Cykeltjuven
I går läste jag en krönika som handlade om att livet inte alltid blir som man tänkt sig. Och det kan man ju bara hålla med om. Att vi skulle flytta till Kina var knappast något som fanns i våra tankar och planer för tre år sedan. Efter att jag läst detta och reflekterat över att många förändringar faktiskt blir till det bättre även om de inte är planerade, tog jag cykeln till Decathlon för att laga en punktering. Och passa på att handla lite. Bland annat tappade jag cykelnyckeln på vägen dit så jag var tvungen att köpa ett nytt lås. Killen som hjälpte mig laga däcket beundrade min cykel och pratade varmt om den hur fin den var. Han gillade också att cykla och det var roligt och märkligt att prata med honom för han var en kinesisk version av Axel Boström. Sättet, ansiktsdragen, leendet, allt. För kalaset betalade jag 11.40 RMB (ca14 kr) inkl slang och arbetskostnad. På vägen hem satt jag och tänkte på hur mycket jag tycker om min cykel, att jag när jag trampar omkring på den upplever glimtar av lycka över att jag cykla igen, något jag inte kunnat på många år pga värken. Och framförallt är det så kul att ta sig fram genom stan på cykel.
Att det inte blir som man tänkt sig fick jag erfara redan idag. För vem kunde tro att en kort sväng till affären skulle sluta på en polisstation någonstans i Ningbo. Efter att ha handlat lite till Ayi kom jag ut och upptäckte att cykeln var borta. Först gick jag och letade, ibland brukar vakterna som går omkring på parkeringen flytta dem om man ställt sig lite tokigt. Men den var spårlöst borta. Efter att ha ringt Linda som kunde förklara för vakten att cykeln var borta, fick jag bra hjälp. Sex vakter var involverade i försvinnandet och en hjälpte mig att ringa polisen, som kom med blåljus. Med hans hjälp gick vi igenom övervakningskamerorna och på film kunde vi se hela händelseförloppet där en figur klipper låset och trampar iväg. Därefter fick jag åka polisbil till polisstationen, men väl där kom vi inte längre eftersom jag i vanlig ordning inte bar på mig pass och uppehållstillstånd. Lite svettigt blev det när de började fråga om uppehållstillstånd, hemförhållanden, var jag kom ifrån, hur jag bodde och med vem, vilka kinesiska vänner jag hade osv. Jag och Linda ska åka dit i morgon, med alla papper, och göra en formell anmälan. Sen får vi se vad som händer. Bilderna från övervakningskamerorna var inte så bra och med tanke på att sex miljoner människor bor här kan jag nog glömma att jag får återse cykeln igen. Jag måste i alla fall försöka på polisens inrådan. Jag kan inte säga annat än att de tar stölden på allvar. Förmodligen tyckte de lite synd om mig för jag såg nog ut att börja gråta när som helst. Jag är riktigt ledsen att jag blivit av med min viktigaste ägodel. Många mil har det blivit och jag kommer nog inte att hitta en cykel som passar mig lika bra som den här gjorde. Plus att tilliten har fått sig en törn.
Blev skjutsad hem med samma polisbil och vakten utanför compoundet höll på att tappa hakan när vi kom. Jag kan tänka mig att det kommer bli en del prat om vad “laowaien” har gjort. Hela samhället är kameraövervakat och så även hela vårt hus. Det är omöjligt att vara anonym här och jag kan bara hoppas att det även gäller vissa cykeltjuvar...