På besök hemma
Nu är jag åter i Ningbo, ett Kina som tar emot mig med öppna armar. Det var härligt att bli mött på flygplatsen av tre tjejer som kom springande emot en och överföll mig med kramar. Flygresan var lika lång som vanligt, ungefär 18 timmar. Det är jobbigt att pendla mellan två helt olika världar och jag känner mig sliten. Men redan på arlanda började jag fasas in i den kinesiska kulturen igen. Det är för det första inte svårt att hitta till rätt gate; det är bara att ta rygg på en av alla kineser som ska med samma plan. Har inte tänkt på hur många platser Air China har på sina plan, men det är en hel del. Väl inne på gaten satt jag och skickade de sista sms:n och sneglade samtidigt fascinerat på folks beteende. För att försöka göra ombordstigningen så smidig som möjligt får man borda planet i omgångar, först de med platser längst bak i planet och sedan går man mot lägre nummer allt eftersom. Den organisationen är dock helt bortkastad på kineserna. När gaten öppnades gick hela församlingen och ställde sig för att få komma in. Utrop på svenska, engelska och kinesiska hjälpte inte och man fick armbåga sig fram genom hela hopen för att ha en chans att komma ombord på planet när ens nummer ropades upp. Kineser har aldrig behövt köa genom historien utan det var först under det stora språnget och kulturrevolutionen kösystemet började användas för att hämta ut sin matranson med kuponger. Även om de nu börjar lära sig vitsen med kösystem är det långt kvar innan alla anammat det. Vi har fått lära oss att det inte är någon framgångsrik metod att snällt stå och vänta och även våra armbågar har blivit vassare för att ha en chans att någonsin komma fram.
Väl på planet fick jag sitta med en strålande glad kinesisk man som uppfyllde alla kriterier på en typisk kines. I nio timmar satt han och petade näsan, smaskade högljutt (ljudet trängde igenom ljudet i hörlurarna) och rapade ogenerat. Numera är jag så van att det knappt bekommer mig längre, jag stänger av helt enkelt. Jag var dessutom så fylld av egna tankar att jag knappt märkte det och med ännu högre ljud i lurarna gick resan utan större bekymmer.
Vädret är perfekt, mellan 22-26 grader och sol. Det känns hemtamt att vara här, även om mycket hinner hända på några månader. Helt plötsligt har ett helt kvarter rest sig utanför fönstret, där man tidigare kunde se miltals av stad. Jag märker även att jag tappat lite av känslan för trafiken under den tid jag varit borta. Höll nästan på att bli överkörd första promenaden jag gjorde, men det är bara att ge sig ut igen och så småningom kommer jag nog snabbt in i den igen. Väl i lägenheten hade Ayi förberett middagen när vi kom till lägenheten och hon hälsade mig med orden (fritt översatt): Oj, vad smal du har blivit! Det är bra, du var alldeles för tjock förut! Ja, jag kunde inte annat än hålla med. Uppriktigheten är befriande.
Slutligen vill jag bjuda på ett smakprov av den största hiten i Kina just nu. http://music.baidu.com/song/120125029?fr Det sägs att den ska motsvara sydkoreas Gagnam style, men ågonting säger mig att spridningen världen över inte lär bli lika stor. Men här spelas den överallt och den har en irriterande förmåga att fastna och den lyckas nå igenom det konstanta bruset när man är ute. 你是我的小呀小苹果儿..du är mitt lilla äpple. Till och med jag kunde översätta titeln och jag konstaterar nöjt att ett halvårs kinesiska studier är väl investerade!
Ha en bra dag!