Karl Pilkington says it all
http://www.swefilmer.com/an-idiot-abroad-s01e01/an-idiot-abroad-s01e01-video_7db6f2c0e.html
Godissugen...not
Diskussionerna går höga om varför kineser är så smala. Är det att de inte har haft tillgång till vår feta, västerländska mat? Arv? Värmen? Jag kan direkt säga att det inte är någon av dem. Det har med felaktiga produktplaceringar och brist på kunskap inom konsumentbeteende att göra.
Om man blir sugen på något sött och går in på en affär så kan jag lova inom fem minuter är godisbegäret som bortblåst. Man vill inte heller äta någon som helst mat det närmaste dygnet.
Man kan gå och kika på godishyllorna i godan ro och tänka att det här ser gott ut...sniff, sniff...vad är det som luktar?...man tar ett steg till efter godishyllan och där, DÄR! har en vettvilling lagt rader på rader av torkad fisk, torkade näbbar, räkor, kycklingfötter, larver mm mm. Jag tror baske mig att jag sett en magsäck en gång. För er som inte har känt doften av dessa läckerheter så kan jag bara säga-lyckos er. Den får magen att vilja vända sig ut och in och jag har rusat ut från ett antal affärer i ren panik. MEN, för att komma ut måste man passera kassan vilket inte är det lättaste med alla köer och kaos som brukar vara i de smala gångarna. Kineserna har inte godis och andra godsaker som man inte behöver men som man köper bara för att det ser gått ut och för att det är lätt att stoppa ner i korgen, de har Durianfrukter. Själv stoppar jag hellre huvudet ner i vår slambrunn än att lukta på en durianfrukt. Den luktar, fel, stinker avlopp blandat med de vidrigaste lukter som överhuvudtaget finns på denna jord. Man skulle kunna säga att durianfrukten toppar hela upplevelsen.
Och vips - sötsuget har gått över!
Om man blir sugen på något sött och går in på en affär så kan jag lova inom fem minuter är godisbegäret som bortblåst. Man vill inte heller äta någon som helst mat det närmaste dygnet.
Man kan gå och kika på godishyllorna i godan ro och tänka att det här ser gott ut...sniff, sniff...vad är det som luktar?...man tar ett steg till efter godishyllan och där, DÄR! har en vettvilling lagt rader på rader av torkad fisk, torkade näbbar, räkor, kycklingfötter, larver mm mm. Jag tror baske mig att jag sett en magsäck en gång. För er som inte har känt doften av dessa läckerheter så kan jag bara säga-lyckos er. Den får magen att vilja vända sig ut och in och jag har rusat ut från ett antal affärer i ren panik. MEN, för att komma ut måste man passera kassan vilket inte är det lättaste med alla köer och kaos som brukar vara i de smala gångarna. Kineserna har inte godis och andra godsaker som man inte behöver men som man köper bara för att det ser gått ut och för att det är lätt att stoppa ner i korgen, de har Durianfrukter. Själv stoppar jag hellre huvudet ner i vår slambrunn än att lukta på en durianfrukt. Den luktar, fel, stinker avlopp blandat med de vidrigaste lukter som överhuvudtaget finns på denna jord. Man skulle kunna säga att durianfrukten toppar hela upplevelsen.
Och vips - sötsuget har gått över!
Ett litet urval av läckerheterna. De här är vacumförpackade och luktar bara äckligt. Riktigt vedervärdigt blir det när man passerar lösviktsvarianterna på dessa. Särskilt till det kinesiska nyåret bullas det upp ordentligt och lösviktskorgarna fylls hela tiden på. Under februari månad blir det fasta för familjen Olofsson. Jag tänker då inte handla.
Drömjobbet-dela och skära Durianfrukter (de stora frukterna) till höger. Just det, det är inga små rackare heller. Jag vet inte vad de stackars asiaterna har gjort för att förtjäna dessa...
Jag tror det här blir bra..
I fredags började det gå upp för mig att det här kommer nog att bli ett bra år. Trots att jag inte har mina djur, mor eller syster här (inte nödvändigtvis i den ordningen).
Dagen började att jag åkte med vår chaufför till flickornas skola, Ningbo Wangli International School, för ett föräldramöte och trots att jag inte träffat en enda person tidigare så verkade det som att många visste vem både flickorna och jag var. Jag har börjat acceptera att jag är apan i sammanhanget, men det bekymrar mig inte nämvärt.
Där satt jag i ett rum men föräldrar från i stort sett hela världen, alla högutbildade och kompetenta och jag gjorde vad jag kunde för att också se ut som att jag minsann också visste vad jag gjorde. Jag blev väldigt nyfiken på alla och jag hann prata med en man som ursprungligen kom från Indien, men som nu jobbade på ett av universiteten här i Ningbo. En mycket sympatisk man. Vilken rikedom för barnen att gå i en sådan miljö med så många intressanta kulturer och erfarenheter.
På kvällen blev jag upphämtad av ett par som jag träffat på gymet dagen innan. De tog mig till ett ställe som heter Dragon Fly, men jag har numera döpt om det till himmelriket. Det ligger i Laowaitan, en mycket trevlig stadsdel nära stadskärnan. Det är ett (seriöst) massageinstitut och de hade hur många olika typer av behandlingar. Vi tog en 60 minuters oljemassage med lymfdränage och det är första gången jag fick en riktig reaktion på en massage, jag mådde JÄTTEBRA efteråt. Fortfarande två dagar senare så har jag en skön känsla i kroppen. Det värsta är att de har väldigt många olika typer av behandlingar som jag måste prova innan jag vet vad som är bäst för nacken....
Efteråt gick vi ut och åt middag. Jag hade en väldigt trevlig kväll och jag tror att mina nya vänner från Litauen också hade det. Väldigt häftigt att sitta på en uteservering, långt borta i världen med folk jag bara har känt i en timme och ha det hur bra som helst!'
Dagen började att jag åkte med vår chaufför till flickornas skola, Ningbo Wangli International School, för ett föräldramöte och trots att jag inte träffat en enda person tidigare så verkade det som att många visste vem både flickorna och jag var. Jag har börjat acceptera att jag är apan i sammanhanget, men det bekymrar mig inte nämvärt.
Där satt jag i ett rum men föräldrar från i stort sett hela världen, alla högutbildade och kompetenta och jag gjorde vad jag kunde för att också se ut som att jag minsann också visste vad jag gjorde. Jag blev väldigt nyfiken på alla och jag hann prata med en man som ursprungligen kom från Indien, men som nu jobbade på ett av universiteten här i Ningbo. En mycket sympatisk man. Vilken rikedom för barnen att gå i en sådan miljö med så många intressanta kulturer och erfarenheter.
På kvällen blev jag upphämtad av ett par som jag träffat på gymet dagen innan. De tog mig till ett ställe som heter Dragon Fly, men jag har numera döpt om det till himmelriket. Det ligger i Laowaitan, en mycket trevlig stadsdel nära stadskärnan. Det är ett (seriöst) massageinstitut och de hade hur många olika typer av behandlingar. Vi tog en 60 minuters oljemassage med lymfdränage och det är första gången jag fick en riktig reaktion på en massage, jag mådde JÄTTEBRA efteråt. Fortfarande två dagar senare så har jag en skön känsla i kroppen. Det värsta är att de har väldigt många olika typer av behandlingar som jag måste prova innan jag vet vad som är bäst för nacken....
Efteråt gick vi ut och åt middag. Jag hade en väldigt trevlig kväll och jag tror att mina nya vänner från Litauen också hade det. Väldigt häftigt att sitta på en uteservering, långt borta i världen med folk jag bara har känt i en timme och ha det hur bra som helst!'
Dansa med tanter
Varje kväll samlas ett antal damer ute på infarten till lägenhetskomplexet och har någon form av träning till kinesisk musik. Jag har fått pikar av Per att jag skulle passa in i där; -Gå ut och dansa lite med tanterna du, så får du röra lite på dig. Numera orkar jag inte ens bli uppretad av ett sådant uttalande längre, jag gör som vanligt-lyssnar inte.
Men en kväll när jag passerade dem slank jag in längst bak i gruppen och min första tanke var att jag var tacksam att svåger Anders befinner sig på andra sidan jorden. Annars hade han hade haft material för lustiga kommentarer ett helt år framåt.
Hur som helst så höll jag ut 5 minuter, sedan värkte axel- och armmusklerna så mycket att jag hade lust att slita av mig armarna. Efter två dagar vaknade tjurskallen i mig, jag var bara tvungen att gå dit igen för att bevisa att jag kan bättre. Gång nummer två höll jag ut 15 minuter men låg två dygn efteråt i värk. Hur är det möjligt att en grupp äldre kvinnor kan stå en hel timme och göra övningar med armarna i höjd med eller över axlarna?! Och varje kväll dessutom?!
Nu har jag ytterligare ett mål med den här resan; att bli så stark så att jag kan vara med på ett helt pass. Jag har ett år på mig att bli lika stark som ett antal kinesiska 70-åriga tanter!
Men en kväll när jag passerade dem slank jag in längst bak i gruppen och min första tanke var att jag var tacksam att svåger Anders befinner sig på andra sidan jorden. Annars hade han hade haft material för lustiga kommentarer ett helt år framåt.
Hur som helst så höll jag ut 5 minuter, sedan värkte axel- och armmusklerna så mycket att jag hade lust att slita av mig armarna. Efter två dagar vaknade tjurskallen i mig, jag var bara tvungen att gå dit igen för att bevisa att jag kan bättre. Gång nummer två höll jag ut 15 minuter men låg två dygn efteråt i värk. Hur är det möjligt att en grupp äldre kvinnor kan stå en hel timme och göra övningar med armarna i höjd med eller över axlarna?! Och varje kväll dessutom?!
Nu har jag ytterligare ett mål med den här resan; att bli så stark så att jag kan vara med på ett helt pass. Jag har ett år på mig att bli lika stark som ett antal kinesiska 70-åriga tanter!
Vart är jag?
Varje morgon när jag vaknar tar det ett par sekunder innan jag kommer på var jag är någonstans. Jag tror att jag förlorade min hjärna någonstans i luften mellan Stockholm och Bangkok. Den landar förhoppningsvis här snart, jag skulle vilja vara med mer än jag är. I går till exempel kändes det väldigt surrealisktiskt när jag var ute och cyklade (bokstavligt talat) här i Ningbo, i KINA; med Peter Lemark i öronen.
Vi har varit här i snart tre veckor och det verkar som att kinesisk tid går fortare än den vi har hemma. Samtidigt känns det som att det var ett annat liv som vi var i Thailand. Jag tror att det här året kommer att gå väldigt fort. Saknar djuren och allra helst min andra hälft, Liza.
Hua Hin, Thailand
Jag, harkel harkel, ligger lite efter med skrivandet, så nu blir det mycket på en gång. Jag vill bara skriva lite om Hua Hin, Thailand som vi värmde upp med innan Kina.
När vi kom fram till Hua Hin var vi ganska matta. Månader av planering för flytt, uthyrande av hus och lämnande av djur och familj hade tagit på, framför allt mentalt. Helt plötsligt så var vi bara på väg. Jag blev förstås dålig på planet. Som vanligt på flygresor. Jag förstår inte att man kan få så mycket värk av att sitta och vila, bli serverad mat och se film. Vi landade i Bangkok och åkte sedan direkt vidare till Hua Hin. Vi valde just Hua Hin för att det ligger relativt nära Bangkok och för att östra Thailand sägs vara lite lugnare när det är regnperiod, vilket det är i augusti. Det visade sig ha flera fördelar att åka denna tid; nästan folktom strand, lite turister och en lugn behaglig atmosfär.
'
Vi bodde på Taipurai City Hotel, vilket var en fullträff lägesmässigt. Lugnt dvs ingen biltrafik utanför
men ändå nära till allt. Själva hotellet var ganska enkelt och kunde ha städats bättre, men fullt godkänt med tanke på priset.
'Varför har jag inte kommit på den här affärsidén? Jag skulle kunna ta med mig alla djur och ställa mig i ett hörn på torget i Umeå. Det här var nog Hua Hins mest välgödda hund!
Dagen det regnade tog vi en lång promenad längs stranden till Wat Khao Takiab, Khao Takiab-stranden anses av vissa som den bästa delen av Hua Hins strand. Själv tycker jag att hela stranden duger! Vattnet är rent och varmt. Skönt att slippa bada i sopor, som i vissa delar av medelhavet.
Några av de många aporna vid Wat Khao Takiab "aptemplet"
Ridningen på stranden var det som definitivt avgjorde att vi åkte till Hua Hin. Man kan hyra häst/ponny en halvtimme och sedan får man rida i väg efter stranden. Hästarna var i betydligt bättre skick än vad jag hade befarat, endast en var i sådant skick att man mådde dåligt när man såg den. Jag skulle kunna tänka mig att ta hem dem allihop, de var otroligt snälla. De gick lydigt fram- och tillbaka i värmen och stod sedan helt stilla mellan ridturerna. Jag satt länge och studerade dem, tänkte att hm, det här skulle kunna vara något för mig och Nisse på Bettnesand, men insåg snabbt hur orealistiskt det skulle vara. Jag såg framför mig hur 1. Nisse skulle vägra gå en meter (kanske med lite övertalning av ledare), han skulle klart och tydligt visa hur tråkigt det är att gå samma väg fram och tillbaka hela dagarna. 2. Han skulle vägra stå stilla när mellan ryttarna, det fanns ju ingen mat vid vilstället.
Vi red två dagar; ena dagen red vi en halvtimme och svalkade hästarna i havet. Gången därpå hyrde vi dem en timme. Vi red väldigt lugnt pga värmen men vi var ändå tvungen att ta en liten galopp bara för känslan. Det är ju en dröm att få rida efter en lång sandstrand vid havet. Vi smög också i väg en bit och lät hästarna beta innan vi red tillbaka. Jag tror att hästarna blev både förvånade och glada över det oväntade inslaget. Innan vi lämnade Hua Hin köpte vi en stor påse morötter och gav till alla hästarna, En liten kompensation för att vi utnyttjade hästarna.
För min del är det väldigt svårt att åka utomlands och möta andra kulturers syn på djur. För första gången i mitt liv såg jag en djuraffär med hundvalpar i små burar i skyltfönstret. Två av valparna var enligt min bedömning inte mer än 4 veckor, varav en hade svårt att stå ordentligt pga veka framben. Glädjande nog fanns flera animal rescuecenter i Hua Hin, varav ett som tog hand om hundar. Vi åkte inte dit med hade vi stannat kvar där hade jag definitivt ställt upp som volontär. Och man får ju vara glad att hundarna inte såldes som framtida mat!
Det som det däremot fanns gott om var djuraffärer med hundkläder. Fullständigt självklart i ett land där det aldrig blir kallare än 25 grader.
Varje kväll gick vi till någon av alla marknader; Nattmarknaden, Grand Market samt Nattbasaren. Dessa riktar sig mest till turister. Lokalbefolkningen väljer helst Chat Chai, Pae Mai, La Kai samt Dinosauriemarknaden. Vi åt där varje kväll, väldigt god mat! och det blev en hel del shoppning. Kan ni tänka er: äkta beatshörlurar för 80 kr?! Mitt största fynd är dock en häst i trä.
Vi hade etiska dilemman även innan besöket i Elephant Village. Elefantbyn beskrivs som en park som tar hand om och räddar elefanter som ingen vill ha. Vi red en Alla skötare var snälla med elefanterna, men de stod i kedjor, förhoppningsvis bara på dagtid. Efter ridturen köpte vi massor med bananer och matade elefanterna.
Regnperioden märkte vi inte så mycket av, det regnade en dag och då regnade det bara några timmar. Det var iofs inte strålande sol men det var vi väldigt tacksamma över. Det var tillräckligt varmt med ca 30 grader, både i luften och i vattnet.
Från det ena till det andra; Om jag vore elektriker skulle det klia i fingrarna...
Jag skickar många tacksamma tankar mot Jenni-Ann, Elin, Sandra, Hillevi, Ida, Malin, Alva och mamma som tar hand om våra djur på ett förträffligt sätt. Jag är så glad att ni ställer upp. Utan er hade vi inte kunnat genomföra den här resan. Tack även till Eva-Carina och Johanna som har engagerat er i att hitta ett tillfälligt hem till Liza.
Shanghai dag nummer två
Ny dag i Shanghai, staden där man tillhör medelklassen om man har tillgångar värda 10 miljoner eller mer. Vi fick uppleva en betydligt trevligare dag än den förra. Strålande väder, 40 grader varmt, vilket innebar att det var ganska lugnt i stan. Hösten är nog en bättre tid att besöka Shanghai då det är lite mildare temperatur ute.
Det var svårt att ta in att Shanghai är en 19 miljonersstad med tanke på att det inte var någon trängsel, varken i tunnelbanan eller på den stora shoppinggatan, Nanjing Lu. Då gick vi förstås inte till Shanghai No 1 Departmentstore, en av butikerna som dagligen har 100 000 besökare, .
Lugnt på shoppinggatan Nanjing Lu
Att se allt som Shanghai har att erbjuda kräver tid. Tyvärr hade vi inte så mycket av den varan eftersom vi skulle bli upphämtade av Pers chaufför kl 17, så vi valde att se The Bund, åka upp i Shanghai World Financial Center Observatory och besöka "fake market".
The Bund är kanske den mest kända sevärdheten och vyn i Shanghai. Området uppfördes under den tid när Shanghai var världens tredje viktigaste handelscentrum (ca 1900). The Bund ligger vid Huangpu-floden och utmed den kan man gå efter strandpromenaden med The Bund på ena sidan floden och Pudong på andra sidan.
Fairmont Peace Hotel utmed The Bund, byggd av Victor Sassoon
I Pudong, som har gått från att ha varit stadens fattigaste område med slum och bordeller till att bli en av de största byggnadsplatserna i världen och har numera en skyline med skyskrapor. Vi åkte upp i den byggnad som ser ut som en kapsylöppnare, Shanghai World Financial Center, 492 meter och världens högsta observatorium. På hundrade våningen har de glasgolv så att man kan se rakt ner till marken. En hisnande känsla! Nästa gång vi åker dit kanske Shanghai Tower Pudong vara färdigbyggd, Den byggnaden ska bli 632 m.
Vyn mot Pudong från strandpromenaden.
474 m upp i luften!
Innan vi åkte till Ningbo, ca 3 timmars resa söder om Shanghai, hann vi med ett besök på Fake-market. Som de goda konsumenter vi är handlar vi förstås inte med kopior, men om vi skulle det så finns det stor prutmån. Eller vad sägs om Converse för 50 kr, Adidasväskor för 100 kr mm mm. Paul Frank (eller som på ett ställe Pau Frank) var särskilt populärt. Vart vi än såg så tänkte vi på Maria Jämtelid!
Mer om Shanghai senare!
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.