swedeinchina.blogg.se

Den här veckan har varit speciell av många anledningar. Dels så har tjejerna haft lov hela veckan. Jag och tjejerna hade tittat på olika resmål som vi hade tänkt åka till, men vi slutade bort det. Det är skönt att bara vara hemma också, särskilt när veckan har bjudit på 30-gradig värme och sol. Dels så har det varit Seths sista vecka här i Kina. Vi kommer verkligen att sakna honom och det är bara att gratulera Umeå och Sörfors som från och med nu får ha honom där.

Vi har passat på att umgås så mycket som möjligt med varandra den här sista tiden. Det är svårt att förstå att det är över två år sedan vi började planera resan hit till Kina med just familjen Karlsson. Vi hade inte kunnat få bättre resesällskap och vad som än händer i framtiden kommer vi alltid ha den här tiden tillsammans. När man flyttar utomlands, och kanske då främst ett land som Kina, blir man väldigt beroende av övriga expats som också är här. Man får ta det man får på något sätt, men att vi skulle träffa så många människor som vi verkligen trivs med och nu får svårt att klara oss utan, trodde man väl aldrig.

Seth har nog stått för några av de största skratten och minnena härifrån. Det är få som bjuder på sig själv som han gör och han delar gärna med sig av sina misstag. Bland det första som hände när vi kom hit var att vi åkte på hot pot. Mer och mer för oss ny mat kom in och vi visste inte hur den skulle ätas. En form av obestämbar, slemmig skaldjur kom in och vi satt länge och tittade på den, undrade vad det var och hur man skulle tas sig an den. Då tog Seth täten, plockade upp den, stoppade den rå in i munnen och precis när han svalde den kom en servitris springande och skakade på huvudet. Den skulle tydligen både skalas och kokas innan man åt den. Det här är kanske inte lika roligt för en utomstående men vi skrattar fortfarande åt det.

Seth och jag har ungefär lika stor fallenhet för kinesiska. Han försökte i början och ville fråga den nya chauffören hur gammal han var. Han använde ett översättningsverktyg på telefonen och ställde frågan. Han fick en konstig blick tillbaka och inget direkt svar. Samma sak upprepade sig och till slut var han tvungen att fråga Linda varför chauffören inte svarade. Han hade blivit lite sårad när Seth flera gånger frågat honom –Varför är det du nu igen? När Seth sedan presenterade Katarina (hans fru) som sin häst gav han upp det kinesiska språket. Men att han inte kan språket så bra verkar inte vara några problem för honom. Han, Elsa och jag tillbringade några timmar i Gulao-parken innan han åkte och kineserna var som galna i honom. De samlades runt oss och många ville prata med honom och skaka hand, så nånting speciellt är det med karln. Han går hem hos alla.

En konstnär underhöll folksamlingen framför oss i Gulao-parken.

Om man inte har råd med en dagstidning sätts den upp i samma park.

 

Alexandra hos akupunktören. Hon är först ut av oss att prova koppning. Hon avskyr att gå dit men hennes konstanta huvudvärk gör att vi är världens elakaste föräldrar och tvingar dit henne. I dag efter skolan ska hon dit igen. Hon vet inte om det ännu, det kommer att bli en överraskning.

Däremot duger vi som föräldrar när vi låter henne köra e-bike. Det finns ingen åldersgräns på hur gammal man ska vara för att köra e-bike i Kina. Och även om det skulle finnas, råder det lite anarki eftersom folk struntar i de regler som finns. Det finns ingen som följer upp trafikreglerna och det utdelas heller inga straff. Det är helt enkelt ett under att det inte är mer kaos än det är. Antingen är Kina det bästa stället att övningsköra på-optimal uppmärksamhetsträning-eller så är det det sämsta och absolut livsfarligt. Vi har inte bestämt oss för vilket ännu men tills dess att vi bestämt oss får hon köra. Nu är Alexandra så van trafiken här att hon lärt sig läsa den så bra man nu kan. Hon kör dessutom väldigt försiktigt och lugnt så peppar, peppar går det över förväntan. Så länge man undviker rusningstrafik går det riktigt bra att ta sig fram med cykel och e-bike.