Kinesisk läkare försök två
Det blev ingen helg i Shanghai. Vår chaufför blev sjuk och var tvungen att ställa in i sista stund. Det spelade ingen roll, vi hade en skön helg hemma i Ningbo istället. När vädret går från småkyligt till rena sommarvädret över en natt är det som att komma utomlands. En lång promenad under lördagen genom staden där träden blommar för fullt i sommarkläder var skönt. Många kineser hade också letat sig ut och parken vid Merriot sjöd av liv. Många flög med drakar i parken och stämningen var behaglig. Flera kineser kom fram för att prata eller snarare säga att vi borde ha mer kläder på oss. De var bekymrade över att vi var barärmade. Kineserna själva hade tjocka jackor och långbyxor trots den över 20-gradiga värmen. De går inte efter temperatur utan efter kalender. Den kalla tiden är enligt kineserna, tror jag, mellan första oktober och sista mars. Punkt slut. Under denna tid går man ordentligt klädd oavsett temperatur.
I dagarna tänker jag på mina favoritläkare i Sverige och herrarna Kollberg och Norrman. Förutom att jag undrar om deras kliniker går runt nu när jag inte är där och ränner så vill jag skicka en stående inbjudan till en mycket surrealistisk upplevelse, som jag tror att de skulle uppskatta. Jag fick erbjudande att förra fredagen följa med en kinesiska till akupunktören, samma en som diagnostiserade mig som förkyld. Jag beslöt att ge honom en ny chans eftersom han uppenbarligen kan utföra mirakel. Jag tog chansen att få hjälp att förklara min skada med hjälp av en tolk, även om jag så här i efterhand förstår att han fortfarande inte förstår men vem gör det. I vanlig ordning samlades alla som var i rummet, jag räknade dem till 18 stycken, runt oss när läkaren skulle prata med mig och min tolk. Alla deltog väldigt intresserat med kommentarer och frågor. Läkaren å andra sidan svarade på alla frågor de hade om mig. Efter att ha berättat lite fick jag frågan om jag hade menstruation. Nej, sa jag och församlingen hummade och nickade. Efter ett tag fick jag frågan igen. Är du säker på att du inte har det? Ja-a, jag är faktiskt ganska säker på det. Efter ytterligare ett tag så frågade läkaren en tredje gång om jag var riktigt, riktigt säker. Herregud karl, hur kan man vara osäker på en sådan sak?? Sa jag inte men hann precis tänka det då gick det upp för mig att det blivit en miss i översättningen och att han egentligen undrade om jag kommit in i klimakteriet. -Aha, nej nej! varav alla började skratta gott och det tog ett tag innan församlingen hade lugnat sig så att läkaren fick en syl i vädret igen. När jag sedan gick till en pall och satt mig för att få behandling följde hela skocken med för att se hur laowai-en skulle klara behandlingen. Nu ska jag gå dit varannan dag för att ta 10 behandlingar och sedan får vi se. Det blir alltså minst 10 tillfällen att fläka ut sitt privatliv för en mängd främlingar, men det kan det vara värt om det fungerar. Det går liksom inte att med ord beskriva rummet, människorna och ja hela scenariot utan det måste upplevas. Och ändå när man går ut från mottagningen frågar man sig om det man nyss varit med om verkligen har hänt eller om det bara är en mycket märklig, fascinerande och underhållande dröm...