swedeinchina.blogg.se

Varje morgon när jag vaknar tar det ett par sekunder innan jag kommer på var jag är någonstans. Jag tror att jag förlorade min hjärna någonstans i luften mellan Stockholm och Bangkok. Den landar förhoppningsvis här snart, jag skulle vilja vara med mer än jag är. I går till exempel kändes det väldigt surrealisktiskt när jag var ute och cyklade (bokstavligt talat) här i Ningbo, i KINA; med Peter Lemark i öronen.

 

Vi har varit här i snart tre veckor och det verkar som att kinesisk tid går fortare än den vi har hemma. Samtidigt känns det som att det var ett annat liv som vi var i Thailand. Jag tror att det här året kommer att gå väldigt fort. Saknar djuren och allra helst min andra hälft, Liza.

Jag kommer att lägga ut lite bilder på lägenheten i Ningbo. Eller som Elsa fortfarande kallar det: hotellet. Det är påkostat och stort. Vi hade tur som fick tag i en så stor lägenhet, det är ju inte direkt vanligt att familjer har tre barn. Nu hörde jag att Kinas högsta ledning ska ta upp frågan om att lätta upp ett barns-regeln. Man har räknat med att det i framtiden inte kommer att finnas tillräckligt mycket folk att ta hand om de äldre. De finns de som har fått lättnader redan och det är ofta boende på landsbygden. Även rika bryter mot denna lag eftersom de då har råd att betala en avgift till staten.

Det finns flera aspekter på konsekvenserna av en-barns familjen. Först växer det upp ensam men all släkt som skämmer bort barnet alldeles för mycket (men förstås i all välmenhet). Men sedan kommer kanske den tyngsta bördan, att ensam försörja sin egen familj och kanske också sina föräldrar mfl. Det ligger ett tungt ok på dessa barns axlar,

Men tillbaka till bilderna. Tyvärr gör de inte lägenheten rättvisa.

Jag, harkel harkel, ligger lite efter med skrivandet, så nu blir det mycket på en gång. Jag vill bara skriva lite om Hua Hin, Thailand som vi värmde upp med innan Kina. 

 

När vi kom fram till Hua Hin var vi ganska matta. Månader av planering för flytt, uthyrande av hus och lämnande av djur och familj hade tagit på, framför allt mentalt. Helt plötsligt så var vi bara på väg. Jag blev förstås dålig på planet. Som vanligt på flygresor. Jag förstår inte att man kan få så mycket värk av att sitta och vila, bli serverad mat och se film. Vi landade i Bangkok och åkte sedan direkt vidare till Hua Hin. Vi valde just Hua Hin för att det ligger relativt nära Bangkok och för att östra Thailand sägs vara lite lugnare när det är regnperiod, vilket det är i augusti. Det visade sig ha flera fördelar att åka denna tid; nästan folktom strand, lite turister och en lugn behaglig atmosfär.

 

 

Från det ena till det andra; Om jag vore elektriker skulle det klia i fingrarna...

 

 

Jag skickar många tacksamma tankar mot Jenni-Ann, Elin, Sandra, Hillevi, Ida, Malin, Alva och mamma som tar hand om våra djur på ett förträffligt sätt. Jag är så glad att ni ställer upp. Utan er hade vi inte kunnat genomföra den här resan. Tack även till Eva-Carina och Johanna som har engagerat er i att hitta ett tillfälligt hem till Liza. 

Ny dag i Shanghai, staden där man tillhör medelklassen om man har tillgångar värda 10 miljoner eller mer. Vi fick uppleva en betydligt trevligare dag än den förra. Strålande väder, 40 grader varmt, vilket innebar att det var ganska lugnt i stan. Hösten är nog en bättre tid att besöka Shanghai då det är lite mildare temperatur ute.

 

Det var svårt att ta in att Shanghai är en 19 miljonersstad med tanke på att det inte var någon trängsel, varken i tunnelbanan eller på den stora shoppinggatan, Nanjing Lu. Då gick vi förstås inte till Shanghai No 1 Departmentstore, en av butikerna som dagligen har 100 000 besökare, . 

 

Lugnt på shoppinggatan Nanjing Lu

 

Att se allt som Shanghai har att erbjuda kräver tid. Tyvärr hade vi inte så mycket av den varan eftersom vi skulle bli upphämtade av Pers chaufför kl 17, så vi valde att se The Bund, åka upp i Shanghai World Financial Center Observatory och besöka "fake market".

 

The Bund är kanske den mest kända sevärdheten och vyn i Shanghai. Området uppfördes under den tid när Shanghai var världens tredje viktigaste handelscentrum (ca 1900). The Bund ligger vid Huangpu-floden och utmed den kan man gå efter strandpromenaden med The Bund på ena sidan floden och Pudong på andra sidan.

 

 

 

Innan vi åkte till Ningbo, ca 3 timmars resa söder om Shanghai, hann vi med ett besök på Fake-market. Som de goda konsumenter vi är handlar vi förstås inte med kopior, men om vi skulle det så finns det stor prutmån. Eller vad sägs om Converse för 50 kr, Adidasväskor för 100 kr mm mm. Paul Frank (eller som på ett ställe Pau Frank) var särskilt populärt. Vart vi än såg så tänkte vi på Maria Jämtelid! 

 

 Mer om Shanghai senare!

 

 

Direkt efter att ha kommit ut från Shanghais flygplats blev vi överrumplade av ett tjugotal taxichaufförer som ville erbjuda skjuts till hotellet. Först lovade de att de skjutsade enl taxameter men när vi packat in 6 resväskor a 23 kg, tre ryggsäckar och fem handbagage i två taxibilar ändrade de sig och erbjöd ett fast pris, 220 kr mer per taxibil än vad det skulle kosta med taxameter. Ut med allt och till slut fick vi tag i två lagliga taxibilar. In med allt igen och i väg. Väl framme vid hotellet inser vi att Linneas dataväska med mobil, dator och, ja just det; pass, är borta. I just den stunden var det som att all luft gick ur. Det är INTE lämpligt att befinna sig i Kina utan pass.

 

Per och Linnea kastade sig in i en taxi och åkte tillbaka till taxichaufförerna som vi tidigare hade lämnat i vredesmod. De visade sig vara väntade och det som sedan utspelade sig var som tagit ur en film. Förhandlingar med mellanhand, omringda av skrikande och upprörda kineser, Linnea gråtande av rädsla, utbyte av väska mot pengar i en mörk gränd. Jag är mycket imponerad av att Per lyckades förhandla tillbaka väskan, det krävdes verkligen fingertoppskänsla. Normalt sett är västerlänningar väldigt trygga i Kina, pga de väldigt höga straffen. I det här fallet rörde det sig med all säkerhet om organiserad brottslighet, maffialiknande sådan. Hot om polis bet inte på dem, de hade de bästa taxiplatserna mm mm. 

 

Själv satt jag utanför hotellet och väntade i evigheter. Funderade på när nästa flyg hem skulle gå. Jag var väldigt orolig eftersom Per och Linnea inte hörde av sig. Förklaringen kom sedan; i stressen fick Per bara med sig en oladdad telefon och han hade varken med sig namn eller adress på hotellet på kinesiska. Det är ett måste eftersom de allra flesta taxichaufförer inte talar engelska. Per och Linnea hade därför fått försöka leta sig fram till hotellet via tunnelbana och promenader, och det är ett under att de fortfarande inte är där ute och vandrar på Shanghais gator..

 

En erfarenhet rikare och knäckta av den 40-gradiga värmen köpte vi hem hamburgare till hotellet och somnade. På natten drömde jag om Hans-Görans kor....

 

Lärdom nr 1: Se till att ha namn och adress dit ni ska på kinesiska och visa fram till taxichauffören. Annars tar ni er inte fram

 

Lärdom nr 2: Kräv att få åka på taxameter och lägg pengarna på något roligare.