swedeinchina.blogg.se

Vill bara meddela att vi lever och frodas trots att jag inte skrivit på ett tag. Jag påbörjade några inlägg när vi var i Malaysia, men på vägen hem gick datorn sönder. Jag hävdar att det berodde på Pers alla whiskyflaskor som han köpt med sig för en spottstyver i/på Langkawi, och fyllt ut alla väskor med. Det visade sig att affärsmännen för flera år sedan gjorde ett gigiantiskt inköp av single-malt whisky, fina sorter. Det man hade missat var att Malaysierna inte dricker sådant och att utlänningar förmodligen inte har kunskap om vilket sortiment som finns och därför är man nu tvungen att slumpa bort flaskorna för att bli av med dem. Langkawi är dessutom en skattefri zon så det var billigt redan från början. Oavsett vem jag ska skylla på, är vi en dator fattigare och men en massa flaskor whisky rikare. Det är ju trevligt för Per.. Mer om Malaysia kommer senare.

 

Vi kan i alla fall konstatera att vi har det bra. Vi har det senaste halvåret hunnit se Thailand, Vietnam, Malaysia och, förstås, Kina. Alla resor har varit extremt lärorika men det har inte varit enbart positiva upplevelser. Kina framstår som ett extremt utvecklat land jämfört med de övriga länderna vi rest i, och vad man tittar på beror förstås på vilka glasögon man har. Om man bara är turist är det förstås trevligt och skönt med värme, bad och upplevelser men för min del har det varit svårt att inte se det slitna, underutvecklade, fattiga och dåligt förvaltade av miljön. Däremot är jag väldigt tacksam att jag återigen fått chansen att resa igen, något som jag aldrig trodde skulle hända igen efter bilolyckan. Jag konstaterar dock att man ser saker och ting på ett annat sätt när man reser som 19-åring och som 43-åring. Och även om kroppen inte håller riktigt för allt resande, jag kan vara med på ungefär hälften av sakerna som alla andra, så kan jag ändå vara med. Jag hoppas jag kommer hem som en ödmjukare människa, för förändrat mig har resan gjort och jag tror det kommer att ta tid att bearbeta allt vi varit med om.

 

Väl hemma i Ningbo har jag arbetat med en uppsats i Kinesisk historia där jag tittar på hur djuren har det i dagens Kina. Jag kan säga att det inte har varit något muntert arbete. Just nu känns det som att någon slitit ut hjärtat ur bröstkorgen, slitit sönder det i femtielva delar och lyckats peta tillbaka en geggig sörja. Ändå ska jag ta mig igenom det, om det så ska vara det sista jag gör. Om jag tycker att det är jobbigt, hur tycker inte djuren som utsätts att det är? Att djurhållningen var kass i Kina visste jag men det jag nu har läst om går inte ens att ta till sig. De västerlänningar som besöker exempelvis björnfarmar blir aldrig desamma som innan de gick in. Och min fråga i uppsatsen är förstås hur människor dagligen kan arbeta i dessa miljöer utan några problem. 

 

 

Så här kan de asiatiska björnarna ligga dag ut och dag in på de kinesiska björnfarmarna för att de ska tappas på galla. Många gånger är det ett öppet sår rakt in till gallan och den används till allt från traditionell kinesisk medicin till tandkräm. Det finns alternativ till gallan i form av örter och man har hittat allt från cancerogena ämnen till medicinrester i gallan och ändå......(bild kopierad från Animals Asias hemsida)

 

Som med så mycket annat här i Kina (och Asien) är saker och ting så annorlunda att det inte går att förstå förrän man varit här-och knappt då. Och väl här kan man, om man vill, leva med skygglapparna på. Och man måste det ibland, annars klarar man inte av att vara här. Kina är ju stort och lever man i en stad som Ningbo kan man delvis sålla bland intrycken. Här lever många ett ganska bra liv men vi har ju bara sett en liten del av Kina ännu. Klyftorna mellan människorna i Kina är giganta, både ekonomiskt och socialt. Och det kan förstås tyckas märkligt att fokusera på djurens hantering, men det behövs engagemang för båda. Och det är belämmande att se hur eftersatt forskningen och engagemanget för djuren är. Det finns dock en ljusning men det är en lång, lång väg att gå... Jag kan ibland fnissa lite när jag tänker tillbaka på förra sommarens frågesport om Kina, som Elenor och Jonas hade ordnat. Då var det inte mycket jag kunde om Kina och jag inser hur mycket jag faktiskt har lärt mig under det senaste året.

 

I går var ett tillfälle där vi blev smärtsamt påminda om att vi befinner oss i Kina. Vi hade släpat med oss barnen på en långpromenad. Vi behövde alla röra på oss och luften var helt ok för att vara ute i. Efter en kvarts promenad såg vi först några hönor, mitt i stan, spatserande omkring på promenaden. Inget fel med det, de satt inte inburade och efter fredagens syn med två får som stod parkerade utanför en butik så slutar man förvånas med det man ser. Men strax efter det att vi såg hönorna låg det en bedårande liten valp på trottoaren, på ett brunnlock som förmodligen var ganska varmt och skönt för valpen att ligga på. Vi tittade in på rivningsområdet/soptippen som låg i anslutning till trottoaren och såg vi den förmodade tiken och i några ruckel satt det folk (förmodligen deras bostad). Chocken kom när valpen reste sig för att gå in på tomten; hela bakkroppen var, inte förlamad, men stel och bakbenen rörde sig inte. Och vad gör man då? Det slutade med att vi gick med tunga steg därifrån trots att första instinkten var att ta med sig valpen till veterinären. Men med risk för rabies och andra sjukdomar törs man inte bara ta med sig en hund hem. Vi drog till slut slutsatsen att valpen var omhändertagen av människorna intill (även om jag inte riktigt litar på att det är så) för den såg relativt välnärd ut. Vi kommer att åka dit igen med något för den att äta och hålla lite koll på den, men i ett sådant här fall önskar man att man hade ett facit på vad som är rätt beteende...

 

Det kinesiska nyåret är i antågande och nu börjar läckerheterna dyka upp i butikerna. Vad sägs om:

 

Halvdöd sköldpadda?

 

Gigantisk guldfisk????

Can´t wait!

 

Två dagar innan vi åkte till Malaysia anlände Marie, Ulrik, Kaisa och Sofia. Besökarna var efterlängtade och vi är glada att de ville tillbringa julen med oss. Innan de kom började vi inse att det var ett dåligt beslut att stanna i Asien över jul. Alla längtade hem och vi saknade dem där hemma. När familjen Mattsson kom lättade allt, lite välbekanta ansikten var det vi behövde!

 

Dagen innan vi skulle åka besökte de den läkare/sjukgymnast/akupunktör som vi hört talas om så länge. Själv var jag inte med eftersom jag var rädd att akupunkturen skulle trigga igång min värk och att resan till Malaysia skulle bli förstörd. Glada i hågen kom de tillbaka, spridandes en stark doft av suspekta dofter och med minskad värk. Ulrik som har kämpat med frozen shoulder i ett och ett halvt år var särskilt fascinerad att han nu kunde lyfta armen igen. Det är andra fallet av frozen shoulder som samma läkare botar, som vi hört talas om. I Sverige får man räkna med upp till två års värk och träning - här har de aldrig hört talas om att det tar mer än två veckor. Det är nästan magiskt; från att inte kunna lyfta armen så kan man efter ett nålstick vifta med den hur man vill. Jag var nog minst lika glad som Marie och Ulrik, har man levt med värk så blir man så glad för andras skull om de slipper den.

 

Samma dag vi skulle åka vaknar jag själv jättedålig. Lilla julafton kvällen innan hade gått bra och även seminariet på natten hade flytit på väl. Men som sagt, när jag vaknade, vaknade jag med den värsta värk jag haft sedan jag flyttade till Kina. Jag var helt utslagen och jag är så tacksam att Marie och Ulrik ryckte in och tog hand om barnen och matlagning. På eftermiddagen bestämde jag mig för att följa med dem på deras återbesök. Jag hade ingenting att förlora, jag hade redan nått botten när det gällde värken så mycket sämre kunde det inte bli.

 

Jag önskar dock att jag var lite mer vid medvetande för det var onekligen fascinerande att komma in hos honom. Det var mycket folk I det lilla rummet, luften var tjock av rökelse och alla blickar riktades mot oss. Det finns inget som heter sekretess utan alla lägger sig i de övrigas sjukdomar. Framförallt drog Marie, som är lång, blond och snygg, blickarna till sig och när läkaren bad Ulrik ta av sig tröjan sträckte alla lite extra på nackarna och det tittade fram ansikten överallt från de små båsen.

 

Själv kom jag in som ett lik. Läkaren börjar alltid med att ställa diagnos genom att känna på pulsen. Han sa någonting om alla...utom mig. Han kände, tittade på mig, kände igen osv. Till slut fick jag gå och sätta mig på en pall och han började sticka nålar. Jag var så pass påverkad att det var svårt att känna om det blev bättre eller sämre. Någonstans inom mig hade jag hoppats på att bli botad av ett enda nålstick som alla andra jag har hört talas om, men det kommer inte att bli fallet. När inte det fungerade tog han fram ett ben och skrapade mot nacken. Läkaren sa inte mycket men såg mer och mer fundersam ut. Inte heller det hjälpte och när jag sedan fick springa ut i korridoren och må illa (extremt förnedrande situation) insåg jag att jag måste hem och tillbaka till sängen. Jag gick in till läkaren igen och sa att jag var på väg hem. Hans ord ekade i huvudet medan jag stapplade hemåt -Gå hem och vila du, I think you have a cold.

 

 

Eller som vi i Kina säger: Melly Chlistmas

 

I mitten av december håller julen på att komma på allvar även i Kina. Gisela och jag ordnade en jullunch för de skandinaviska fruarna. Mycket trevligt, och särskilt uppskattade jag att få arbeta ihop med Gisela, en fantastisk trevlig kvinna från skåne.

Vi höll till i Giselas lägenhet som ligger i andra änden av huset och jag gick emellan lägenheterna med mat och stolar. På mig hade jag mitt förkläde i mormorsstil med äpplen på och mina röda dockstatofflor. Vid ett tillfälle fick jag hjälp av en kinesisk mamma med ett litet barn i barnvagn att hålla upp en av dörrarna in mot lobbyn. När jag hade gått igenom höll jag i min tur upp dörren till henne så att hon kunde komma igenom med barnvagnen. Hon blir glad och säger xie xie Ayi. Xie xie betyder tack och Ayi säger man till alla som kommer hem och städar och hjälper till hemma. På lunchen sa jag att jag hade blivit utnämnd som Ayi och att jag var lite stött över det. Nej, nej det ska du inte vara, det är mer ett vördnatsfullt uttryck för....äldre tant. Ja men då så. Då är det helt ok.

Jag och flickorna tog bussen för att åka och köpa lite julklappar den 15 dec. Strålande väder, som en junidag hemma, men luften fortfarande dålig. Det var första gången vi åkte buss en lördag och jag vet inte om det alltid är mycket folk på lördagar eller om det var för att julen börjar närma sig, men det var mycket folk i bussen. När jag och tjejerna klev på blev vi snabbt bussens attraktion. Vi stod upp och stackars Elsa hamnade brevid en pratglad kinesisk man med förmodligen några droppar under västen. Han pratade konstant med främst Elsa under hela bussresan. Women bu neng Zhong wen, vi pratar inte kinesiska, försökte jag säga men som vanligt är det ingen kines som förstår vad jag säger så han bara log, nickade och fortsatte babbla. Det enda jag kunde uttolka av hans 20 minuter långa harang var att han var fascinerad över att jag hade tre döttrar. Är man utlänning är man undantagen enbarn regeln, annars är det inte ovanligt att man får betala runt 200 000 kronor per extra barn (beroende på inkomst). Det är dock på väg att ske lättnader, eftersom man har insett att det i framtiden inte kommer att finnas tillräckligt med folk att ta hand om den äldre generationen.

 

 

I mitten av december håller julen på att komma på allvar även i Kina. Gisela och jag ordnade en jullunch för de skandinaviska fruarna. Mycket trevligt, och särskilt uppskattade jag att få arbeta ihop med Gisela, en fantastisk trevlig kvinna från skåne.

Vi höll till i Giselas lägenhet som ligger i andra änden av huset och jag gick emellan lägenheterna med mat och stolar. På mig hade jag mitt förkläde i mormorsstil med äpplen på och mina röda dockstatofflor. Vid ett tillfälle fick jag hjälp av en kinesisk mamma med ett litet barn i barnvagn att hålla upp en av dörrarna in mot lobbyn. När jag hade gått igenom höll jag i min tur upp dörren till henne så att hon kunde komma igenom med barnvagnen. Hon blir glad och säger xie xie Ayi. Xie xie betyder tack och Ayi säger man till alla som kommer hem och städar och hjälper till hemma. På lunchen sa jag att jag hade blivit utnämnd som Ayi och att jag var lite stött över det. Nej, nej det ska du inte vara, det är mer ett vördnatsfullt uttryck för....äldre tant. Ja men då så. Då är det helt ok.

Jag och flickorna tog bussen för att åka och köpa lite julklappar den 15 dec. Strålande väder, som en junidag hemma, men luften fortfarande dålig. Det var första gången vi åkte buss en lördag och jag vet inte om det alltid är mycket folk på lördagar eller om det var för att julen börjar närma sig, men det var mycket folk i bussen. När jag och tjejerna klev på blev vi snabbt bussens attraktion. Vi stod upp och stackars Elsa hamnade brevid en pratglad kinesisk man med förmodligen några droppar under västen. Han pratade konstant med främst Elsa under hela bussresan. Women bu neng Zhong wen, vi pratar inte kinesiska, försökte jag säga men som vanligt är det ingen kines som förstår vad jag säger så han bara log, nickade och fortsatte babbla. Det enda jag kunde uttolka av hans 20 minuter långa harang var att han var fascinerad över att jag hade tre döttrar. Är man utlänning är man undantagen enbarn regeln, annars är det inte ovanligt att man får betala runt 200 000 kronor per extra barn (beroende på inkomst). Det är dock på väg att ske lättnader, eftersom man har insett att det i framtiden inte kommer att finnas tillräckligt med folk att ta hand om den äldre generationen.

 

 

En ny värld har öppnat sig.... taobao.com

 

Nu ska jag bara gå kursen

När jag åkte härifrån i början av november var det shortsväder. Vi besökte då en stor klädaffär med rader av dunjackor och jag förundrades över att kineserna verkade har rustat sig för en vargavinter. Väl tillbaka är det fortfarande ganska varmt på dagarna men endast fyra-fem grader på nätterna. Foajen nere, som är den allmänna samlingsplatsen, har snabbt kylts ner och trots att vi har 21 grader i lägenheten går vi omkring och småfryser hela tiden. Hur stackarna som bor i betydligt sämre hus än vi klarar temperatursvängningarna är en gåta. Luftfuktigheten gör att kylan kryper in under skinnet.

 

Den första julen utomlands sägs vara den jobbigaste tiden för emigranter. Eftersom vi bara räknat med att vara borta ett år beslutade vi oss tidigt för att resa runt här i Asien istället för att åka hem. I stället får vi försöka göra det bästa av situationen så att barnen får uppleva julstämning även om själva julafton inte kommer att bli som den brukar då den firas i Malaysia.

 

Helgen inleddes med skandinavisk afton med jultema med julgranständning på Shangri-La, luciatåg och ett stort dukat bord med en kinesisk variant av skandinaviskt julbord. Betydligt godare än det låter! Elsa och hennes kompisar har tränat en gång i veckan inför luciatåget och som enda svenska fick hon lära dem hur orden skulle uttalas. Det är onekligen speciellt att få se luciatåg, det om något väcker julstämningen till liv. Tyvärr ansåg sig de två äldsta sig vara för gamla för att vara med, det spelade ingen roll hur mycket jag än mutade, bönade och bad. Nya tider även där, jag hoppas Elsa vill hålla liv i traditionen några år till.

 

 

Lördagen lades åt att inhandla varma kläder och sedan middag hos två våra nya vänner Arna och Martin och deras två döttrar som barnen umgås mycket med. De är från Danmark och det är otroligt hur trevligt man kan ha med två människor trots att man bara förstår hälften av vad de säger! Trots alla danska filmer och tv-serier jag sett kan jag inte påstå att jag lärt mig språket. Arna har varit till stor hjälp för mig (och de andra expat-fruarna) att komma in i det kinesiska samhället och hon är guld värd. Precis som flera andra som vi känner här håller de på att ta ställning över om de ska stanna två år till och det är verkligen inte ett lätt beslut att ta. Trots att man åker hit i intensionen att vara här en begränsad tid är det som att Kina kryper in i en och håller en kvar i ett fast grepp.

 

 

Söndagen ägnades åt julpyntning och pepparkaksbakning. Med risk för att för att låta allt för kommersiell så kan vi tacka IKEA för att julen nu hittat hit också. Trots granskningen av IKEA, att ägandet inte ligger i Sverige numera osv så ska företagets betydelse för Sverige och svenskarna inte underskattas. Det är inte bara vi som tar en tur dit, äter lite "svensk" mat och går omkring och får lite hemkänsla. Nu har lite julpynt smugit sig in i

 

Lyckan var dock fullkomlig när vi kunde avsluta söndagkvällen med spel och VINTERSTUDION! Att få se och höra Pops, Hård och de andra kommentera skidorna var ett, i brist på andra ord, ett "halleluja moment". Den ska nog få vintern att gå här också!

 

Nu är jag åter i civilisationen Ningbo efter två veckor i Sverige. Det var med rödgråtna ögon jag åkte hemifrån, det är inte lätt att lämna de man älskar, och resan de sista timmarna toppades med näst intill outhärdlig värk.

När vi skulle gå ombord på planet mellan Helsingfors och Shanghai var själva korridoren till planet full med poliser/tulltjänstemän med hundar. Alla kunde passera...utom jag. En av hundarna markerade på mina två väskor och jag blev snabbt dragen åt sidan. De förklarade att hundarna var utbildade att söka narkotika och pengar och trots att jag blev lite skärrad kunde jag inte låta bli att fnissa. Jag är nog den sista att gå omkring med droger eller stora summor pengar. Däremot hade jag stor övervikt på handbagaget, livsmedel som jag var osäker på om jag fick ha med mig in till Kina och dessutom mediciner i väskorna så jag hade verkligen inte lust att de skulle börja gå igenom dem. Med tanke på att hundar tränade på blod kan markera blod på en bärgad DC 3 som legat på havets botten i 40 år så finns det anledning att ha respekt för hundarnas nos. De frågade om jag hade pengar på mig. Jag tog fram 40 sek i mynt och 300 yuan. De nöjde sig med det och jag fick gå på planet. När jag väl satt mig ner var nästan det första de sa att de hade ett samarbete med Marimekko, att vi gärna fick använda filtarna men SNÄLLA lämna kvar dem. Det sa de inte på den förra resan så jag misstänker att ett visst svinn har uppstått. Kan ni förstå att det finns folk som tar med sig filtar från planet, BÅDE på dit och hemvägen?

Annars har det varit två veckor fyllda med starka känslor, värk, sköna hundpromenader, ärenden och god mat mm. Jag kunde inte göra hälften av allt jag tänkt men det som blev det blev. Jag inser att livet i Sverige går vidare lika bra utan mig. Liza såg så glad och tillfreds ut och haltar inget. Hon har funnits sig tillrätta hos mamma och det känns ju jätteroligt. Hon har fått nya hundkompisar och har fullt upp att skälla ut alla andra hundar som går förbi. I Innertavle har dock tystnaden infunnit sig och tjejerna har fått jättemysigt i huset. Glädjande nog verkar de trivas och de gör ett jättejobb med kaninerna. De andra djuren har det också bra och vi är så tacksamma över de som tar hand om dem.

 

Jag har insett att jag har en veckas ställtid både innan jag åker och efter att jag kommer fram när jag reser mellan Umeå och Ningbo. En vecka innan jag lämnade familjen här gruvade jag för att åka hem till Sverige, även om jag ville. Nu gruvade jag för att lämna Sverige trots att jag längtade efter familjen. Det är svårt att förklara känslan. När man lämnar ett land så stänger man en dörr till det stället och går in genom en annan. Förutom den första veckan där allt känns jättekonstigt så stänger man av allt som “finns på det andra hemma” och försöker fokusera på det som händer här och nu. Förmodligen gör jag det här onödigt komplicerat för mig själv men känslorna är svåra att styra över.

Jag bör nu hålla mig på en plats för jag märker att jag blir ännu mer förvirrad när jag befinner mig i den här ställtiden. Första dagen hann mamma två gånger spontant slänga ur sig: Hur står Per ut med dig?? Det är nog fler som ställt sig den frågan och att jag glömmer saker är nog inte min sämsta sida. Däremot sa min syster något som var gulligt, hoppingivande och det kommer att bli min tröst när jag känner mig glömskare än vanligt: när jag satt och beklagade mig att jag inte hade alla hästar hemma sa Anna att de ÄR hemma men de sover just nu. Tack kära syster för de orden! DE kommer jag inte att glömma!

Men glad blir man när Alexandra och Linnea möter mig på flyplatsen och Elsa har bakat en jättefin chokladtårta där det står välkommen mamma. Plus alla kramar jag fått av dem. Då började känslan infinna sig att jag nog fixar 6 månader till i Kina. Men ett par dagar till kommer jag att sörja de där hemma, grotta ner mig, lyssna på Lisa Nilssons senaste skiva och se på veckans brott.

En dag när tjejerna slutade skolan kom en av skolans vakter fram till dem. Han sa något åt dem på kinesiska, räckte fram en plastpåse och gick därifrån. När de öppnade påsen låg det en liten, liten hundvalp där. De ropade till vakten och försökte säga att de inte kunde ta emot den. Han visade tydligt att han inte ville ha tillbaka den. En dansk kille tog sig an den och lämnade in den till veterinären för undersökning så nu hoppas jag att den har blivit väl omhändertagen.

 

Själv skulle jag ha tagit hem den direkt så jag konstaterar att barnen tog ett mognare beslut än vad jag skulle ha gjort....

 

Det är hjärtslitande att se djuraffärerna ha hundvalpar i små burar. Vissa djuraffärer är väldigt välskötta men det finns tydligen riktiga skräckexempel. Det är glädjande att kineserna börjar se hundar som sällskapsdjur och inte mat, men de har mycket att lära om hundar. Jag undviker djuraffärer för att slippa se något som jag inte kan påverka men en gång kikade jag in i en. Där sitter nio collieliknande valpar i två väldigt trånga burar, snällt liggande still. Jag tänker tillbaka på mina valpar som tyckte det var djurplågeri att befinna sig i vår hundgård en stund varje dag. Oj, vad de satt och skällde för att de var tvungen att vara instängda på det där sättet och inte ha hela västra Innertavle som revir.

 

Här skulle det ha varit JÄTTEFINA, JÄTTESORGSNA BILDER PÅ DE FINASTE COLLIELIKNANDE VALPARNA, men vad kan jag säga, det är fortfarande fel på bildöverföringen från telefonen. Ska det vara en sladd eller nånting....?

 

(Barnen kanske har rätt, min humor börjar gå utför. Jag har legat i en och en halv vecka nu så jag är extremt sliten. I går var jag tvungen att åka ut för att handla lite. Glad att få komma ut tog jag cykeln till ett stor marknad med allt möjligt som går att få tag i. Allt gick bra tills jag kom till en liten butik som säljer leksaker i flerpack. Om man fyller år i Kina så ska man ge alla andra en present och därför finns det flera små butiker som bara säljer saker i 20-pack. Och där får jag syn på två lådor fyllda med runda plastlådor med lock. I den ena ligger det små sköldpaddor och i den andra ligger det små vattensalamandrar. Hade de tur var det en vattendroppe i varje liten låda. Alla djuren såg medtagna ut och jag såg åtminstone en död sköldpadda. I den stunden kändes det som att jag först skulle börja gråta och sedan övergick det till att nästan explodera av ilska. Återigen frustrationen att se någonting så onödigt och fel och inte kunna göra något åt det. Fortfarande sitter det en stor klump i magen över det jag såg. Undrar vad alla kinesiska barn som får en sköldpadda av sin kompis som fyller år gör med den när de kommer hem. Om den ens lever då..

 

By the way, ni ska nog inte låna badkaret om ni hälsar på oss....)

 

Förra veckan var jag ute och cyklade, i dubbel bemärkelse. Skolan skulle fira united nation day och då skulle varje land bjuda på typiska rätter. Jag funderade och funderade men kom inte på en enda rätt att laga. Eller rättare sagt så var det alltid någon ingrediens i varje rätt som inte går att få tag på här i Kina. Så jag tog ett, då bra, beslut att ta cykeln till Metro som har det största utbudet av utländska varor för att få inspiration. Metro ligger ungefär 6 km från vår lägenhet. Lätt som en plätt tänkte jag, tog fram en karta, räknade antalet korsningar jag skulle passera, skrev ner gatnamnen där jag skulle svänga och begav mig av. Inget av gatnamnen stämde och jag fick gå på känsla (och när det gäller lokalsinne är den inget att hänga i julgranen). Till slut, när jag var redo att ge upp, kom jag fram. Från baksidan, men ändå. Yes, himmel vad bra jag är tänkte jag och hade förträngt att det var en hemresa också. Under den blev jag klart varse om att det är en sex-miljoners stad vi befinner oss i. Paniken började närma sig när det började mörkna ute. Jag kunde inte ta en taxi hem för då skulle jag aldrig få tillbaka cykeln, jag kunde inte fråga någon om vägen eftersom jag inte skulle förstå deras förklaring på kinesiska. Samtidigt kunde jag inte låta bli att fascineras över det jag såg. Vägg i vägg med bilaffärer där man säljer lyxbilar som RR, Bentley, Porsche m fl ligger små trånga gränder med fallfärdiga hus, lokala marknadsstånd och ett myller av folk.

Trafiken på stora vägar flyter bra och jag har lärt mig läsa alla pilar hit och dit. När fotgängare har grön gubbe vet jag numera att minst två bilfiler har grönt över övergångsstället samtidigt och att bilisterna anser att de har företräde. Sedan är det ju dessa motorcyklister som dagligen utmanar ödet genom att köra precis hur som helst. Men när man kommer till de mindre vägarna (ett körfält i varje riktning) är det anarki. Jag önskade flera gånger att jag var snabbare med kameran för det är helt fascinerande att betrakta. Och mitt i allt ihop ska man försöka kryssa fram mellan alla bilar, mopeder och fotgängare. Att cykla i Kina är inte så mycket en fysisk utmaning som en mental. När jag kom hem satte jag mig ner och där satt jag och stirrade tills jag gick och lade mig. För hem kom jag till slut, med allt annat än ingredienser till någon maträtt. Resultatet: en äppelkaka och en mycket trevlig dag på skolan.

 

 

Några har undrat varför jag inte lägger ut några bilder på mig. Ja, svaren på det är många. Bland annat tror jag att världen blir en bättre värld utan en massa bilder på mig snurrandes runt i cyberrymden. Däremot har jag inga problem att blottlägga mina barn, vilket inte är helt logiskt. Jag ska för en gång skull frångå min princip att inte lägga ut en bild på mig och jag gör det i slutet av inlägget. Se och njut!

 

Barnen börjar bli stora. I dubbel bemärkelse kan man säga. Alexandra och Linnea har vuxit om mig. Vart tog de små trollungarna vägen? Jag tror att jag håller på att bearbeta att de är på väg att bli stora eftersom jag på nätterna har börjat drömma att de är små igen. Det är inte bara dem som är på väg in i en ny fas i livet, utan även jag. Från att alltid ha haft ett antal barn med mig vad jag än har gjort så kan de vara ensam hemma en stund. En kväll förra helgen samlades föräldrar och lärare på en pub och deltog i frågequiz. Tjejerna var hemma och hade hur roligt som helst. När jag ringde och pratade med dem sa Alexandra: -Du måste lära dig tagga av, mamma. Det är jätteskönt att vara hemma själv. Vad svarar man på det?!

 

Ett av skälen till att vi valde att åka hit till Kina var att barnen skulle få ta del av en ny kultur och ge dem perspektiv på hur bra de har det i Sverige. Önskan är att de ska börja uppskatta allt det där som de har hemma och som de (och även jag) tar för givet. Resultatet återstår att se men vi lever inte direkt i misär här. Vi har en fin lägenhet i ett exklusivt compound. Vi har även privatchaufför (västerlänningar får inte, och bör inte, köra här) och de går på en skola där alla elever har minst en förälder som har hög befattning. Dessutom är det mesta, utom livsmedel, billigt så man kan unna sig saker som vi annars inte gör hemma. Allt det här motverkar syftet litegrann.

 

Ningbo är en tämligen rik stad med många miljonärer, mängder av fina bilar och fina vägar, bra samhällsstuktur mm. Ännu lyxigare är det i Shanghai. Jag läste någonstans att privatpersoner som tillhör medelklassen i Shanghai har tillgångar för 10 miljoner (!) och mer. Det går förstås att diskutera hur de fått dessa tillgångar, men det blir intressant att se vilken påverkan dessa, allt fler rika kineser, får när de börjar bege sig ut i världen.

 

Det andra skälet var att vi skulle få vara tillsammans med barnen och ägna all fritid åt dem. Inget hus som ska renoveras, ingen bil som inte startar, inget jobb på gården osv osv. Men helt plötsligt när vi har all tid i världen att umgås, hinner barnen bara hem från skolan så går de in till var sitt rum och stänger dörren! Jag hinner knappt säga hej till dem så är de borta! Riktigt så osociala är de inte hela tiden, men de har kommit in i åldern när det inte är lika roligt att umgås med mamma längre. Hur det nu är möjligt? Bättre mamma får man leta efter, eller?! Jag börjar deras dag med att sjunga för dem på morgonen. Tror ni att de är tacksamma för det? Icket. Och jag förstår ingenting; vem vill inte vakna till skönsång? I och för sig minns jag hur pappa sjöng för mig och det var INTE uppskattat, men det är skillnad - jag sjunger ju bra! Förutom att jag är allmänt pinsam så är det tydligen extra pinsamt att jag skrattar åt mina egna skämt-som INTE ENS ÄR ROLIGA! Det finns dock en fördel med deras ändrade attityd och det är att jag har världens bästa hot att ta till vid behov. Och det här är ett tips till alla tonårsföräldrar: -Om du inte gör som jag säger kommer jag att komma och hälsa på dig på skolan en hel dag. Det fungerar varje gång!

 

Linnea är väldigt tystlåten i skolan, men direkt hon lämnar skolan tar hon igen alla ord hon inte fått ur sig under dagen. Och hon är en väldigt, väldigt rolig flicka! Vid middagarna håller hon låda så att vi andra vrider oss av skratt. Hon kommer även med underfundiga kommentarer som är så otroligt roliga och det var vid ett sådant tillfälle jag sa till henne att hon ärvt sin humor efter mig. Den min hon då visade sa allt. Helt spontant skrek hon nej och såg helt förfärad ut. Som om det skulle vara ett straff att ha fått min humor??!!

 

Som en morgon i Vietnam när Alexandra var väldigt länge på toaletten. Jag sa flera gånger till henne att jag var kissnödig. Till slut kom hon ut och sa att nu är toaletten ledig. Nu är det försent sa jag och började gapskratta. -Är du seriös skrek hon, gick in till sig och slängde igen dörren. Det är tacken för att man försöker sprida lite glädje här i världen...

 

Ha en trevlig helg!

 

 

Vi har ingen TV här. Eller rättare sagt, vi har två apparater men inga tv-kanaler. Jag tog enväldigt beslutet att vi inte skulle lägga ut 300 kr per månad för att se ett antal kinesiska kanaler. Västerländsk TV har tidigare inte existerat i Kina men nu går det tydligen att få tag i Discovery mm. Någonstans tog jag för givet att vi skulle kunna se svtplay eller andra svensktalande kanaler. Det går sådär kan jag säga. I stort sett det enda programmet vi får in på svtplay är Djursjukhuset. Ett väldigt bra program förvisso, som jag gärna ser men jag hade gärna varierat mig lite. Jag har även kunnat se första avsnittet av Svenska Hollywoodfruar och ett halvt hackigt avsnitt av Ullared. Där någonstans valde jag att byta strategi och har nu börjat lyssna på Sveriges radios dokumentärer. Och oj, vilken guldgruva av bra dokumentärer!

 

I dag laddade jag ner dokumentären av Hagamannen och blev så glad när jag hörde en välkänd röst! Hur har jag kunnat missa att svåger Anders medverkat (som journalist kanske ska tilläggas) i den dokumentären?! Jag har läst hans bok om just Hagamannen som var väldigt välskriven och nu har han ytterligare imponerat på mig. Anders Boström, jag är stolt över dig!

 

Faktum är att vi pratade om Hagamannen för en tid sedan pga en händelse här. Ett svenskt företag i Ningbo, vi kan kalla det företag X, hade en leverantörsrepresentant på besök i fabriken pga en installation av en maskin. På kvällen bjöd leverantören ut en av företagets anställda på representationsmiddag. De åkte tillsammans till en restaurang där inte extremt mycket, men lite, alkohol dracks. Leverantören blev väldigt stökig och uppträdde allmänt illa (vissa kineser tål inte sprit). Killen från företag X lyckades till slut få med sig honom ut från restaurangen, in i en taxi och släppte av honom vid dennes hotell. Han hade då lugnat ner sig påtagligt och han bedyrade att han skulle gå direkt in till hotellrummet.

 

Morgonen därpå dyker leverantören inte upp på jobbet som avtalat och den anställde blir orolig. Han försöker ringa och åker även till hotellet men det finns ingen där. Sängen är inte använd och pass och övriga viktiga papper finns kvar. Polisen kopplas in och efter lite letande dyker leverantören upp i en av stadens kanaler, död.

 

Förutom att det är en otroligt tragisk händelse för personen och dess familj så var det en jobbig tid för killen han var ute med. Eftersom männen i Kina inte bara försörjer sin fru och barn utan ofta är ekonomiskt ansvariga för föräldrarna får det förstås stora ekonomiska konsekvenser för familjen om mannen dör. Praxis i Kina är att familjen ställer krav på pengar från det företag som den nu döde mannen arbetade vid och får de inga pengar från dem går de vidare till det företag som han besökte och kanske främst den person som var ute med honom. Om han riskerar att bestämd blir han förmodligen utblottad.

 

Det var denna lilla historia som ledde vidare till samtal om Hagamannen och Motorcentralen. Vi diskuterade länge vid vilken tidpunkt företagets ansvar slutar för de anställda vid tex firmafester, arbetsmiddagar, konferenser mm. Om det är så att företaget har ansvar för alla tills de kommit hem törs väl ingen arbetsgivare bjuda på alkohol längre. Vid intag kan ju vad som helst hända. Hagamannen slog ju alltid till efter firmafester (dock vet jag inte om alla var ordnade av företaget). Hur kunde Motorcentralen komma så lindrigt undan, som företag och arbetsgivare?

 

Apropå problem så har de dansande tanterna flyttat in. I dag är första dagen då temperaturen ligger under 20 grader, 19,8, så nu dansar de inomhus, nere i lobbyn. Lobbyn är fullt upplyst och det är mycket svårare att hitta någon diskret plats. Jag har ju faktiskt fått vänner här i huset och vill helst inte att de ska behöva se mig stå där och flaxa. Hm, en svår nöt att knäcka och jag lovar, fortsättning följer....

Jag hoppas att ni vaknar upp till en ny, fantastisk dag! Medan ni har legat och sussat har jag varit på Metro och storhandlat mat, min favoritsyssla här i Kina, och skickat in en ansökan till nästa termins kurser. Förhoppningsvis blir det kinesiska, hästens sinne och beteende och projektledning för hela slanten.

I dag känner jag mig lite filosofiskt lagd och vill dela med mig av två kinesiska historier/ordspråk. Båda kommer från Johan Björksténs bok Kinesiska - språket i mittens rike.

Den första har sensmoralen: Behandla din nästa som hon vill bli behandlad, inte som du själv vill bli behandlad:

Det var en vacker havsfågel som flög till ett land. Kungen bjöd den att dricka vin och äta kött och ordnade musik för den att lyssna på. Fast kungen behandlade den så väl, ville fågeln varken äta eller dricka och efter tre dagar dog den. Orsaken var ett det som kungen gav den var sådant som han själv tyckte om, inte sådant som fågeln tyckte om.

Den andra historien är från Ming-dynastin (1368-1644) och jag vet inte varför jag tycker att den är så otroligt rolig....

En fru slog sin man. Mannen gömde sig under sängen. Frun skrek:
-Kom genast fram!
-Nej, sa mannen,
-Kom fram med dig!
-När karln i huset säger att han inte kommer ut så kommer han inte ut heller!

När Elsa fyllde år gjorde vi ett bildspel med bilder från Sverige som hon visade i sin klass. Det går barn från hela världen i klassen och eftersom hon är enda svenska kändes det lite kul att få visa upp hur det ser ut i Sverige. Så nu är Innertavle, alla våra djur och Hans-Görans kor uppvisade inför, enligt Elsa, mycket storögda barn. Barnen var väldigt fascinerade över alla djur vi hade men störst intryck gjorde tydligen Pers bild av Jonas Hörnlund på skoter. Det var inte lätt för stackars Elsa att försöka svara och förklara alla frågor vad en skoter var på engelska. Förlåt Jonas att jag publicerar bilden utan att fråga dig! 



Nej, innan jag hinner fastna i känslorna för allt där hemma är det bäst att fortsätta plugga. Vi har i uppgift att besvara frågan huruvida djur är intelligenta. Jag har förmånen att läsa om djurens kognition och får grotta ner mig i djurens medvetande. Väldigt intressant men svårt för en gammal kvinnas hjärna att ta till sig all teori.

Några som definitivt borde lära sig mer om att djur har känslor är kineserna. Jag har länge tänkt skriva om deras hundslaktsfestival, hur vansinnigt illa de behandlar djur (inte alla-det finns ca 60 miljoner kinesiska djurvänner) och hunduppfödning till kött mm men jag måste samla mental ork för det. Just nu stänger jag av och blundar för det för att överhuvudtaget kunna leva här. Jag försöker också lära mig (kommer aldrig kunna förstå) den kulturella betydelsen av att inte bara äta hund, utan att plåga ihjäl den innan eftersom kineserna anser att adrenalinet i köttet ger dem kraft. Eller syftet med att flå hundarna medan hjärtat fortfarande slår. Jag funderar fram och tillbaka på vad jag skulle kunna göra för att hjälpa djuren här, men det är inte så lätt när jag inte kan språket så bra. Jag kommer dock inte lämna Kina utan att bidra på ett eller annat sätt till att djuren får det bedrägligare.

Nämensåatt, nu avslutar jag det här märkliga inlägget utan röd tråd, tar ett djupt andetag och negligerar det värkande hjärtat. I stället ska jag fokusera på stoppet i vårt avlopp i köket. VVS-killarna här har sina egna modeller för hur man bygger avlopp med devisen att det går så länge det går!