En missförstådd mamma
Några har undrat varför jag inte lägger ut några bilder på mig. Ja, svaren på det är många. Bland annat tror jag att världen blir en bättre värld utan en massa bilder på mig snurrandes runt i cyberrymden. Däremot har jag inga problem att blottlägga mina barn, vilket inte är helt logiskt. Jag ska för en gång skull frångå min princip att inte lägga ut en bild på mig och jag gör det i slutet av inlägget. Se och njut!
Barnen börjar bli stora. I dubbel bemärkelse kan man säga. Alexandra och Linnea har vuxit om mig. Vart tog de små trollungarna vägen? Jag tror att jag håller på att bearbeta att de är på väg att bli stora eftersom jag på nätterna har börjat drömma att de är små igen. Det är inte bara dem som är på väg in i en ny fas i livet, utan även jag. Från att alltid ha haft ett antal barn med mig vad jag än har gjort så kan de vara ensam hemma en stund. En kväll förra helgen samlades föräldrar och lärare på en pub och deltog i frågequiz. Tjejerna var hemma och hade hur roligt som helst. När jag ringde och pratade med dem sa Alexandra: -Du måste lära dig tagga av, mamma. Det är jätteskönt att vara hemma själv. Vad svarar man på det?!
Ett av skälen till att vi valde att åka hit till Kina var att barnen skulle få ta del av en ny kultur och ge dem perspektiv på hur bra de har det i Sverige. Önskan är att de ska börja uppskatta allt det där som de har hemma och som de (och även jag) tar för givet. Resultatet återstår att se men vi lever inte direkt i misär här. Vi har en fin lägenhet i ett exklusivt compound. Vi har även privatchaufför (västerlänningar får inte, och bör inte, köra här) och de går på en skola där alla elever har minst en förälder som har hög befattning. Dessutom är det mesta, utom livsmedel, billigt så man kan unna sig saker som vi annars inte gör hemma. Allt det här motverkar syftet litegrann.
Ningbo är en tämligen rik stad med många miljonärer, mängder av fina bilar och fina vägar, bra samhällsstuktur mm. Ännu lyxigare är det i Shanghai. Jag läste någonstans att privatpersoner som tillhör medelklassen i Shanghai har tillgångar för 10 miljoner (!) och mer. Det går förstås att diskutera hur de fått dessa tillgångar, men det blir intressant att se vilken påverkan dessa, allt fler rika kineser, får när de börjar bege sig ut i världen.
Det andra skälet var att vi skulle få vara tillsammans med barnen och ägna all fritid åt dem. Inget hus som ska renoveras, ingen bil som inte startar, inget jobb på gården osv osv. Men helt plötsligt när vi har all tid i världen att umgås, hinner barnen bara hem från skolan så går de in till var sitt rum och stänger dörren! Jag hinner knappt säga hej till dem så är de borta! Riktigt så osociala är de inte hela tiden, men de har kommit in i åldern när det inte är lika roligt att umgås med mamma längre. Hur det nu är möjligt? Bättre mamma får man leta efter, eller?! Jag börjar deras dag med att sjunga för dem på morgonen. Tror ni att de är tacksamma för det? Icket. Och jag förstår ingenting; vem vill inte vakna till skönsång? I och för sig minns jag hur pappa sjöng för mig och det var INTE uppskattat, men det är skillnad - jag sjunger ju bra! Förutom att jag är allmänt pinsam så är det tydligen extra pinsamt att jag skrattar åt mina egna skämt-som INTE ENS ÄR ROLIGA! Det finns dock en fördel med deras ändrade attityd och det är att jag har världens bästa hot att ta till vid behov. Och det här är ett tips till alla tonårsföräldrar: -Om du inte gör som jag säger kommer jag att komma och hälsa på dig på skolan en hel dag. Det fungerar varje gång!
Linnea är väldigt tystlåten i skolan, men direkt hon lämnar skolan tar hon igen alla ord hon inte fått ur sig under dagen. Och hon är en väldigt, väldigt rolig flicka! Vid middagarna håller hon låda så att vi andra vrider oss av skratt. Hon kommer även med underfundiga kommentarer som är så otroligt roliga och det var vid ett sådant tillfälle jag sa till henne att hon ärvt sin humor efter mig. Den min hon då visade sa allt. Helt spontant skrek hon nej och såg helt förfärad ut. Som om det skulle vara ett straff att ha fått min humor??!!
Som en morgon i Vietnam när Alexandra var väldigt länge på toaletten. Jag sa flera gånger till henne att jag var kissnödig. Till slut kom hon ut och sa att nu är toaletten ledig. Nu är det försent sa jag och började gapskratta. -Är du seriös skrek hon, gick in till sig och slängde igen dörren. Det är tacken för att man försöker sprida lite glädje här i världen...
Ha en trevlig helg!