Lördag i Ningbo
Vår dag har nog inte varit densamma som för den typiske kinesen som jobbar från tidig morgon till tidig kväll, vardag som helgdag. Dagen inleddes med en timmes träning på gymmet. Jag kan inte påstå att det känns särskilt lockande att direkt från sängen hoppa i träningskläderna, men efter träningspasset är man desto nöjdare med sig själv. Och har man mindre än 100 steg till ett bra gym finns ärligt talat inga bra ursäkter för att inte gå. Därefter tog vi cyklarna till CoB där vi klippte oss och det här är en sak som jag särskilt uppskattar med Kina. Det är inte som i Sverige där man innan ska boka tid flera veckor i förväg oavsett vad man ska göra, utan här gör man vad man vill när andan faller på. Vill man klippa sig stegar man bara in på en salong, blir klippt och går sedan ut. Detsamma gäller läkarbesök, massage osv. Vi klippte oss på ett lite dyrare ställe, men för de knappa 90 kronorna fick man håret tvättat och huvudmassage. På vägen hann jag bli förälskad:
Jag var även tvungen att ta detta kort. Jag har sett dessa damer vid andra tillfällen sittandes på sina kontorsstolar på trottoaren. Tänk om jag ändå kunde prata kinesiska, det är så mycket jag skulle vilja fråga dem om…
Vi fick även chans att för första gången åka Ningbos nybyggda metro för vidare resa in mot centrum. Detta för att äta lunch tillsammans med Alexandra och håll i er, Alexandras pojkvän. När jag höll på att klä mig inför den stundande lunchen slog det mig som en chock och blixt från en klar himmel att jag är på väg in i en ny roll, som blivande svärmor. Och det kändes, svårt att hitta orden men, konstigt och lite nervöst men ändå inte. Precis som sin mor (!) har Alexandra mycket god smak och vi litar helt på hennes omdöme. Vi tyckte om Appu från Indien direkt och förutom att han var artig, ambitiös och mogen för sin ålder så gör han Alexandra glad, vilket är det viktigaste. Det kändes så självklart att se dem tillsammans och även om Alexandra emellanåt ville sjunka genom jorden pga sina pinsamma föräldrar, så tror jag hon var stolt att få presentera honom för oss.
På eftermiddagen följde jag med Elsa på fotmassage och blev som vanligt plågad i en dryg timme, men fördelen är att man inte känner av nackvärken när resten av kroppen gör lika ont. Känslan efteråt är dock så, så skön. Blåmärkena från förra massagen är fortfarande kvar
Kvällen tillbringades med den från Sverige återvändande Seth. Han har varit saknad av hela familjen och fem timmar försvinner fort i hans sällskap. Många djupa, svåra och filosofiska frågor avhandlades under kvällen och stort fokus låg på framtiden men också på skillnaderna mellan Sverige och Kina. Den största skillnaden är kanske den mentala inställningen bland befolkningarna, tonvikten på vad som är viktigt i livet. Ett konkret exempel är det jämfört med Kina gnälls mycket i Sverige. Här lägger man ingen energi på sådant. Här finns inga problem, bara möjligheter. Kanske presenteras inte alltid de bästa lösningarna men hela tiden finns ett driv framåt. Det här skulle man kunna skriva hur mycket som helst om men eftersom jag nu är trött konstaterar jag att bara att det inte kommer att bli helt enkelt att flytta hem igen. Och det ligger ingen snobbism (om det nu är ett ord) i det uttalandet, utan det är snarare att det på många sätt är enklare att leva när mei wenti (det ordnar sig)-mentaliteten omger en. När största nyheten i VK är att det saknas garderob i kulturväven säger det en hel del om vilken bubbla vi Umebor och svenskar trots allt lever i.
Det har varit en riktig glidardag men det har varit två mentalt och värkmässigt jobbiga veckor och tacksamheten att få uppleva en sådan här dag mitt i allt är stor.