Kines med magiska händer
Dagen innan vi skulle åka besökte de den läkare/sjukgymnast/akupunktör som vi hört talas om så länge. Själv var jag inte med eftersom jag var rädd att akupunkturen skulle trigga igång min värk och att resan till Malaysia skulle bli förstörd. Glada i hågen kom de tillbaka, spridandes en stark doft av suspekta dofter och med minskad värk. Ulrik som har kämpat med frozen shoulder i ett och ett halvt år var särskilt fascinerad att han nu kunde lyfta armen igen. Det är andra fallet av frozen shoulder som samma läkare botar, som vi hört talas om. I Sverige får man räkna med upp till två års värk och träning - här har de aldrig hört talas om att det tar mer än två veckor. Det är nästan magiskt; från att inte kunna lyfta armen så kan man efter ett nålstick vifta med den hur man vill. Jag var nog minst lika glad som Marie och Ulrik, har man levt med värk så blir man så glad för andras skull om de slipper den.
Samma dag vi skulle åka vaknar jag själv jättedålig. Lilla julafton kvällen innan hade gått bra och även seminariet på natten hade flytit på väl. Men som sagt, när jag vaknade, vaknade jag med den värsta värk jag haft sedan jag flyttade till Kina. Jag var helt utslagen och jag är så tacksam att Marie och Ulrik ryckte in och tog hand om barnen och matlagning. På eftermiddagen bestämde jag mig för att följa med dem på deras återbesök. Jag hade ingenting att förlora, jag hade redan nått botten när det gällde värken så mycket sämre kunde det inte bli.
Jag önskar dock att jag var lite mer vid medvetande för det var onekligen fascinerande att komma in hos honom. Det var mycket folk I det lilla rummet, luften var tjock av rökelse och alla blickar riktades mot oss. Det finns inget som heter sekretess utan alla lägger sig i de övrigas sjukdomar. Framförallt drog Marie, som är lång, blond och snygg, blickarna till sig och när läkaren bad Ulrik ta av sig tröjan sträckte alla lite extra på nackarna och det tittade fram ansikten överallt från de små båsen.
Själv kom jag in som ett lik. Läkaren börjar alltid med att ställa diagnos genom att känna på pulsen. Han sa någonting om alla...utom mig. Han kände, tittade på mig, kände igen osv. Till slut fick jag gå och sätta mig på en pall och han började sticka nålar. Jag var så pass påverkad att det var svårt att känna om det blev bättre eller sämre. Någonstans inom mig hade jag hoppats på att bli botad av ett enda nålstick som alla andra jag har hört talas om, men det kommer inte att bli fallet. När inte det fungerade tog han fram ett ben och skrapade mot nacken. Läkaren sa inte mycket men såg mer och mer fundersam ut. Inte heller det hjälpte och när jag sedan fick springa ut i korridoren och må illa (extremt förnedrande situation) insåg jag att jag måste hem och tillbaka till sängen. Jag gick in till läkaren igen och sa att jag var på väg hem. Hans ord ekade i huvudet medan jag stapplade hemåt -Gå hem och vila du, I think you have a cold.