Hemma bra men hemma bäst?
Nu är jag åter i civilisationen Ningbo efter två veckor i Sverige. Det var med rödgråtna ögon jag åkte hemifrån, det är inte lätt att lämna de man älskar, och resan de sista timmarna toppades med näst intill outhärdlig värk.
När vi skulle gå ombord på planet mellan Helsingfors och Shanghai var själva korridoren till planet full med poliser/tulltjänstemän med hundar. Alla kunde passera...utom jag. En av hundarna markerade på mina två väskor och jag blev snabbt dragen åt sidan. De förklarade att hundarna var utbildade att söka narkotika och pengar och trots att jag blev lite skärrad kunde jag inte låta bli att fnissa. Jag är nog den sista att gå omkring med droger eller stora summor pengar. Däremot hade jag stor övervikt på handbagaget, livsmedel som jag var osäker på om jag fick ha med mig in till Kina och dessutom mediciner i väskorna så jag hade verkligen inte lust att de skulle börja gå igenom dem. Med tanke på att hundar tränade på blod kan markera blod på en bärgad DC 3 som legat på havets botten i 40 år så finns det anledning att ha respekt för hundarnas nos. De frågade om jag hade pengar på mig. Jag tog fram 40 sek i mynt och 300 yuan. De nöjde sig med det och jag fick gå på planet. När jag väl satt mig ner var nästan det första de sa att de hade ett samarbete med Marimekko, att vi gärna fick använda filtarna men SNÄLLA lämna kvar dem. Det sa de inte på den förra resan så jag misstänker att ett visst svinn har uppstått. Kan ni förstå att det finns folk som tar med sig filtar från planet, BÅDE på dit och hemvägen?
Annars har det varit två veckor fyllda med starka känslor, värk, sköna hundpromenader, ärenden och god mat mm. Jag kunde inte göra hälften av allt jag tänkt men det som blev det blev. Jag inser att livet i Sverige går vidare lika bra utan mig. Liza såg så glad och tillfreds ut och haltar inget. Hon har funnits sig tillrätta hos mamma och det känns ju jätteroligt. Hon har fått nya hundkompisar och har fullt upp att skälla ut alla andra hundar som går förbi. I Innertavle har dock tystnaden infunnit sig och tjejerna har fått jättemysigt i huset. Glädjande nog verkar de trivas och de gör ett jättejobb med kaninerna. De andra djuren har det också bra och vi är så tacksamma över de som tar hand om dem.
När vi skulle gå ombord på planet mellan Helsingfors och Shanghai var själva korridoren till planet full med poliser/tulltjänstemän med hundar. Alla kunde passera...utom jag. En av hundarna markerade på mina två väskor och jag blev snabbt dragen åt sidan. De förklarade att hundarna var utbildade att söka narkotika och pengar och trots att jag blev lite skärrad kunde jag inte låta bli att fnissa. Jag är nog den sista att gå omkring med droger eller stora summor pengar. Däremot hade jag stor övervikt på handbagaget, livsmedel som jag var osäker på om jag fick ha med mig in till Kina och dessutom mediciner i väskorna så jag hade verkligen inte lust att de skulle börja gå igenom dem. Med tanke på att hundar tränade på blod kan markera blod på en bärgad DC 3 som legat på havets botten i 40 år så finns det anledning att ha respekt för hundarnas nos. De frågade om jag hade pengar på mig. Jag tog fram 40 sek i mynt och 300 yuan. De nöjde sig med det och jag fick gå på planet. När jag väl satt mig ner var nästan det första de sa att de hade ett samarbete med Marimekko, att vi gärna fick använda filtarna men SNÄLLA lämna kvar dem. Det sa de inte på den förra resan så jag misstänker att ett visst svinn har uppstått. Kan ni förstå att det finns folk som tar med sig filtar från planet, BÅDE på dit och hemvägen?
Annars har det varit två veckor fyllda med starka känslor, värk, sköna hundpromenader, ärenden och god mat mm. Jag kunde inte göra hälften av allt jag tänkt men det som blev det blev. Jag inser att livet i Sverige går vidare lika bra utan mig. Liza såg så glad och tillfreds ut och haltar inget. Hon har funnits sig tillrätta hos mamma och det känns ju jätteroligt. Hon har fått nya hundkompisar och har fullt upp att skälla ut alla andra hundar som går förbi. I Innertavle har dock tystnaden infunnit sig och tjejerna har fått jättemysigt i huset. Glädjande nog verkar de trivas och de gör ett jättejobb med kaninerna. De andra djuren har det också bra och vi är så tacksamma över de som tar hand om dem.
Jag har insett att jag har en veckas ställtid både innan jag åker och efter att jag kommer fram när jag reser mellan Umeå och Ningbo. En vecka innan jag lämnade familjen här gruvade jag för att åka hem till Sverige, även om jag ville. Nu gruvade jag för att lämna Sverige trots att jag längtade efter familjen. Det är svårt att förklara känslan. När man lämnar ett land så stänger man en dörr till det stället och går in genom en annan. Förutom den första veckan där allt känns jättekonstigt så stänger man av allt som “finns på det andra hemma” och försöker fokusera på det som händer här och nu. Förmodligen gör jag det här onödigt komplicerat för mig själv men känslorna är svåra att styra över.
Jag bör nu hålla mig på en plats för jag märker att jag blir ännu mer förvirrad när jag befinner mig i den här ställtiden. Första dagen hann mamma två gånger spontant slänga ur sig: Hur står Per ut med dig?? Det är nog fler som ställt sig den frågan och att jag glömmer saker är nog inte min sämsta sida. Däremot sa min syster något som var gulligt, hoppingivande och det kommer att bli min tröst när jag känner mig glömskare än vanligt: när jag satt och beklagade mig att jag inte hade alla hästar hemma sa Anna att de ÄR hemma men de sover just nu. Tack kära syster för de orden! DE kommer jag inte att glömma!
Men glad blir man när Alexandra och Linnea möter mig på flyplatsen och Elsa har bakat en jättefin chokladtårta där det står välkommen mamma. Plus alla kramar jag fått av dem. Då började känslan infinna sig att jag nog fixar 6 månader till i Kina. Men ett par dagar till kommer jag att sörja de där hemma, grotta ner mig, lyssna på Lisa Nilssons senaste skiva och se på veckans brott.
Jag bör nu hålla mig på en plats för jag märker att jag blir ännu mer förvirrad när jag befinner mig i den här ställtiden. Första dagen hann mamma två gånger spontant slänga ur sig: Hur står Per ut med dig?? Det är nog fler som ställt sig den frågan och att jag glömmer saker är nog inte min sämsta sida. Däremot sa min syster något som var gulligt, hoppingivande och det kommer att bli min tröst när jag känner mig glömskare än vanligt: när jag satt och beklagade mig att jag inte hade alla hästar hemma sa Anna att de ÄR hemma men de sover just nu. Tack kära syster för de orden! DE kommer jag inte att glömma!
Men glad blir man när Alexandra och Linnea möter mig på flyplatsen och Elsa har bakat en jättefin chokladtårta där det står välkommen mamma. Plus alla kramar jag fått av dem. Då började känslan infinna sig att jag nog fixar 6 månader till i Kina. Men ett par dagar till kommer jag att sörja de där hemma, grotta ner mig, lyssna på Lisa Nilssons senaste skiva och se på veckans brott.