swedeinchina.blogg.se

Det här är beskrivning av mitt år i Kina. Fakta om Kina, subjektiva betraktelser om kulturkrockarna mellan svenska och kinesiska traditioner och levnadsvillkor. Förhoppningsvis kommer jag även att kunna ge en hel del resetips runt om i Kina och Asien. Det kommer bli ett annorlunda, spännande, chockerande och lärorikt år från och med augusti 2013 och jag hoppas att ni vill följa med på resan!

Besök på polisstationen igen

Publicerad 2014-12-11 16:38:53 i Ningbo, Kina

Det blev lite för mycket excitement häromdagen när cykeln försvann. Igår låg jag hela dagen i värk och kravlade mig upp lagom till skolans winterconcert på kvällen. Det innebar att jag inte tog mig i väg till polisstationen som tänkt. I dag mådde jag lite bättre så jag tog med mig en mycket skeptisk Linda. -De (polisen) sitter bara framför sina datorer och gör ingenting. Känns det igen Elenor? Det är synd om polisen, de får inte riktigt den uppskattning de borde ha.

Väl där visste alla poliser vad det rörde sig om, den vita cykeln utanför Auchen. Det visade sig att poliserna arbetat vidare på egen hand under gårdagen. De hade gått igenom ett antal kameror på olika ställen i kvarteret och på en av dem fått fram en närbild som de förstorat upp. En av poliserna hade den på sin mobiltelefon och visade den för mig. Därefter hade de fastställt identiteten så nu återstår det bara att vänta. De hade lyckats följa hans färd en bra bit men sedan försvann han bort i vimlet. Cykeln är nog borta för alltid men jag är både glad, rörd och faktiskt fascinerad över att de lägger ned så mycket tid på en cykel. Om det är för att de har lite att göra, att jag är utlänning eller att värdet på cykeln i kinesiska mått mätt är ganska högt låter jag vara osagt. Jag är tacksam oavsett.

Innan jag gick fick jag underteckna redogörelsen och lämna fingertryck på underskriften. Att jag numera finns i polisens arkiv var kanske inte något jag räknat med. Jag hade inte tänkt ställa till med så mycket oreda när jag är här och om ni frågar mig avstår jag gärna den personliga integriteten till förmån för att det blir lättare för polisen att klara upp brott.

Nu på eftermiddagen var jag tvungen att gå tillbaka till Auchen för att köpa mjölk och det kändes lite jobbigt att vara där. Den trygghet jag varit invaggad i här är, om inte borta så naggad i kanten och det är en tråkigt att en enda person kan påverka en så mycket. I rulltrappan var det en som trängde sig förbi mig och råkade då knuffa till mig. Jag hoppade rätt upp av rädsla att han skulle ta något från mig. I kassakön stod en man väldigt nära bakom mig och trots att det inte är ovanligt här, kom jag på mig själv att hela tiden känna efter att plånboken var kvar.

På eftermiddagen åkte jag till läkaren. Han såg bekymrad ut och påstod att min qi var blockerad. Ska försöka gå så mycket som möjligt hos honom innan jag åker tillbaka till Sverige. För så kan jag ju inte ha det...
Kommentarer (0)

Cykeltjuven

Publicerad 2014-12-09 17:24:49 i Ningbo, Kina

I går läste jag en krönika som handlade om att livet inte alltid blir som man tänkt sig. Och det kan man ju bara hålla med om. Att vi skulle flytta till Kina var knappast något som fanns i våra tankar och planer för tre år sedan. Efter att jag läst detta och reflekterat över att många förändringar faktiskt blir till det bättre även om de inte är planerade, tog jag cykeln till Decathlon för att laga en punktering. Och passa på att handla lite. Bland annat tappade jag cykelnyckeln på vägen dit så jag var tvungen att köpa ett nytt lås. Killen som hjälpte mig laga däcket beundrade min cykel och pratade varmt om den hur fin den var. Han gillade också att cykla och det var roligt och märkligt att prata med honom för han var en kinesisk version av Axel Boström. Sättet, ansiktsdragen, leendet, allt. För kalaset betalade jag 11.40 RMB (ca14 kr) inkl slang och arbetskostnad. På vägen hem satt jag och tänkte på hur mycket jag tycker om min cykel, att jag när jag trampar omkring på den upplever glimtar av lycka över att jag cykla igen, något jag inte kunnat på många år pga värken. Och framförallt är det så kul att ta sig fram genom stan på cykel.
 
Att det inte blir som man tänkt sig fick jag erfara redan idag. För vem kunde tro att en kort sväng till affären skulle sluta på en polisstation någonstans i Ningbo. Efter att ha handlat lite till Ayi kom jag ut och upptäckte att cykeln var borta. Först gick jag och letade, ibland brukar vakterna som går omkring på parkeringen flytta dem om man ställt sig lite tokigt. Men den var spårlöst borta. Efter att ha ringt Linda som kunde förklara för vakten att cykeln var borta, fick jag bra hjälp. Sex vakter var involverade i försvinnandet och en hjälpte mig att ringa polisen, som kom med blåljus. Med hans hjälp gick vi igenom övervakningskamerorna och på film kunde vi se hela händelseförloppet där en figur klipper låset och trampar iväg. Därefter fick jag åka polisbil till polisstationen, men väl där kom vi inte längre eftersom jag i vanlig ordning inte bar på mig pass och uppehållstillstånd. Lite svettigt blev det när de började fråga om uppehållstillstånd, hemförhållanden, var jag kom ifrån, hur jag bodde och med vem, vilka kinesiska vänner jag hade osv. Jag och Linda ska åka dit i morgon, med alla papper, och göra en formell anmälan. Sen får vi se vad som händer. Bilderna från övervakningskamerorna var inte så bra och med tanke på att sex miljoner människor bor här kan jag nog glömma att jag får återse cykeln igen. Jag måste i alla fall försöka på polisens inrådan. Jag kan inte säga annat än att de tar stölden på allvar. Förmodligen tyckte de lite synd om mig för jag såg nog ut att börja gråta när som helst. Jag är riktigt ledsen att jag blivit av med min viktigaste ägodel. Många mil har det blivit och jag kommer nog inte att hitta en cykel som passar mig lika bra som den här gjorde. Plus att tilliten har fått sig en törn.
 
Blev skjutsad hem med samma polisbil och vakten utanför compoundet höll på att tappa hakan när vi kom. Jag kan tänka mig att det kommer bli en del prat om vad “laowaien” har gjort. Hela samhället är kameraövervakat och så även hela vårt hus. Det är omöjligt att vara anonym här och jag kan bara hoppas att det även gäller vissa cykeltjuvar...
Kommentarer (0)

Reklamfilm

Publicerad 2014-11-25 08:56:30 i Ningbo, Kina

Elsa blev tidigare i höstas tillfrågad om hon ville vara med i en reklamfilm. Produkten som filmen skulle marknadsföra var en "lera" som hon älskar att använda. Hon kan sitta i timmar och göra figurer av leran som lufttorkar. En av delägarna i företaget var med hela dagen och det hade varit intressant att prata mer med honom om marknadsföringsstrategi mm. Jag glömde till och med fråga om var det är tänkt att filmen ska sändas. 
 
'
 
Lite styling innan tagningarna. Elsa sa själv i från när de ville sätta på läppstift på henne. Bra jobbat, säger jag!
 
Filmteamet var oväntat duktiga och seriösa. Det fanns en viss bävan att inspelningen inte skulle vara så välorganiserad men som tur för barnen utnyttjades tiden effektivt med minimal dötid mellan tagningarna. Det trots att man var tvungen att bygga nya kulisser för varje scen. Det var intressant att sitta vid sidan om och studera deras ledarskap  och gruppdynamik. . 
 
Barnen blev väldigt väl omhändertagna och filmteamet hade änglars tålamod. Med tanke på att regin var på kinesiska och engelska så krävdes det förstås full koncentration och det tillsammans med en varm och surrig miljö var förstås utmattande. Till och med för mig som bara satt vid sidan om.
 
Elsa med två fina tjejer från Norge, varav Alma är tillika klasskompis. De kom till Ningbo för 5 år sedan och skulle stanna ett år..... 
 
På vägen hem var Elsa trött och pratade om att hon förmodligen var utbränd. Hur det uttrycket har nått hennes öron är oklart men förhoppningsvis kommer hon tillbaka. Det skulle vara tråkigt om hennes yrkeskarriär var över redan innan den börjat! Ersättningen underlättar förmodligen återhämtningen; om inte annat så ställer JAG upp och pysslar med lera för 2900 sek.
 
Kommentarer (2)

Lördag i Ningbo

Publicerad 2014-11-15 19:17:00 i Ningbo, Kina

Vår dag har nog inte varit densamma som för den typiske kinesen som jobbar från tidig morgon till tidig kväll, vardag som helgdag. Dagen inleddes med en timmes träning på gymmet. Jag kan inte påstå att det känns särskilt lockande att direkt från sängen hoppa i träningskläderna, men efter träningspasset är man desto nöjdare med sig själv. Och har man mindre än 100 steg till ett bra gym finns ärligt talat inga bra ursäkter för att inte gå. Därefter tog vi cyklarna till CoB där vi klippte oss och det här är en sak som jag särskilt uppskattar med Kina. Det är inte som i Sverige där man innan ska boka tid flera veckor i förväg oavsett vad man ska göra, utan här gör man vad man vill när andan faller på. Vill man klippa sig stegar man bara in på en salong, blir klippt och går sedan ut. Detsamma gäller läkarbesök, massage osv. Vi klippte oss på ett lite dyrare ställe, men för de knappa 90 kronorna fick man håret tvättat och huvudmassage. På vägen hann jag bli förälskad:
 
 
Jag var även tvungen att ta detta kort. Jag har sett dessa damer vid andra tillfällen sittandes på sina kontorsstolar på trottoaren. Tänk om jag ändå kunde prata kinesiska, det är så mycket jag skulle vilja fråga dem om…
 
 
Vi fick även chans att för första gången åka Ningbos nybyggda metro för vidare resa in mot centrum. Detta för att äta lunch tillsammans med Alexandra och håll i er, Alexandras pojkvän. När jag höll på att klä mig inför den stundande lunchen slog det mig som en chock och blixt från en klar himmel att jag är på väg in i en ny roll, som blivande svärmor. Och det kändes, svårt att hitta orden men, konstigt och lite nervöst men ändå inte. Precis som sin mor (!) har Alexandra mycket god smak och vi litar helt på hennes omdöme. Vi tyckte om Appu från Indien direkt och förutom att han var artig, ambitiös och mogen för sin ålder så gör han Alexandra glad, vilket är det viktigaste. Det kändes så självklart att se dem tillsammans och även om Alexandra emellanåt ville sjunka genom jorden pga sina pinsamma föräldrar, så tror jag hon var stolt att få presentera honom för oss.
 
 
På eftermiddagen följde jag med Elsa på fotmassage och blev som vanligt plågad i en dryg timme, men fördelen är att man inte känner av nackvärken när resten av kroppen gör lika ont. Känslan efteråt är dock så, så skön. Blåmärkena från förra massagen är fortfarande kvar
 
 
Kvällen tillbringades med den från Sverige återvändande Seth. Han har varit saknad av hela familjen och fem timmar försvinner fort i hans sällskap. Många djupa, svåra och filosofiska frågor avhandlades under kvällen och stort fokus låg på framtiden men också på skillnaderna mellan Sverige och Kina. Den största skillnaden är kanske den mentala inställningen bland befolkningarna, tonvikten på vad som är viktigt i livet. Ett konkret exempel är det jämfört med Kina gnälls mycket i Sverige. Här lägger man ingen energi på sådant. Här finns inga problem, bara möjligheter. Kanske presenteras inte alltid de bästa lösningarna men hela tiden finns ett driv framåt. Det här skulle man kunna skriva hur mycket som helst om men eftersom jag nu är trött konstaterar jag att bara att det inte kommer att bli helt enkelt att flytta hem igen. Och det ligger ingen snobbism (om det nu är ett ord) i det uttalandet, utan det är snarare att det på många sätt är enklare att leva när mei wenti (det ordnar sig)-mentaliteten omger en. När största nyheten i VK är att det saknas garderob i kulturväven säger det en hel del om vilken bubbla vi Umebor och svenskar trots allt lever i.
 
Det har varit en riktig glidardag men det har varit två mentalt och värkmässigt jobbiga veckor och tacksamheten att få uppleva en sådan här dag mitt i allt är stor.
Kommentarer (0)

Shanghai i dagarna 2

Publicerad 2014-11-10 05:04:00 i Ningbo, Kina

Två dagar i Shanghai Äntligen fick vi möta upp de efterlängtade besökarna på Pudong airport. Lite surrealistiskt var det att se mamma, Anna, Elenor och Alva på kinesisk mark. Men förstås väldigt, väldigt roligt! Anna och Elenor är två av de roligaste människorna jag vet och de två tillsammans är en livsinjektion. De såg betydligt fräschare ut än vad jag gör efter att ha rest 18 timmar med flyg och redan kl 8.30 var alla redo att utforska Shanghai. Eftersom det är enkelt att ta tunnelbana från flygplatsen gjorde vi det och behövde bara gå en liten bit för att komma fram till hotellet. Vi bodde på Charms hotel och det rekommenderas. Rent och billigt, ca 300 kr per rum (dock ingår inte frukost) och gångavstånd till Nanjing road och the Bund. Dessutom välutrustat om lusten skulle falla på. Vi låste in väskorna på hotellet och började med att gå till Nanjing Road. Denna shoppinggata som har 1 miljon, 1 MILJON, besökare varje dag kändes som en bra inledning att strosa omkring på. Och lite roligt är det när man i denna stad med 23 miljoner invånare stöter ihop med en granne från Ningbo. Vi skrattade åt det faktum att vi möttes inne på klädbutiken Forever 21. Ingen av oss tillhör den tänka målgruppen direkt.
 
Eftersom det är svårt att återge allt vi gjorde, som att jag, mamma och Anna lyckades, tappa bort resten av gänget där på Nanjing road, och vi som de tre personer med minst lokalsinne skulle leta oss tillbaka till hotellet och andra små incidenter, går vi direkt över till nästa stopp som var fake market, där vi fördrev några timmar. Mamma och Per parkerade sig efter ett tag på en restaurang där vi senare också åt middag, men vi andra gjorde en del fynd. Tunnelbaka tillbaka för att få se the Bunds och Pudongs skyline by night, vilken är riktigt, riktigt fin. När vi var i Hong Kong, lyckades vi besöka den välkända vyn och skylinen precis under den timme det var Earth hour. Därför uteblev effekten lite men frågan är om inte Shanghais är häftigare även om Hong Kongs är upplyst. Men tummen upp för Hong Kong som anammar och uppmärksammar Earth Hour!! Det är bara en av de stora skillnader i inställning mellan fastlandskineser och hongkongkineser.
 
Lite tråkigt är det när vi tagit hur många fina bilder som helst under veckan och så visar de sig vara alldeles för stora för att ladda upp här på bloggen. Därför får ni ta del av en komprimerad version av nästan varje bild. Förhoppningsvis går det i alla fall att se vad de föreställer.
 
Här ser man Pudong. Svårt att tro att hela området har vuxit upp på bara dryga 20 år.
 
 
 Här en del av The Bund, Zhongshan Dong Yi Lu, fylld med symboler för den västerländska handelsmakten med bla Tullhuset, North China Daily News-byggnaden, Chartered Bank Building.
 
Vi var långt ifrån ensamma att gå ner mot the Bund. Det är svårt att uppskatta antalet människor men det är första gången jag upplevt något som kan klassas som trängsel i Kina. Så ja, det var många. Polisen i sällskapet gick omkring och var fascinerad över att det var så lugnt. Inget bråk, ingenting. Att ingen är onykter, trots att det var lördagkväll, har nog en hel del med saken att göra. Jag har hittills inte sett en enda onykter kines sedan vi flyttade hit och jag måste ta reda på vad det beror på. Fylla finns säkert och jag har hört att de är liberala när det gäller åldersgräns på barer och pubar, om det ens finns någon sådan. Men något samhällsproblem är det inte och det är skönt. Jag tror det kan ha att göra med deras inställning till livet. Jag vill beskriva dem som fatalister eftersom de har en förmåga att acceptera det som är. Och jag är avundsjuk, jag vill också ha den förmågan. Det är ett sätt att nå sinnesfrid.
 
Avsaknaden av alkohol (och höga straff) påverkar också säkerheten. Ingenstans i världen har jag känt mig så säker och trygg som här. Det är svårt att beskriva den känsla som infinner sig när man rör sig i olika miljöer men här har jag aldrig varit rädd. Det är värt hur mycket som helst att tjejerna kan röra sig ute på kvällarna utan vårt sällskap. Varken i USA, Malaysia, Vietnam eller något av de andra länder vi besökt skulle jag ens överväga att låta dem gå ut själva på kvällarna. I Shanghai bör man kanske vara något mer uppmärksam när det gäller ficktjuvar mm, klimatet är lite annorlunda där än i Ningbo, men än så länge har vi klarat oss.
 
Att ta sig fram gående längs gatorna gör att man får se saker man annars lätt missar. Och det var intressant att gå tillsammans med nya ögon i form av Anna och Elenor, som noterade saker som jag annars inte skulle ha gjort. Jag saknar lite av den nyfikenhet som främst Elenor har. Jag tror att min skepsism mot framför allt vilka djur som kan befinna sig bakom köttet och min känslighet för lukter, gör att jag automatiskt tittar bort från alla matstånd. Tack vare dem har jag vågat mig på att smaka en hel del och det har uteslutande varit en positiv upplevelse.
 
 
 
 
Ja, kanske inte allt..
 
 
 
Ibland, eller ganska ofta, förstår jag inte hur kineser tänker. Stolt blir jag över mina döttrar och deras empati för andra varelser. Mitt på trottoaren satt en hundvalp i en liten bur, i gassande sol utan vatten. Först fyllde de på valpens vattenskål och sedan gick de sonika in till ägaren och talade om för honom att han måste ge hunden både vatten och skydd mot solen. De gav sig inte förrän han gick ut och fixade det. Det hör nog inte till vanligheterna att en vuxen blir tillsagd av ungdomar i Kina, han såg ganska förvånad ut, men förhoppningsvis fick han sig en tankeställare. Det går inte att rädda alla hundar, men för varje själ som får det bättre tänds en låga av hopp om en bättre värld, även för hundar.
 
 
 
All denna text och jag har inte ens kommit till dag två ännu. Lite snabbt säger jag att vi promenerade till Yugarden, ett spännande, myllrande område men som inte är så gammalt som det ser ut (inte helt ovanligt i Kina). Det var första gången jag var där och vi upptäckte mycket spännande på vägen dit. Stora apotek med traditionell medicin, väldigt billiga marknader mm. Väl inne på området träffade vi på en engelsktalande kines som tyckte att vi skulle gå upp på ett av taken för att fota utsikten. Som av en händelse visade det sig att han hade en restaurang/tehus på samma våningsplan. Jag satt mest och var orolig över att han skulle skinna oss. Framför allt i Beijing har man satt i system att locka med sig utlänningar till tehus, som sedan får betala en väldigt saftig nota. Men i det här fallet var det fasta priser och en mycket trevlig stund. Värden och hans personal bjöd på sig själv och vi fick för första gången vara med om en teceremoni. Bland annat fick vi provsmaka två teer, Romeo och Julia. Ni får själva gissa vilket som var vad.
 
 
 
 
Gästerna åt för första (?) gången med pinnar, med varierande resultat. Nudlarna flög och gled och hur delar man en dumpling med två pinnar? De kan i alla fall skylla på att de är nyanlända. Jag däremot.....
 
 
 
Lite fler bilder från Yugarden innan vi blev upphämtade av våra chaufförer vid hotellet. Eller, vi hann inte ens in till själva, den enligt ryktet, vackra trädgården som ligger mitt i alltihopa. Vad synd, vi måste nog åka dit igen…
 
 
 
Starbucks coffee, alltså. De är skickliga. Jag skrev ett arbete om dem när jag läste internationell marknadsföring. Att etablera sig och dessutom göra succe i Kina, ett land där man inte ens dricker kaffe är bara det fascinerande. Att dessutom få öppna cafeér på kulturmässigt viktiga platser, som Den förbjudna staden, är ännu mer otroligt. Yugarden tror jag iofs inte räknas som en sådan men ändå.
 
Ytterligheternas Kina. En Porsche parkerad intill ett litet, litet skjul med en liten, liten säng. En bostad under ett träd
 
Överallt är en plats att hänga tvätt. Det var bara att ducka för att slippa bli blöt i håret.
 
Ett och ett halvt dygn i Kina avklarat...
 
 
 
Kommentarer (2)

Efter solsken kommer regn

Publicerad 2014-11-08 11:42:00 i Ningbo, Kina

Jag har varit sängliggande sedan släkten åkte hem. Jag vet inte om det är släkten eller mina ambitioner som framkallat den kroppsliga utmattningen. Först värk och nu i feber, bihåleinflammation och med sprängande huvudvärk. Jag har missat mycket eftersom jag snällt fått ligga hemma medan familjen varit runt på diverse saker. I tisdags ett bröllop, betydligt högre klass än det förra. Linnea gick omkring och njöt av alla lyxbilar som stod uppradade efter varandra och maten hade visst varit väldigt god. I dag är de i väg på utflykt.
 
Men en sak har inte gått mig förbi; en liten historia som jag fått ta del av. På varje våningsplan finns två lägenheter och i mitten finns en soptunna som man delar med grannen. En dag när Arna skulle lämna sina sopor står där en kartong, vidöppen, med något som man helst inte vill veta hur och vad den använts till. Framför allt vill man inte ha den informationen om sina grannar. Förtvivlat försöker jag sudda ut vissa bilder i mitt huvud...




Kommentarer (0)

Genom dimman

Publicerad 2013-12-11 08:38:12 i Ningbo, Kina

Nu har det varit en jobbig period här i Ningbo. Alla har varit mer eller mindre sjuka med illamående, huvudvärk, förkylning och feber. En tänkbar anledning till det fick vi i går när vi hörde att luften aldrig varit så dålig i Ningbo som den varit de sista veckorna. Gränsvärdet för EU ligger på 20 (osäker på enhet). Laoweitan, ett område en bit härifrån, har uppmätt 760(!) som mest. Då ska man betänka att Ningbo är en av Kinas renaste städer. Barnen har inte fått vistas ute under den här tiden och vi börjar undra vad vi gett oss in på...

Som tur är ser kinesiska myndigheter allvarligt på situationen och förbjuder....alla små gatukök som grillar med kol. Det känns tryggt att vara i goda händer..

Kommentarer (1)

Kina runt på cykel-nästan

Publicerad 2013-10-31 02:18:00 i Allmänt

Förra veckan var jag ute och cyklade, i dubbel bemärkelse. Skolan skulle fira united nation day och då skulle varje land bjuda på typiska rätter. Jag funderade och funderade men kom inte på en enda rätt att laga. Eller rättare sagt så var det alltid någon ingrediens i varje rätt som inte går att få tag på här i Kina. Så jag tog ett, då bra, beslut att ta cykeln till Metro som har det största utbudet av utländska varor för att få inspiration. Metro ligger ungefär 6 km från vår lägenhet. Lätt som en plätt tänkte jag, tog fram en karta, räknade antalet korsningar jag skulle passera, skrev ner gatnamnen där jag skulle svänga och begav mig av. Inget av gatnamnen stämde och jag fick gå på känsla (och när det gäller lokalsinne är den inget att hänga i julgranen). Till slut, när jag var redo att ge upp, kom jag fram. Från baksidan, men ändå. Yes, himmel vad bra jag är tänkte jag och hade förträngt att det var en hemresa också. Under den blev jag klart varse om att det är en sex-miljoners stad vi befinner oss i. Paniken började närma sig när det började mörkna ute. Jag kunde inte ta en taxi hem för då skulle jag aldrig få tillbaka cykeln, jag kunde inte fråga någon om vägen eftersom jag inte skulle förstå deras förklaring på kinesiska. Samtidigt kunde jag inte låta bli att fascineras över det jag såg. Vägg i vägg med bilaffärer där man säljer lyxbilar som RR, Bentley, Porsche m fl ligger små trånga gränder med fallfärdiga hus, lokala marknadsstånd och ett myller av folk.

Trafiken på stora vägar flyter bra och jag har lärt mig läsa alla pilar hit och dit. När fotgängare har grön gubbe vet jag numera att minst två bilfiler har grönt över övergångsstället samtidigt och att bilisterna anser att de har företräde. Sedan är det ju dessa motorcyklister som dagligen utmanar ödet genom att köra precis hur som helst. Men när man kommer till de mindre vägarna (ett körfält i varje riktning) är det anarki. Jag önskade flera gånger att jag var snabbare med kameran för det är helt fascinerande att betrakta. Och mitt i allt ihop ska man försöka kryssa fram mellan alla bilar, mopeder och fotgängare. Att cykla i Kina är inte så mycket en fysisk utmaning som en mental. När jag kom hem satte jag mig ner och där satt jag och stirrade tills jag gick och lade mig. För hem kom jag till slut, med allt annat än ingredienser till någon maträtt. Resultatet: en äppelkaka och en mycket trevlig dag på skolan.

 

 

 Jag vet inte hur jag i fortsättningen ska kunna motivera att jag måste ha bil när jag ska veckohandla på Maxi efter att ha sett den här kvinnan. Här ser man möjligheter och inte problem.
 
 

Här går det inte att misslyckas som kund. Antingen blir man nöjd eller så blir man nöjd. Fler butiker borde ha den slogan!
 
Mer bilder från cykelturen kommer när jag lärt mig föra över bilder från telefonen till datorn....jag har en kinesisk telefon, en kinesisk dator med programvaran (heter det så?) Ubuntu. Därmed vill jag säga att det datorns fel och absolut inte handhavarens, att det tar lite tid.
Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela