. Elsa hade C:n förstås, men också B:n och ett A!

Det jag är allra gladast och tacksammast över är att flickorna verkar må bra. De är glada och harmoniska och verkar trivas väldigt bra. Även Elsa trivs, om det inte hade varit för att skolan är lite jobbig, men nu när hon själv sett att slitet lönar sig får vi fortsätta peppa och hjälpa henne. Det är dock inte bara i skolan de har lärt sig mycket. När man är på stan med dem inser man att de fixar det mesta bättre än vad jag själv gör. Alla tre döttrar beställer mat, de vinkar till sig taxi och säger vart vi ska samt byter kläder på butiker, både på engelska och kinesiska. Jag är glad att jag fått uppleva den här tiden med dem.

Själv har jag avslutat min termin. Att gå från sjukskriven till att läsa på heltid är en personlig vinst. Att jag på något sätt lyckades få högsta betyg på de tre kurserna ger tillbaka en liten gnutta av den självkänsla som sedan länge varit borta med vinden. Fast kommentaren angående mitt deltagande på de nattliga seminarierna var att det var "acceptabelt". Där tror jag läraren tog i lite....

Som belöning till Alexandra och Linnea får de åka hem till Sverige i morgon. De fick välja var de ville resa och då ville de hem till djuren och kompisarna. De åker själva och enda anledningen till att jag gick med på det är att de förtjänar det så mycket. Jag känner nu att det är en mycket dålig idé och man kan fråga sig om jag var i mina sinnens fulla bruk när jag bokade resan till dem. Det kommer att bli ett dygn med stor vånda innan jag vet att de är framme i Umeå. Jag skulle dock inte skicka dem om jag inte visste att de skulle klara av det. Och förhoppningsvis kommer det stärka tjejerna (och mig!) att veta att de fixar det. Elsas belöning blir att få vara själv med oss (ja, hon ville faktiskt det!). Vi ska vara hundvakt åt en labrador nu under nyåret eftersom hennes ägare gör som så många andra, dvs flyr Kina under det Kinesiska nyåret. Man bör förresten undvika övriga Asien också under den här tiden, allt fler kineser börjar resa utomlands också vilket gör att det blir lite småtrångt överallt.

Förresten; Om någon ska upp till Skellefteå under v 6-8 och har möjlighet att ge två tjejer lift en eller båda vägarna skulle jag vara tacksam om ni kunde höra av er. Tjejerna vill gärna hälsa på Nisse i Ursviken över dagen.

 

Varför man bör undvika sightseeing i Kina under det Kinesiska nyåret.... (bild kopierad från kinaupplevelser.nu):

 

Vill bara meddela att vi lever och frodas trots att jag inte skrivit på ett tag. Jag påbörjade några inlägg när vi var i Malaysia, men på vägen hem gick datorn sönder. Jag hävdar att det berodde på Pers alla whiskyflaskor som han köpt med sig för en spottstyver i/på Langkawi, och fyllt ut alla väskor med. Det visade sig att affärsmännen för flera år sedan gjorde ett gigiantiskt inköp av single-malt whisky, fina sorter. Det man hade missat var att Malaysierna inte dricker sådant och att utlänningar förmodligen inte har kunskap om vilket sortiment som finns och därför är man nu tvungen att slumpa bort flaskorna för att bli av med dem. Langkawi är dessutom en skattefri zon så det var billigt redan från början. Oavsett vem jag ska skylla på, är vi en dator fattigare och men en massa flaskor whisky rikare. Det är ju trevligt för Per.. Mer om Malaysia kommer senare.

 

Vi kan i alla fall konstatera att vi har det bra. Vi har det senaste halvåret hunnit se Thailand, Vietnam, Malaysia och, förstås, Kina. Alla resor har varit extremt lärorika men det har inte varit enbart positiva upplevelser. Kina framstår som ett extremt utvecklat land jämfört med de övriga länderna vi rest i, och vad man tittar på beror förstås på vilka glasögon man har. Om man bara är turist är det förstås trevligt och skönt med värme, bad och upplevelser men för min del har det varit svårt att inte se det slitna, underutvecklade, fattiga och dåligt förvaltade av miljön. Däremot är jag väldigt tacksam att jag återigen fått chansen att resa igen, något som jag aldrig trodde skulle hända igen efter bilolyckan. Jag konstaterar dock att man ser saker och ting på ett annat sätt när man reser som 19-åring och som 43-åring. Och även om kroppen inte håller riktigt för allt resande, jag kan vara med på ungefär hälften av sakerna som alla andra, så kan jag ändå vara med. Jag hoppas jag kommer hem som en ödmjukare människa, för förändrat mig har resan gjort och jag tror det kommer att ta tid att bearbeta allt vi varit med om.

 

Väl hemma i Ningbo har jag arbetat med en uppsats i Kinesisk historia där jag tittar på hur djuren har det i dagens Kina. Jag kan säga att det inte har varit något muntert arbete. Just nu känns det som att någon slitit ut hjärtat ur bröstkorgen, slitit sönder det i femtielva delar och lyckats peta tillbaka en geggig sörja. Ändå ska jag ta mig igenom det, om det så ska vara det sista jag gör. Om jag tycker att det är jobbigt, hur tycker inte djuren som utsätts att det är? Att djurhållningen var kass i Kina visste jag men det jag nu har läst om går inte ens att ta till sig. De västerlänningar som besöker exempelvis björnfarmar blir aldrig desamma som innan de gick in. Och min fråga i uppsatsen är förstås hur människor dagligen kan arbeta i dessa miljöer utan några problem. 

 

 

Så här kan de asiatiska björnarna ligga dag ut och dag in på de kinesiska björnfarmarna för att de ska tappas på galla. Många gånger är det ett öppet sår rakt in till gallan och den används till allt från traditionell kinesisk medicin till tandkräm. Det finns alternativ till gallan i form av örter och man har hittat allt från cancerogena ämnen till medicinrester i gallan och ändå......(bild kopierad från Animals Asias hemsida)

 

Som med så mycket annat här i Kina (och Asien) är saker och ting så annorlunda att det inte går att förstå förrän man varit här-och knappt då. Och väl här kan man, om man vill, leva med skygglapparna på. Och man måste det ibland, annars klarar man inte av att vara här. Kina är ju stort och lever man i en stad som Ningbo kan man delvis sålla bland intrycken. Här lever många ett ganska bra liv men vi har ju bara sett en liten del av Kina ännu. Klyftorna mellan människorna i Kina är giganta, både ekonomiskt och socialt. Och det kan förstås tyckas märkligt att fokusera på djurens hantering, men det behövs engagemang för båda. Och det är belämmande att se hur eftersatt forskningen och engagemanget för djuren är. Det finns dock en ljusning men det är en lång, lång väg att gå... Jag kan ibland fnissa lite när jag tänker tillbaka på förra sommarens frågesport om Kina, som Elenor och Jonas hade ordnat. Då var det inte mycket jag kunde om Kina och jag inser hur mycket jag faktiskt har lärt mig under det senaste året.

 

I går var ett tillfälle där vi blev smärtsamt påminda om att vi befinner oss i Kina. Vi hade släpat med oss barnen på en långpromenad. Vi behövde alla röra på oss och luften var helt ok för att vara ute i. Efter en kvarts promenad såg vi först några hönor, mitt i stan, spatserande omkring på promenaden. Inget fel med det, de satt inte inburade och efter fredagens syn med två får som stod parkerade utanför en butik så slutar man förvånas med det man ser. Men strax efter det att vi såg hönorna låg det en bedårande liten valp på trottoaren, på ett brunnlock som förmodligen var ganska varmt och skönt för valpen att ligga på. Vi tittade in på rivningsområdet/soptippen som låg i anslutning till trottoaren och såg vi den förmodade tiken och i några ruckel satt det folk (förmodligen deras bostad). Chocken kom när valpen reste sig för att gå in på tomten; hela bakkroppen var, inte förlamad, men stel och bakbenen rörde sig inte. Och vad gör man då? Det slutade med att vi gick med tunga steg därifrån trots att första instinkten var att ta med sig valpen till veterinären. Men med risk för rabies och andra sjukdomar törs man inte bara ta med sig en hund hem. Vi drog till slut slutsatsen att valpen var omhändertagen av människorna intill (även om jag inte riktigt litar på att det är så) för den såg relativt välnärd ut. Vi kommer att åka dit igen med något för den att äta och hålla lite koll på den, men i ett sådant här fall önskar man att man hade ett facit på vad som är rätt beteende...

 

Det kinesiska nyåret är i antågande och nu börjar läckerheterna dyka upp i butikerna. Vad sägs om:

 

Halvdöd sköldpadda?

 

Gigantisk guldfisk????

Can´t wait!