Farligt med sport
Jag är för närvarande alldeles blåslagen. Jag skulle följa med tjejerna en kväll när de skulle spela badminton och när jag skulle korsa en mindre väg så kraschade jag och det ganska rejält. Jag tänker inte ge er tillfredsställelsen att beskriva hur det gick till utan vi nöjer oss med att säga att jag låg mitt på vägen, intrasslad i cykeln. Medan jag låg där och inte kom loss tittade jag mig omkring för att se att det inte kom någon bil. Vägen var inte upplyst och det kändes inte helt säkert att ligga där. Ingen bil i sikte, men i ögonvrån ser jag en motorcykel med blåljus. Min enda tanke var att nu är det kört. Jag hade inga identitetshandligar på mig, vilket man ska ha och jag hade precis kört omkull på en slät, asfalterad väg. Bara en sån sak skulle kunna vara skäl för förhör, inspärrning och drogtest. Poliserna var nog så tagna av vad som hände och de stod mest och kliade sig i huvudet hur i hela friden det där hade gått till. Lite hjälp med cykeln och en undran om jag var ok var vad de fick fram. Jag hoppas inte att det var deras första möte med en utlänning, för om det är så är jag rädd att vårt släkte är idiotförklarat och förmodligen en snackis på polisstationen. Blåmärkena är inget problem, men min axel och överkropp behövde inte den smällen. Enda fördelen är att det var vänster sida den här gången. Kanske blir det lite mer jämvikt nu med värken.
Dessutom fick vår nya familjehobby ett tvärt slut när Per vid en träning slet sönder vaden och fick ledas ut av sina döttrar. Det var bara att ge sig ut och leta efter en kryckaffär. Eftersom det inte blev bättre besökte han först en kinesisk läkare som smetade på spädbarnsbajsliknande kräm och sedan lindade det. Enda fördelen med krämen var att den luktade så starkt att det tar bort lukten av avlopp och mögel som kommer från vårt fuktskadade badrum. Inget ont som inte har något gott med sig så att säga. Synd bara att den luktade illa. Det fungerade inte och till slut hittade han ett annat sjukhus där han fick genomgå magnetröntgen. Ingen fraktur konstaterades men gips sattes på för att avlasta muskeln. Bilderna skickades sedan till försäkringsbolagets läkare som ansåg att han skulle besöka ett sjukhus i Hong Kong för ev operation. Nu börjar det bli lite stressigt och min hemresa ligger i farozonen. Förutom att Per har ont känns det även lite jobbigt med tanke på jorden runt-resan i juni. Den blir svår att genomföra med gips.
I morgon åker vi till Shanghai och håller tummarna att deras läkare kan åtgärda skadan.