Dagen efter tyfonen eller tai fung som det heter på kinesiska räknas som världens värsta oväder. Just här märkte vi inte av blåsten så mycket men däremot regnade det en hel del. Hela natten gick åskan och det small och blixtrade konstant. Morgonen efter väcktes vi av meddelanden att både fabriken och skolan var stängda på grund av oframkomliga vägar. Vi förstod inte riktigt varför när vi tittade ut. Vi har rätt bra utsikt både över området och kvarteren runt omkring från nionde våningen och allt verkade vara precis som vanligt. Både compoundet och vägarna runt omkring såg torra och fina ut, även om den kanal som går intill oss var lite översvämmad. Innanför staketet som omger vårt område såg livet ut att gå sin gilla gång. Trädgårdsarbetarna pysslade på; sopade lite löv på gräsmattorna, rensade rabatter och så vidare. Men så har det varit vid tidigare tillfällen också. Det verkar som att det distrikt vi bor i ligger lite högre eller är planerat på ett annat sätt än övriga Ningbo. Ganska snart kom bilder på Wechat som visade att andra bostadsområden inte var lika lyckligt lottade. Det var fler än en som steg ut genom dörren och rakt ut i en flod. Det villaområde som ligger intill skolan, dit vi funderat på att flytta till, var ett sådant.
Barnen och jag tog en cykeltur under eftermiddagen och polisen hade fullt upp att omdirigera trafiken på vissa ställen eftersom delar av vägarna var översvämmade. Elsa sa senare att den cykelturen var det läskigaste hon någonsin gjort (under hennes 11 åriga liv). Det kan bero det bilkaos som bitvis uppstod och att många tyckte det var en bra ide att använda sig av de få cykelvägar som finns. Trafiken kan vara nog så svår att ha koll på men i går var det inte många centimeter mellan bilarna och oss på vissa ställen. Jag fick agera mänsklig sköld åt Elsa och hela tiden se till att vara mellan bilarna och henne för att därmed tvinga bilisterna att väja ut från oss. Jag tyckte nog inte att det var särskilt skrämmande, det känns som att jag har cyklat så mycket i trafiken nu att ingenting förvånar mig längre. Däremot oroade jag mig mer för att översvämningarna skulle tvinga upp ormar, som mot förmodan kan leva i de förorenade kanalerna, upp på land. Rädslor är sällan rationella…
Men som kines tar man det hela med ro. Någonstans känns det som att de har inställningen att det är som det är och det är bara att acceptera läget. Man förbereder sig och vidtar åtgärder innan en tyfon kommer, man avvaktar under den och sedan städar man snabbt bort efter den. Sedan återgår livet till det normala igen och man gör det bästa av situationen. I går såg vi många fiskare som passade på att prova lyckan i de många översvämmade kanalerna och i stadens centrum, som alltid blir hårt drabbat vid tyfoner, passade man på att köra vattenskoter på gatorna. Lika glada är kanske inte de vars butiker/hål i väggen är fulla med vatten eller de mindre lyckigt lottade som bor i baracker intill kanalerna. För all del inte heller de som bor i lägenheter vars golv täcks av vatten så fort det regnar. Jag känner att det inte är läge att beklaga sig över den 30-gradiga värmen och den 90 procent höga luftfuktigheten som tillsammans gör att man blir svettig och kläderna sjöblöta bara man går ut genom dörren….
Det fínns faktiskt lite humor i den här bilden. Att använda paraply för att inte bli blöt under de här förutsättningarna är...ganska dömt att misslyckas.
Jag skulle vilja se Liza gå på promenad under dessa förutsättningar. Hon gillar inte vatten...
I
