Besök på polisstationen igen
Det blev lite för mycket excitement häromdagen när cykeln försvann. Igår låg jag hela dagen i värk och kravlade mig upp lagom till skolans winterconcert på kvällen. Det innebar att jag inte tog mig i väg till polisstationen som tänkt. I dag mådde jag lite bättre så jag tog med mig en mycket skeptisk Linda. -De (polisen) sitter bara framför sina datorer och gör ingenting. Känns det igen Elenor? Det är synd om polisen, de får inte riktigt den uppskattning de borde ha.
Väl där visste alla poliser vad det rörde sig om, den vita cykeln utanför Auchen. Det visade sig att poliserna arbetat vidare på egen hand under gårdagen. De hade gått igenom ett antal kameror på olika ställen i kvarteret och på en av dem fått fram en närbild som de förstorat upp. En av poliserna hade den på sin mobiltelefon och visade den för mig. Därefter hade de fastställt identiteten så nu återstår det bara att vänta. De hade lyckats följa hans färd en bra bit men sedan försvann han bort i vimlet. Cykeln är nog borta för alltid men jag är både glad, rörd och faktiskt fascinerad över att de lägger ned så mycket tid på en cykel. Om det är för att de har lite att göra, att jag är utlänning eller att värdet på cykeln i kinesiska mått mätt är ganska högt låter jag vara osagt. Jag är tacksam oavsett.
Innan jag gick fick jag underteckna redogörelsen och lämna fingertryck på underskriften. Att jag numera finns i polisens arkiv var kanske inte något jag räknat med. Jag hade inte tänkt ställa till med så mycket oreda när jag är här och om ni frågar mig avstår jag gärna den personliga integriteten till förmån för att det blir lättare för polisen att klara upp brott.
Nu på eftermiddagen var jag tvungen att gå tillbaka till Auchen för att köpa mjölk och det kändes lite jobbigt att vara där. Den trygghet jag varit invaggad i här är, om inte borta så naggad i kanten och det är en tråkigt att en enda person kan påverka en så mycket. I rulltrappan var det en som trängde sig förbi mig och råkade då knuffa till mig. Jag hoppade rätt upp av rädsla att han skulle ta något från mig. I kassakön stod en man väldigt nära bakom mig och trots att det inte är ovanligt här, kom jag på mig själv att hela tiden känna efter att plånboken var kvar.
På eftermiddagen åkte jag till läkaren. Han såg bekymrad ut och påstod att min qi var blockerad. Ska försöka gå så mycket som möjligt hos honom innan jag åker tillbaka till Sverige. För så kan jag ju inte ha det...
Väl där visste alla poliser vad det rörde sig om, den vita cykeln utanför Auchen. Det visade sig att poliserna arbetat vidare på egen hand under gårdagen. De hade gått igenom ett antal kameror på olika ställen i kvarteret och på en av dem fått fram en närbild som de förstorat upp. En av poliserna hade den på sin mobiltelefon och visade den för mig. Därefter hade de fastställt identiteten så nu återstår det bara att vänta. De hade lyckats följa hans färd en bra bit men sedan försvann han bort i vimlet. Cykeln är nog borta för alltid men jag är både glad, rörd och faktiskt fascinerad över att de lägger ned så mycket tid på en cykel. Om det är för att de har lite att göra, att jag är utlänning eller att värdet på cykeln i kinesiska mått mätt är ganska högt låter jag vara osagt. Jag är tacksam oavsett.
Innan jag gick fick jag underteckna redogörelsen och lämna fingertryck på underskriften. Att jag numera finns i polisens arkiv var kanske inte något jag räknat med. Jag hade inte tänkt ställa till med så mycket oreda när jag är här och om ni frågar mig avstår jag gärna den personliga integriteten till förmån för att det blir lättare för polisen att klara upp brott.
Nu på eftermiddagen var jag tvungen att gå tillbaka till Auchen för att köpa mjölk och det kändes lite jobbigt att vara där. Den trygghet jag varit invaggad i här är, om inte borta så naggad i kanten och det är en tråkigt att en enda person kan påverka en så mycket. I rulltrappan var det en som trängde sig förbi mig och råkade då knuffa till mig. Jag hoppade rätt upp av rädsla att han skulle ta något från mig. I kassakön stod en man väldigt nära bakom mig och trots att det inte är ovanligt här, kom jag på mig själv att hela tiden känna efter att plånboken var kvar.
På eftermiddagen åkte jag till läkaren. Han såg bekymrad ut och påstod att min qi var blockerad. Ska försöka gå så mycket som möjligt hos honom innan jag åker tillbaka till Sverige. För så kan jag ju inte ha det...