Liza
Två veckor innan jag ska flytta hem nås jag av beskedet att Liza, min älskade svart-vita och trogna vän och ständige följeslagare i 13 års tid inte längre finns. Längtan efter henne har varit enorm under de år jag varit ifrån henne och jag har räknat dagarna tills jag skulle få återförenas med henne. Hon var min motivation till att flytta hem igen och jag har ägnat mycket tid i tankarna åt henne och hur det skulle bli att få vara med henne igen på heltid.
Att komma hem till huset och bo där utan henne, eller åka till Angsjön ensam känns så overkligt, jobbigt och främmande att jag inte vet hur jag ska hantera det. Hon var ju alltid med och tomheten som hon lämnar efter sig är gigantisk.
Ett stort tack till mamma som tagit hand om henne under dessa tre år. Jag vet att hon hade ett bra liv i Sand och det kommer jag alltid vara tacksam för. Det och att det gick fort för henne är en liten tröst i mörkret, men den fyller inte igen det stora, svarta hålet i bröstet där sorgen och saknaden härjar fritt...
Jag skulle ge vad som helst för att få gå en enda promenad med henne igen eller få chansen att säga hej då...
Väldigt älskad och saknad...
Att komma hem till huset och bo där utan henne, eller åka till Angsjön ensam känns så overkligt, jobbigt och främmande att jag inte vet hur jag ska hantera det. Hon var ju alltid med och tomheten som hon lämnar efter sig är gigantisk.
Ett stort tack till mamma som tagit hand om henne under dessa tre år. Jag vet att hon hade ett bra liv i Sand och det kommer jag alltid vara tacksam för. Det och att det gick fort för henne är en liten tröst i mörkret, men den fyller inte igen det stora, svarta hålet i bröstet där sorgen och saknaden härjar fritt...
Jag skulle ge vad som helst för att få gå en enda promenad med henne igen eller få chansen att säga hej då...
Väldigt älskad och saknad...
